Brunnslockens förbannelse och ryggdunkarna välsignelse

– Nej, trampa inte på brunnslocket, det betyder otur! hör jag min klasskompis Lena skrika åt mig, när jag någon gång under högstadiet, av ren obetänksamhet och okunskap, råkar trampa på ett brunnslock någonstans i Föllinge. När jag ändå gör det, springer hon fram till mig och dunkar mig i ryggen. 

  Jag blir väldigt förvånad. Jag har aldrig förr hört talas om att just tramp på brunnslock skulle innebära någon fara för framtiden. Fast i den lilla byn Lövsjön, där jag kommer ifrån, fanns det inga brunnslock att trampa på, så det kanske var därför. 

  Men här ute i den stora världen, i centralorten Föllinge, där visste man. Där hade man kommit längre. I alla fall Lena. Tramp på brunnslock ledde till otur. Hur mycket otur kunde hon inte ange, men att det förhöll sig så var ett faktum. 

  Så här i efterhand, inser jag att det kanske är därför som det inte alltid gått så bra för mig i livet.  Utan alla mina nonchalanta brunnslockstramp, så… 

  Vilken slarver har jag inte varit i detta sammanhang.

  Ja, jag vet. Jag har ingen att skylla på. Lena upplyste faktiskt mig om de naturlagar som rådde, i alla fall i Föllinge, så jag får skylla mig själv. 

  Jag skulle nog ha hållit mig till Lena i stället för att umgås med en massa andra som inte insåg stundens allvar och kunde varna mig för brunnslock, och om de ändå skedde, kunde befria mig från brunnslockstrampens otur med hjälp av en ryggdunk. 

  På fysiklektionerna pratade magister Eliasson om andra naturlagar. De var svårare att lära sig och förstå. Och inte alls lika konkreta.

  Då var det mera handfast med ”lagen om brunnslockstramps betydelse för välgång i livet”, och sedan fanns det dessutom en kompletterade lag: ”lagen om ryggdunkars förmåga att göra brunnslockstramp ogjorda”.  Kunde det bli enklare. Fuck fysiken!

  Under åren har jag förstått att det finns många andra naturlagar som kan styra ens otur och välgång. Som ”lagen om att man helst bör spotta tre gånger över axeln om man ser en svart katt springa över vägen” ”lagen om att kvarlämnade nycklar på bord kan leda till olycka” och ”lagen om att man tenderar att drabbas av dåligheter om man går under en stege”

  Jag tycker att jag tagit dem på större allvar eftersom jag inte skaffat någon svart katt, inte utbildat mig till låssmed och aldrig haft planer på att bli takläggare eller sotare. Jag har så att säga minimerat risken för att drabbas av dessa naturlagar. 

  Jag glömde en sak vad gäller lagen om den svarta katten. Man ska säga tvi, tvi, tvi när man spottar. Glöm inte det. Det kan vara väldigt viktigt. Tror jag.

  Mæ råkes

Älgarnas möjlighet till solnedgångshämnd

Plötsligt. 

  En sol som mitt i blickfånget, långt därframme där vägen viker av, stirrar mig obarmhärtigt rakt in i mina ögon. 

  Nästan förblindad bromsar jag in och börjar treva efter mitt solglasögonfodral, fumlar fram solglasögonen och byter till dem. Ändå är det nästan omöjligt att uppfatta några konturer i det soltöcken som attackerar mig. Och raksträckan är lååång. 

  Nej, inte nu igen. Varför lär jag mig aldrig?               

  Varför har jag inte dragit några konsekvenser av tidigare solnedgångsfärder på denna sträcka. Jag har varit medveten om det sedan första gången jag körde sträckan, och ändå händer det igen 

  Det borde sättas upp varningsskyltar: 

  Motorfordonstrafik förbjuden under tiden för solens nedgång.

  Men nu finns det inga varningsskyltar och i soltöcknet trevar jag mig vidare i hopp om att inget djur, eller ännu hemskare tanke, inte någon människa, helt plötsligt ska springa ut på vägen framför min bil.

  Efter nästa krök är jag åter, men bara för en stund, i lä för solen. Men jag vet att det obevekligt kommer mera. 

  Vem byggde denna solnedgångspinans väg mellan Stugun och Östersund? Utan att ta hänsyn till oss solnedgångskörare. Förstod man inte… 

  Kunde man inte istället för att bygga ändlösa raksträckor rakt in i solnedgången, gett vägen en annan, mera sydlig, sträckning. Kanske hade den blivit lite längre, men kön till optiker, ögonläkare, bilverkstäder och bildemonteringsfirmor skulle säkert ha blivit betydligt kortare. Alla kostnader ska väl tas med i samband med ett vägbygge.

  Och tänk om älgarna får reda på bilförarnas prekära situation på denna vägsträcka under solnedgångstimmarna. Skulle det inte inbjuda dem till att, just under solnedgångarna, hämnas sina älgjaktsdödade anförvanter. Stå där vid vägkanten och lura. Se hur en bländad bil kommer famlande. Då en bit framför bilen, till alla andra samlade älgars glada tillrop, göra en lov in på körbanan och snabbt återvända till den skyddande skogen till ljudet av fordonets skrikande bromsar.

  Med tiden skulle älgarna kunna utveckla beteendet till en älgsport, som gick ut på att, under solnedgångstimmarna, få så många bilar som möjligt att tvärbromsa, eller i bästa fall, köra av vägen. Kanske kunde de låta det bli två olika grenar, älgtvärbrom och älgavkörning. Vid den senare grenen skulle inte bara antalet bilar räknas utan också i vilken grad bilarna blev körodugliga.               

  Vilka rubriker och lovord i Älgnytt skulle inte älgen Ärland få, när han lyckades åstadkomma att mer än ett fordon blev skrotfärdigt. Kanske kunde även en soluppgångsvariant utvecklas så att älgar som inte håller till i närheten av solnedgångsvägar fick en chans att visa vad de går för. Berörda företag kunde sponsra arrangemangen. Stora reklamskyltar för bilverkstäder och ögonläkare skulle pryda aktuella vägsträckor. Jag ser framför mig obegränsade möjligheter för älgarna att utveckla sporten. 

  Men där tar mina funderingar slut, för nu svänger vägen och jag kommer in på en ny ödesmättad solnedgångsraksträcka. 

Mæ råkes