Pages

tisdag 17 juli 2018

Tvångsamheten och Sjusovarn skulle kunna utmana Ensamheten

Heidi. 
  Armbryterskan från Ensamheten! Ni kommer ihåg. Ni vet. Hon håller på än.
  Ensamheten,smaka på den. Vilket vackert namn. Poetiskt. Inte alls ensamt. Utan lugnt och självklart på något vis. Som Heidi själv.
  Tänk om byn hetat Ensligheten istället.
  Ta mig härifrån! skulle jag känna när jag anlände till byn med det namnet. 
  Övergivenheten, skulle jag helt felaktigt läsa det som, och det skulle brutalt skava mot min blottade själ, medan en isande skräck för att jag inte skulle kunna komma ut på nätet tog mig i besittning. 
  Snälla Halebop, låt det inte vara så… vore min första tanke, när skylten med det makabert deprimerande namnet halvt om halvt uppenbarade sig i det vildvuxna busksnåret alldeles bredvid Saidas nyöppnade skogs- och gårdsbageri.
  Men kanske Tvåsamheten skulle kunna vara något. Ombonat och tryggt, fast lite tråkigt. För visst kan man bli less på både sig själv en annan människa. 
  Och var man bara två… vem fanns det då att prata ut med? Kanske Tvångsamheten i det fallet skulle passa bättre.
  Men varför inte Trekanten? Spännande så det förslår. Jag och två… fast det skulle ju kunna vara tvärtom, om ni förstår… och det skulle, tycker jag, inte alls vara lika intressant.
  Fyrkanten eller Kvadraten då? ”Välkomna till Fyrkanten, här tänker vi innanför boxen”
 Där fick man passa sig för att göra några större utsvävningar. 
  Eller ”Här lever vi våra liv i kvadrat, så passa dig för att bli som detta – plakat”. Eller som byns starke man, Olov Kask, brukade uttrycka det:
– Försök inte med något så dumt som att söka utskänkningstillstånd här i Kvadraten. Den som gjorde det sist var, Skogs-Olle, våren 1942, och hans, på samma dag igångsatta mäsk, beslagtogs redan fjorton och en halv minut efter det att byrådet med acklamation enhälligt avslagit hans tillståndsansökan. Skogs-Olles sedan länge totalt fallfärdiga bypub, ”Öl, Olle och mera Öl” är ett alltför tydligt vittnesmål om hur illa vissa tillståndsansökningar i Kvadraten kunde sluta.
  Nä, vi tar oss vidare till femman, Pentagonen, som namnet då skulle kunna bli. 
  Trumps favorituttryck ”fake news” skulle för en gångs skull inte klinga falskt, när han i den tidiga morgonen gav sig ut på en av sina twitter-rundor för att förfasa sig över att en svensk 
by nästan hade samma namn som USA:s försvarshögkvarter. Frasen ” What will my dear friend Putin think about that?” skulle säkert bli den lakoniska avslutningen på det inlägget.
  Sex är för uttjatat, så vi går rakt på sjuan. 
  Vad sägs om byn Sjusovarn? Det sjunger ljuva snarktoner om det namnet. Och det är vackert. Nästan som Ensamheten.
  ”Byn där man somnar tidigt och vaknar sent”eller ”Här sover vi först på saken” Vilken nu den skulle kunna vara.
  Eller varför inte Sjutusan, med namn och devis i stora röda neonbokstäver som skrek mot de nyanlända från taket på McDoris:"Välkommen till Sjutusan, inget kan stoppa dig nu, så köp ditt första McDoris-meal här!"
 Som ni ser finns det alternativ till alla dessa tråkiga sjö- och böle-namn som av tradition och ohejdad vana lusar ner våra kartor. 
  Men vem vågar utmana Ensamheten?

  Mæ råkes

måndag 16 juli 2018

Lerins harmoniska hundar, vackra bilder och smärtsamma närhet

Lerin på Liljevalchs. 
  Och allt är vackert.
  De avlägsna värmländska gårdarna, kraftledningsstolparna, björkskogen, de slitna husvagnarna, de med pärmar och tidskriftssamlare välfyllda bokhyllorna, de tråkiga överdimensionerade miljonprogramshusen, de på redden i ljus badande fartygen, de sönderbombade husen i de sönderbombade syriska städerna, de oskyldigt väntande stenarna på stranden… 
  Hur behärskar inte Lerin det vackra.
  I galleriets kafé överraskar han med ett sextiotal egenhändigt fotograferade brasilianska hundar: hundar som ligger, hundar som sitter, hundar som långsamt passerar. Inramade i en sprudlande variation av material och färger. Inte en människa i hundarnas närhet.  
  Betraktaren ser hundarna, hundarna tittar på betraktaren. Lugnt. Harmoniskt. Ett samspel. Också detta vackert.
  Och människorna?
  Jo, de finns. Men sparsamt. På vykortsliknande separerade små bilder på fartygsmålningarna. Kraftfulla sjömän i intima situationer med andra sjömän. Sjömän som kanske gått till sjöss för att uppleva just detta ”förbjudna”? 
  Och på en av höghusbilderna syns, helt överraskande, människorna i nästan varje fönster, som vore de i Edward Hoppersk anda utställda för beskådande. Mestadels situationer med olika par i mer eller mindre intima situationer. 
  Se! Det finns inget mera bakom fasaderna än närheten, den mer eller mindre problematiska närheten.
  Sedan i ett av rummen: Endast bilder på en målare och hans vän. Intima smärtsamma bilder. De två halvnakna männen på stranden söker positioner, lägen, vinklar, närhet, avstånd… söker… som om de två aldrig riktigt kommer till ro. Var finns stillheten, lugnet?
  Kanske bättre då att levandegöra, blåsa liv i materien och konservera den i det oändligt vackra, i bilderna där konstnären slipper sitt sökande efter den harmoniska närheten.

  Mæ råkes

tisdag 3 juli 2018

Janne Schaffer – något stort och medmänskligt på den svenska musikscenen

Så står han då där i skuggan på Offerdals hembygdsgårds scen i Ede och blickar ut över den soldränkta publiken, som solglasögonprydda eller kisande mot den obarmhärtiga men välsignande solen förväntansfullt väntar på att han ska börja sin föreställning: The Janne Schaffer Story.
     Det ska handla om hans musikaliska karriär, från barnsben till nu. Från hans pianolektions-mamma till Electric Banana Band. Med musikaliska smakprov från hans digra låtskatt.
     Många berättelser blir det, många humoristiska anekdoter och lagom många låtar. Avvägningen är bra. Att lyssna på en, om än skicklig, instrumentalist i alltför många utflykter på sitt instrument kan bli tröttande, även om det rör sig om Sveriges bästa gitarrist.
     Men han går inte i den fällan utan håller sig på mattan och låter publiken få ta del av hans möten med de mest namnkunniga inom det senaste halvseklets svenska artistgrädda.
     Han har spelat med dem allihopa. ABBA, Nicklas Strömstedt, Tomas Ledin… och så vidare. Det vore enklare för honom att räkna upp vilka han inte spelat med. 
     Men föreställningen handlar inte bara om artister, utan också om möten med femåriga killar, arrangörer, engelska perifera musiker, Tomas Wassberg och om det ibland inte så glamorösa artistlivet.
     Och det handlar förstås om Ted Gärdestad, som vi får förstå stod honom väldigt nära och som han, med hjälp av medkänsla, lyhördhet och en stor värme och trots Teds miserabla psykiska tillstånd, fick att fullborda sin sista platta. 
     Janne Schaffer, som han själv säger det, är en man som haft privilegiet att alltid bara göra det han själv velat, det vill säga, alltid bara spela det han själv velat spela. 
     Säkert för att han gjort det och fortfarande, vid 73 års ålder, fortfarande gör det så bra. Det torde vara få i världen som slår honom i snabbhet och exakthet när han låter sina händer ”löpa amok” över gitarrsträngarna.
     Sammanfattningsvis: en ljuv musikalisk sommarkväll som väckte både tankar och minnen.

     Mæ råkes

söndag 1 juli 2018

Det är alltid tid att välja

Och det är aldrig för sent. Aldrig för sent. Aldrig.
  Förrän man ligger där och ruttnar sex fot under marken. Då är det kört. 
  Nu blev det svårt.
  Ja, det finns en massa outnyttjade dagar här, som bara väntar. 
  På dig!
  Hur? Vilken riktning? 
  Vilken måttstock ska användas?
  Kanske effektivitet? Att under dessa dagar hinna med så mycket som möjligt? 
  Packa väskan, köpa en resa så fort tillräckligt mycket pengar finns och – iväg! 
  Till stränderna, de unika muséerna, de lokala barerna, de legendariska broarna, den exotiska maten, de mysiga familjära hotellen, de välskötta och i generationer minutiöst skötta vingårdarna, vandringslederna i de vackra bergslandskapen, de hisnande utsikterna… 
  Sedan komma hem och berätta. Tills åhörarna helt plötsligt gallskriker:
  ”Sluuuta!” 
  ”Det där har vi hört sjutton gånger nu!!! Och vi vet med all tydlighet att du gått över Karls-bron minst sju gånger, åkt gondol på Venedigs alla kanaler och även ridit på alla kameler som det går att få tag på i Marocko! Det är arton år sedan vi hörde om allt det där. Första gången!”
  Eller kanske närhet? In i bubblan. 
  Umgås så mycket som möjligt med barnbarnen. Bli världens bästa mormor eller morfar.
  Sitta barnvakt. Leka med dem i lekparken. Följa dem till dagis så att de stressade föräldrarna slipper. Ta med dem på en biltur till stranden. Hjälpa dem att bygga jättestora sandslott. Köpa skor storlek 17 för 795:– på extrapris till dem, fast de inte ens kan gå.  
  Så småningom be om att få sitta barnvakt även när deras föräldrar är hemma. Följa med dem till dagis, fast föräldrarna själva nog heller skulle vilja. 
  Köpa drivor av leksaker till dem, så att föräldrarna, när barnbarnen nu någon gång fyller år, får stora problem med att komma på vad de ska köpa till sina telningar. 
  Ta över ruljangsen så till den milda grad att föräldrarna till slut bara motvilligt svarar på sms och mail och fäller ner persiennerna och låtsas vara bortresta så fort de ser en bil av samma sort och färg som morföräldrarnas närma sig.
  Eller rikedom? Den som dör rikast vinner.
  Upp i ottan. Kolla hur de asiatiska börserna gått. Ögna igenom de senaste aktieanalyserna. Lyssna på några aktiepoddar. Kolla in alla sälj- respektive köprekommendationer som olika banker och analysinstitut kommit med på morgonen. 
  När börsen öppnar, sitta beredd med köp- och säljknapparna framför banksajten för att om möjligt kunna göra några snabba klipp. 
  Under resten av dagen sitta och jämföra siffror som hysteriskt växlar mellan rött och blått. 
  Varje dag ta hjälp av Pricerunner för att kolla vilken bank som erbjuder den högsta sparräntan. På kvällarna, när börsen stängt, åka runt till affärerna och jämföra extrapriser. Senare, när affärerna stängt och i ottan, samla tomflaskor och dito burkar.
  Eller: ”go with the flow”? Låta plötsliga infall och känslor styra. 
  Ena dagen. Sofflinjen. 
  Chips, ostbågar, sötaste läsken i morgonrock framför den där Netflix-serien som bara måste ses. 
  Efter tre avsnitt beställa en stor fet hemkörningspizza från någon obskyr pizzeria. 
  Pausa det fjärde och ta en taxi in till centrum för att inhandla en platta svindyra öl, en flaska av vardera rosé-, vit- och rödvin och avsluta, för säkerhets skull, om det lättare artilleriet ”inte skulle ta”, med en stor flaska whiskey och äntra den väntande taxin för hemfärd.
  Efter tre öl, under det fjärde avsnittet, när ensamheten kommer krypande, ringa två arbetslösa kompisar, som utan att blinka och med glädje kommer över, för att till brutala toner från ACDC och Black Sabath, hjälpa till med att göra slut på det mesta av det dryckjom som inhandlats, innan två poliser helt ”oväntat” ringer på, avslutar partyt och kör kompisarna till fyllecellen medan värden i ett osaligt rus somnar under köksbordet.
  Andra dagen. Bli perfekt.
  Morgontvagning i duschen som avslutas med helkroppsinsmörjning med de senaste inköpta aromatiska och karmasäkrade oljorna. 
  Sju minuters app-ledd morgongymnastik. 
  Grötfrukost gjord på superflingor ur Pauluns sortiment. 
  Lätt jogging ner till stans mest välrenommerade gym som dittills nogsamt undvikits. Inköp av årskort och avverkande av det första spinningpasset. 
  Hem och fram med cykeln som sedan ifjol stått och väntat på att åtminstone en gång i år få komma ut i friska luften. 
  Färd ner till stans största ICA-affär för att bunkra den mest miljösmarta, ekologiska och näringsriktiga maten. Färd hem som förlängs med en milsrunda runt det nybyggda bostadsområdet.  
  Väl hemkommen en avslappningsövning från någon avslappningsguru i lurar på den nyinköpta yogamattan. 
  Vegetarisk lunch med garanterat giftfria ingredienser. 
  Lätt jogging ner till gymmet för konsultation med en personlig tränare, för råd om årslångt träningsschema under ledning av henne. 
  Rask promenad i en av stadens vackra parker. 
  Klimatsmart middag. 
  På kvällen, en avrundning med några TED-talks om värdet av att leva ett kroppsbalanserat liv. Och på allt detta, en djup karmarenande sömn.
  
  Det finns att välja på, i dag.
  För sextio år sedan var valet enkelt, eftersom det för de flesta inte fanns något reellt val. 
  Jobba, äta, sova – och sedan dö, gällde. 
  Nu står vi framför ett dignande smörgåsbord av möjligheter och tvekar. Funderar. Analyserar.
  Vilken är godast? Ska jag slå till nu? Eller vänta? Vad ger mest för pengarna? Blir man lyckligare om…? 
  Välj!
  Låt inte omgivningen välja åt dig. 
  Varje dag är ett val, kan vara ett val. Om du vill – och törs.
  Och kom ihåg – det är aldrig för sent.
  
  Jag har skrivit en sång som handlar om det jag ovan skrivit om, Den heter I dag. Den finns på Spotyfi. Givetvis. Länken finner du här nedanför. Kopiera den, klistra in sökfältet längst upp och klicka. Mycket nöje.
https://open.spotify.com/track/3GzIE2d3T8pHryxD6YIIO0?si=-m8kjX5zQniE0NzEFKi4Rw
Texten finner du här nedanför.

  Mæ råkes
  
I dag

I dag ska du göra det där som du kan
som du inte hunnit, som du inte hann
tiden är din och kommer aldrig att ta slut
borta är hindren, om du bara vill
och räcker det inte, vill lite till
glöm alla sagor om hur det var förut
i dag ska du göra det där som du kan
som du inte hunnit, som du aldrig hann

I dag ska du göra det där som du ska
det där som du måste för att må bra
din tvekan har tröttnat på dig för länge sen
meddela alla att nu är det nog
det finns inga omvägar kvar som du tog
nu finns inga: Varför? Hur? När? eller Vem?
i dag ska du göra det där som du ska
det där som du måste för att må riktigt bra

dörren är öppen, inte bara på glänt
språnget, det väntar där, oanvänt 
fåglarna lyfter, flyger på känn  
det blåser härligt och vinden, den har vänt

I dag ska du göra det du inte får
det ogjorda som finns kvar från igår
din saknad behöver ingen mer bitterhet
bestäm dig det är dags att hinna i kapp
släpp det där som du önskar du slapp
det är tid för dig och det bästa som du vet
i dag ska du göra det du inte får
det ogjorda som finns kvar från förr och igår

I dag ska du göra det du inte törs
inte ens tveka utan göra det först
innan dina tvivel besegrar dig igen 
fråga inte om lov, det är ditt beslut
du längtar mera än du längtat förut
alla i morgon och sen har tagit slut
i dag ska du göra det du inte törs
inte ens tveka utan göra det allra först
  
tigern har vaknat, den ryter ibland
timglaset ropar att än finns det sand
äventyret ska lämna sin hamn
bojor ska lossna: kedjor, rep och band

I dag ska du göra det där som du kan
som du inte hunnit och som du inte hann

lördag 30 juni 2018

Någon som man älskar, men inte står ut med

Så har vi den andra kärleken, plågan, den någon av de inblandade, eller många gånger bägge två, vill komma bort ifrån. 

  Ingenting stämmer. 

  Efter år av tillfälliga separationer och återföreningar har passionen gått i stå. Ibland, ofta mellan lakanen tänder det till, men när så morgonen randas återstår endast minnet av några magiska ögonblick.

  Den frukost som följer äts i tyst trevande bland orden. Tankarna irrar, än till ensamheten, än till det som en gång var. 
  Måste du inte ganska snabbt in på Byggmax och köpa det där virket?! Du skulle ju hjälpa brorsan med altanen. 
  – Ja, visst ja, gör du det. Jag kommer nog att sova över hos Mia i kväll, jag ska träffa henne och hjälpa henne gå igenom en massa saker. Och det lär nog ta ett tag, så då är det lika bra att jag sover över, vi lär nog inte bli klara idag. Hon ska ju flytta ifrån Lars. Vet du väl.
  – Jo, gör du det. 
  Då kan man få se matchen i lugn och ro. Ta en öl, koppla av. Ordentligt. Ifred. 
  Kanske åka över till Svempa, hans fru är ju också borta. Fast ensam hemma är nog att föredra. Lugnt, utan några tankar på framtiden som stör. 
  Det är så mycket man borde. I morgon, då… eller kanske någon annan dag, en dag som passar bättre, om man nu skulle ta och skilj… äh.
  – Okej, då sticker jag, vi ses väl i morgon då… till middan kanske…
  Och dörren slår igen med en skön smäll bakom dig, en smäll som blir en signal till henne att gå ut på altanen med en befriande kopp kaffe. 
  Den numera ganska frekventa cigaretten smakar ljuvligt… något kul måste man väl ändå få unna sig… 
  Lungcancer? Äh, det är inte alls så vanligt, och jag har ju hållit upp, mer eller mindre, i två år, förut när jag rökte nästan ett paket om dagen, då fanns det väl en viss risk, men nu… det här paketet öppnade jag ju för tre dagar sedan. 
  Aj fan, är det bara tre kvar? 
  Äh, skit samma. 

  Min version av den omöjliga kärleken heter Krimen och är en jamsk förpackning av den klassiska 50-talslåten Fever, som, minns jag, Anita Lindblom fick en hit med i början på 60-talet. 
Den finns givetvis på Spotyfi. Länken nedan. Kopiera och klistra in i sökfältet.
https://open.spotify.com/track/3Zs9kMhOtwDhcKhO895By5?si=qjlmfxNJQPOneWqOaX0EoA

Mæ råkes

 

Krimen


Du må tro je tyckje om de
för meg finns inga ænae e kvinn
man så fort du kom itat me
börja nausu mi å rinn

Je får krimen - når je råk de
krimen, når du kom för ner
krimen - heile tia
krimen, ända te du fer

Flestan som je känn får krimen 
når de kåhllt e ver
sjælv kan je vål huskut snaru
oavsett vå ver de e

För je får krimen - når je råk de
krimen, når du kom för ner
krimen - heile tia
krimen, ända te du fer

Aldrig för ha je fått krimen
når je ha råks på råkt e kvinn
fast je e så fejen ti de
vill je mest du ske försvinn

Je tänkt att je skull kunne prata
mæ de via telefon
man de vårte inge viller
fast du ve n bit ifrån

För je feck krimen - når je ringt de
krimen, når je hållht i lurn
krimen - je gatt lägg på
hoppes du int vårte sur

För varje dag så vål e sämmer
je gett ha fått nån allergi
nu börja'ne å rinn u nausun
når je sir de på e fotografi

Je får krimen - når je sir de
krimen, fast du e på kort
krimen - je vål snaru
så korte henn de släng je bort

krimen... 

FEVER/lokal ver.
Orig. text och music: J. Davenport/E Cooley
Copyrighet ã1956 Jay & Cee Music Corp. / 
Hill & Range Songs Inc. Tryckt med tillstånd av
Warner/Chapell Music Scandinavia AB

 

Snuva


Du må tro jag tycker om dig
för mig finns ingen annan kvinna
men så fort du kommer hem till mig
börjar min näsa att rinna

Jag får snuva - när jag träffar dig
snuva , när du kommer för nära
snuva - hela tiden
snuva, ända tills du far

De flesta som jag känner får snuva
när det är kall väderlek
själv kan jag bli väldigt snuvig
oavsett vilket väder det är

För jag får snuva - när jag träffar dig
snuva, när du kommer för nära
snuva - hela tiden
snuva, ända tills du far

Aldrig förr har jag fått snuva
när jag  råkat träffa en kvinna
fast jag är så förtjust i dig
vill jag helst  du ska försvinna

Jag tänkte att jag skulle kunna prata 
med dig via telefon
men det blev inte bättre
fast du var en mil ifrån

För jag fick snuva - när jag ringde
snuva, när jag höll i luren
snuva - jag var tvungen att lägga på
hoppas att du inte blev sur

För varje dag så blir jag sämre
jag måste ha fått någon allergi
nu börjar det att rinna ur näsan
när jag ser dig på ett fotografi

Jag får snuva - när jag ser dig
snuva, fast du är på kort
snuva - jag blir snorig
så det här kortet, det slänger jag bort

snuva...

fredag 29 juni 2018

När allt annat känns onödigt och tiden aldrig räcker till

Kärleken, den kärleken. 
  När den drabbar och tar tag. 
  Förvirrar, förvillar, förundrar. Ingenting förutom känslan regerar, bestämmer. 
  Mat? Hungern stillas bara av total och absolut närhet. 
  Sömn? Ett totalt slöseri med tid eftersom den fjärmar de inblandade från att uppleva själarnas totala förening.
  Överlevnad. Omöjlig utan total symbios.
  För de två vill ju bara krypa in den kokong som tillfälligheterna byggt åt dem. 
  Förlåt, det är ju inte fråga om några tillfälligheter som lett till att de två träffats, den rena kärleken själv ligger bakom det som skett. Sedan århundranden tillbaka har den planerat mötet mellan de utvalda. Att prata om slump i detta sammanhang är en av de större styggelser som kan komma över någons läppar. 
  Och nu ska kärleken utövas. På riktigt. Till hundra procent.
  Mitt emot varandra vid det lilla frukostbordet. Hand i hand i sommarskymningen längs den nästan tomma strandpromenaden. Omfamnade i semesterhavets ljumma vågor. Omslingrade mellan hotellets sidensvala lakan. 
  Om och om igen… tills den till slut mojnar bland vardagens dy och bråte…
  
Går omkring och tyckje om de är min jämtländska förpackning av kärleken. Den finns att hitta på Spotyfi. Sök reda på Lars Persa och sedan cd:n Huskun Kærs fjärde spår. 
  Eller kopiera länken nedan och klistra in den i sökfältet längst upp. Mycket nöje.
  https://open.spotify.com/track/15qk0Q95pdYdJ6ckd7d4GL?si=VzfGVzT6Q8Cxwhjoku8hJQ

Mæ råkes

Går omkring å tyckje om de

Går omkring å tyckje om de
fast dom int ha nå fläsk på extrapris
går omkring å tyckje om de
man de lär fell ordna se på naugu vis
för heri kyldiska, der ha dom blopuddingen
å han kost bære tolv å tjufem
je kan æta hardda å spara resten te sen

går omkring å tyckje om de
fast de ha blåst nola mest heile dan
går omkring å tyckje om de
så blåse för de meste så je e van
man je ha Helly-Hansen, å myckjun ve
så je kan ell så spissen vål heit
å kan man bære dæ då går man aldrig beit

står omkring å tyckje om de
fast bussen for ifrå me när je skull te stan
står omkring å tyckje om de
nu får je stå å vänta her heile dan
man de gjær fell ittnå når man veit vår man ske
å je ha vö mæ om e henne förut
de e bære å ha belene för tia hu tar aldrig shlut 

tyckje om å gå omkring de
når du står her å baka hell vå du gjær
tyckje om å gå omkring de
je ha så svårst för å lett de væ
man då vål du irretere å säg mæ tökke 
ske mæ vänta te de vål kvälln
je säg: "Visst kan je få n litten puss
om je e rektut snäll?!"

Går omkring och tycker om dig


Går omkring och tycker om dig
fast det inte finns någon fisk på extrapris
går omkring och tycker om dig
men det lär väl ordna sig på något vis
för i kyldisken har dom blodpudding
och den kostar bar tolv och tjugofem
jag kan äta hälften och spara resten till sen

går omkring och tycker om dig
fast det har blåst nordligt hela dagen
går omkring och tycker om dig
så blåser det för det mesta så jag är van
men jag har Helly-Hansen, och mycket ved
så jag kan elda så spisen blir het
och kan man bara det så går man aldrig bet

står omkring och tycker om dig
fast bussen for ifrån mig när jag skulle till stan
står omkring och tycker om dig
så nu får jag stå och vänta här hela dan
men det gör väl ingenting, när man vet vart man ska
och jag har varit med om det här förut
det är bara att ha tålamod, för tiden den tar aldrig slut

tycker om att gå omkring dig
när du står här och bakar, eller vad du nu gör
tycker om att gå omkring dig
ja, jag kan nästan inte låta dig va
men då  blir du irriterad och säger att med sånt 
ska vi vänta tills det blir kväll
jag säger: "Visst kan jag få en liten puss
om jag är riktigt snäll?"

torsdag 28 juni 2018

Hur många kulor som helst

Och hur han än stirrar ner på alla slangar och annat i motorutrymmet, får han inga idéer om vad han skulle kunna göra. Bilen är för ny och han är för gammal. Om det ändå varit det motsatta. Bilen en gammal Amazon och han tjugotre. 
  Då skulle han snabbt halvsprungit bak till skuffen, slitit upp luckan och hämtat verktygslådan som alltid fanns där, tagit fram de rätta verktygen, harklat sig och snabbt förklarat vad som nu skulle ske, skruvat loss det som varit trasigt, sprungit över till verkstaden som legat alldeles intill, köpt det han behövt, frejdigt kommit tillbaka och ersatt det trasiga, nöjt konstaterat att ”det var det”, lett mot henne som beundrande stått och sett på, med en försiktig skräll slagit ihop verktygslådan, gnolande slängt in den i skuffen, hoppat in bakom ratten, glatt kastat ur sig ”ja, då var vi på banan igen”, vridit om startnyckeln, hört hur det perfekta motorsurret kommit igång,  klappat lite lätt på instrumentbrädan och bestämt svängt ut på E4:n och fortsatt deras färd till stranden.
  Han sneglar på sitt sällskap, hur hon står där och tittar, än ner i motorutrymmet och än runt omkring sig. 
  Att det skulle hända just nu, här, och i dag. När hade han för en gång skull tagit mod till sig, satt in en annons på nätet, skrivit längre och mera livfulla berättelser än han någonsin gjort under sin skoltid, fått henne intresserad, fått henne att acceptera hans lite taffliga uppsyn och tillsammans med henne bestämt, att en skön tur till en strand som de bägge kände till, som låg tre mil bort, skulle vara det perfekta sättet att inleda deras relation på, kanske deras vänskap på, kanske deras kärlek på, kanske deras gemensamma framtid på…
  Det har redan gått fyrtiofem långa sekunder sedan motorhaveriet inträffade. 
  Han tittar sig omkring och får syn på den närliggande Mekonomenverkstadens gult hånflina åt honom… 
  För ett ögonblick får han för sig att dess samtliga verkstadskillar just nu i alla fönster står och skrattar åt honom, medan en av dem sitter beredd att ta emot ett nervöst samtal från en man som fått ett motorhaveri och som undrar om de inte händelsevis på fem minuter skulle kunna fixa det, så inte hans livs träff spolieras och han på grund av det åter måste sitta ensam framför Rapport i kväll… 
  Lite nervöst får han ur sig:
  – Det här var ju otur, nu skulle man haft en Amazon, då… 
  Men han inser att en redogörelse för hur han egenhändigt under en tysklandsresa bytt oljetråget på en sådan knappast skulle imponera. Dessutom har några misstänkt mörka moln börjat ge sig till känna långt borta i väster… 
  Det sa de inget om i går, tänker han, men det är klart, sådant är väl inget de alltid kan förutse… 
  Snabbt nu!
– Nä, jag ringer bärgarn, det ingår ju hyrbil om något sådant här inträffar, men då måste vi snabbt fixa en sådan, så vi hinner sola lite innan regnet är här, avslutar han och pekar på de mörka molnen.
– Men tror du att de där kommer hitåt? svarar hon lite skeptiskt och fortsätter, kan vi inte skippa stranden och göra något annat i stället, här i stan. Vi skulle kunna gå in till centrum och sätta oss och slappa på någon uteservering, kolla på människor, titta på alla lustiga typer som går förbi… det blir väl bra! Det är väl inte så noga vad vi gör bara vi umgås?!
  Skulle vi inte till stranden nu, som vi bestämt? tänker han, men… sedan kommer inga fler tankar. 
  För första gången efter motorhaveriet tittar han på henne, ser henne glada uppsyn, ser hennes positiva pigga ögon med all den framtid för honom och henne som ändå kanske finns i dem. 
  Åh, om det ändå funnits en halvfärdig altan som han kunnat hugga tag i! 
  Men att gå tillsammans in till centrum är väl också någon typ av arbete, kanske inte så svårt, men ändå. Och sedan blir det kanske glass. 
  Ja! Han ska givetvis bjuda henne! 
  På hur många kulor som helst. Femton(!) om hon vill. Varenda kulsort i en enda glass. 
  Det kan bli svårt för henne att balansera alla. Det får bli en extra stor bägare. En salladsbägare! En sådan som nästan finns i varje affär, där det brukar finnas alla möjliga grönsaker, kött- och fisksorter och annat i olika små burkar, där man kan blanda sin egen sallad. Jag kan hämta en sådan om hon nu vill ha en glasskula av varje sort. Vad förvånad hon kommer att bli när jag rusar iväg och kommer tillbaka med en sådan bara för att hon ska kunna köpa en av varje sort.
  Och han skrattar till, där han står där och tittar på henne.
– Vad är det, vad skrattar du åt? 
– Ingenting. Jag gillar din idé. Du tänker ”utanför boxen” som man säger. Vi kan åka till stranden någon annan gång. Den kommer ju att finnas kvar. Och om det börjar regna, är det ju bara för oss och sätta oss inne någonstans. 
Och jag ska bjuda dig på världens glass! Du får ta en kula av varje sort om du vill.
  – Hur ska det gå till? Det ryms ju max sex sju stycken i en bägare.
  – Jag vet, men det kan jag lösa. Jag har en plan. Du får ta hur många kulor som helst!
  – Men måste du inte ringa bärgarn först, bilen kan väl inte bli stående här?
  – Javisst ja, det höll jag nästan på att glömma.
  Och han ringer bärgaren, kommer överens om vart bilen ska fraktas och sedan börjar han lyckligt befriad vandra bredvid henne nerför gatan mot stadens centrum. 
  – Kolla på honom, han som sitter där, han som ser så moloken ut, säger han, och pekar på en sliten krokig man som sitter på en parkbänk en bit in i en av stadens parker.
– Det finns många som sitter och är ensamma. Som bara får lov att stå ut med det…
– Ja, säger hon, och tar försiktigt hans hand i sin…


  Mæ råkes