När jag i
kvällningen på nätet informerat diverse lokala medier om en viss
tandvårdslokals sanitära status somnade jag gott i min sköna dubbelsäng.
De drömmar som under natten dök upp handlade
uteslutande om misslyckade och utblottade tandläkare, samt om tjugosjuåriga vackra
kvinnors problem med övervikt, sjangserade utseenden och miserabla sexliv.
Därför var det inte förutan att jag, sedan min mobils upp-och-lek-trudelutt
väckt mig 06.30, formligen spratt upp ur sängen för att sedan högljutt
sjungande påbörja tvagningen av min vackra kropp i de skönt masserande
duschstrålarna.
Strofer som ”Ta fram ditt bästa humör du har, var morgon när solen går upp … ”,
”Man ska leva för varandra, och ta vara på
den tid man har …” och ” Morning has
broken, like the first morning …” rann med glädje helt av sig själv över
mina läppar, där jag stod och med
ovanlig finess tvålade in min exemplariska lekamen.
Rakningen efteråt skedde till den ganska
okända men trevliga femtiotalslåten: ”
Har du fastnat med skägget i brevlådan” och avslutningsvis fick
tandborstningen ske till tonerna och rosslandet av den klassiska barnlåten: ”Min tand är lös”.
När morgonstöket snabbt men ordentligt var
avklarat satte jag mig förväntansfullt framför min dator för att se vad nätet
denna dag hade att erbjuda vad gällde uppseendeväckande lokala nyheter.
Till min glädje hade nattens anonyma
nyhetstipsare lyckats åstadkomma mer än jag kunnat hoppas på.
Rubriken på Östersunds Postens nätupplaga löd:
Tandvårdscentral
invaderad av aggressiva råttor, bekämpningsjour tillkallad.
I den korta redogörelsen som följde berättades
det om hur de två poliserna, som skrämt iväg mig, hade störtat in på tandvårdcentralen
till de eventuella nattliga besökarna, men där till sin förvåning funnit ett
stort antal kloakråttor bäst i färd med att med sina sylvassa tänder gå lös på
lokalernas alla stoppade möbler. Poliserna hade upplevt råttorna som både
aggressiva och hotfulla, varför de flytt fältet och spärrat av hela byggnaden,
för att sedan kontakta Anticimex’ gnagarbekämpningsjour, som dock först sju
timmar senare varit på plats för att inleda oskadliggörandet av de uppkäftiga
gnagarna.
Länstidningens rubrik var om möjligt ännu mera
dramatisk:
Råttor
har tagit över tandvårdscentral, patienter ombeds boka andra centraler
Redogörelsen i övrigt följde den i Östersunds
Posten, förutom att Länstidningens journalist även antydde att den aktuella
tandvårdcentralen hotades av en två veckors stängning.
Där fick de, Claes och fröken A, tänkte jag
belåtet.
Men visst vore det kul med ett litet besök i
tandvårdslokalens absoluta närhet, för att på plats kunna gotta sig åt den
förödelse och dramatik som jag på ett ganska enkelt sätt lyckats åstadkomma.
Tio minuter senare stod min isblå parkerad på
exakt samma parkeringsruta som kvällen innan.
Utanför ingången stod en polisbil parkerad. Platsen
var avspärrade med sedvanlig polistejp. En polis gick telefonpratande omkring
fram och tillbaka. Lite längre bort
stod Anticimexbilen
och två av deras bekämpare skymtade ibland genom ett fönster som vette åt mitt
från de aktuella lokalerna.
Utanför avspärrningarna stod några pensionärer
och glodde och pratade, några mindre nyfikna studenter gick förbi.
En av Anticimexkilarna kom ut med en
plastlåda, som troligtvis innehöll de döda råttorna, och en liten svart
ryggsäck.
Jag stelnade till. Det var ju min ryggsäck. Den
jag transporterat råttorna i!
Och i den det fortfarande fanns en petflaska
med råttgiftsblandad Coca Cola.
Förbannat!
Den hade jag helt glömt!
Det här var inte bra.
Ryggsäcken med dess innehåll skulle säkert
skickas till ett labb för närmare undersökning och med tanke på dagens
DNA-teknikmöjligheter insåg jag att jag nu inte alls låg särskilt bra till.
Rubriker som: ”Råttplacerare misstänks ha planerat mord” och ”Mystiken tätnar runt den råttgiftsblandade
Coca Colan” dök upp i min nu alltmer nervösa hjärna.
Jag måste få tag i ryggsäcken, få tag i den
och låta den och dess innehåll spårlöst försvinna.
to be
continued …
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar