Så äntligen: Dagen T!
Jag sitter förväntansfull i tandläkarstolen och väntar på det magiska
ögonblicket.
Hur kommer han, tandläkaren, att ta emot upptäckten?
Blir det skrik? Leverop? Förundrande och beundrande blickar? Yrsel och
hjärtsvikt?
Glömmer han allt prat om integritet, genusperspektiv och dold sexism och
kramar om sköterskan så hårt att hon knappt kan andas och ger henne en puss mitt
på munnen?
Kommer alla normala aktiviteter att stängas ner när han sedan i fullständig
extas springer ut till sina kollegor vrålande:
”En sensation! Kom! Ni måste se! Ställ in all
annan verksamhet idag. Skicka genast hem era mediokra och fantasilösa
dussinpatienter … för nu, för nu, för nu …
Stäng
hela mottagningen! Så ska ni få vara med om en världssensation …! ”
Kanske han redan då ringer pressen.
Eller naturligtvis, han ringer ju inte själv, utan han störtar in på
mottagningsexpeditionen och tar brutalt tag i den ansvariga sköterskans axlar,
ruskar hårdhänt om henne, ser henne i ögonen och ber, nej, ger henne order(!)
om att kontakta hela världen. För det har hänt! Det han i hela sitt liv drömt
om.
Han formligen spottar ur sig orden:
Ring SVT, Sveriges Radio, DN, Svenskan … och
CNN … och BBC … Al-Jazira … världen måste få veta? Och boka in min patient i
rum 5, där den modernaste röntgenutrustningen finns!
Och sköterskan som då helt förvånad står där och stammar:
”Men … där sitter ju korpral Eriksson och
just ska få sitt inplantat … inte kan … ”
Men tandläkaren blir bara förbannad när han hör hennes protester:
”De må vara vilken patient med vilken rang
som helst. Kasta ut honom! Skicka med honom implantatet i en plastpåse
tillsammans med en arbetsbeskrivning för hur han ska sätta in det. Han får
klara sig själv, hur än mycket korpral han är. Vi har inte tid med en massa
medelmåttiga kariespatienter idag. Det är något stort på gång … ”
Men var ska alla få plats? Alla journalister, alla experter och
förståsigpåare? Rummet jag just nu befinner mig i kommer inte att räcka till.
Men kanske rum 5 är större … ?
Mina funderingar avbryts när tandläkaren munskyddsprydd kommer in i
rummet och geppar min lite spända högerhand i det han presenterar sig:
– Claes, och här har vi alltså Lars
Persa.
Han granskar mina röntgenbilder och
fortsätter:
– Hur du några problem med dina tänder?
– Nä, jag är bara här för en liten rutinundersökning, jag brukar göra en
sån en gång per år.
– Bra! Det gäller att se om sin käft innan
gaddarna börjar ruttna och själva, utan hjälp, lämnar munhålan, som jag
brukar säga. Om flera var lika förståndiga som du skulle vi kunna reducera
lidandet i världen väsentligt.
Nå, då tittar vi in då?
Jag gapar och känner hans tunna, vassa sond vant följa
tändernas rader.
Han hummar lite, testar någon fyllning, blåser med luften ibland. Nu är
han snart framme vid extratanden, längst inne på vänster översida bakom
visdomstanden.
Spänningen är olidlig. Jag börjar svettas. Det är nästan så att jag inte
kan stå ut. Jag får tendenser till hyperventilering, jag börjar stöna och gny.
Hur ska jag klara det här?
Claes avbryter undersökningen och tittar mig i ögonen:
– Mår du inte riktigt bra? Är det här med tandläkare ett problem för
dig? Det stod inget om det i din journal?’
– Nej då, jag känner bara att jag måste få gå på toaletten, jag känner
mig lite illamående. Ni såg inget inne i min mun som kanske skulle kunna ge de
symtomen? Nåt ovanligt, nåt som inte skulle vara där? Jag måste få gå på toaletten.
Ursäkta mig.
Och desperat kravlar jag mig upp ur den horisontellt liggande
tandläkarstolen, sliter av mig pappershaklappen, lämnar med två stora steg rummet,
störtar ut i väntrummet och in på besökstoaletten.
Men hur det gick för mig sedan jag hämtat mig där, ska jag berätta om i
nästa avsnitt av Den 33:e tanden. Alltså:
to be contignued
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar