Jazzå, det kan vara en sådan skiva på gång…

Jag hemsöktes av en ny cd-skiva i natt. Jag vaknade och med ens var den där. Låg och irriterade, låg och lockade, låg och skrattade.

  Jazzcovers på jamska och udda jazzackord flög förbi. Jazzgroovet bankade på, det ville in. Jag hörde Gustav Hylén spela jazzsolon på sin trumpet. Lars Ersa och Bo Lindberg var inte sena att hänga på.

  Hur låter det? Lars Persa sings the jazz. Lars Persa goes jazz

  Eller kanske skulle den kunna heta: N Lars Persa ha börje pjollre på mæ jazza dann

  Var hemsökelsen hade sitt ursprung förstod jag ganska snabbt. Det var Lars Ersas fel att jag förvirrade låg där inbäddad i både täcke och jazztankar.

  Kvällen före detta jazzanfall hade jag nämligen överlämnat ett exemplar av min kommande jul-cd till honom; han ville inför den preliminära releasespelningen den 25:e lyssna och komma in i låtarna igen efter de nästan sju månaderna som gått sedan han, Bosse och Gustav sist brottades med dem i Gustav studio i Revsund.  

  Lars bjöd på kaffe och vi satt och lyssnade igenom cd:ns låtar vid familjens magnifika köksbord på de av honom för nästan trettio år sedan tillverkade björkstolarna.

  Låt för låt avverkades och jag märkte anspänningen hos honom. Som den gode spelman och lyssnare han är fanns där nog inom honom en liten oro för att han skulle finna att någon av låtarna inte riktigt höll måttet. Men de gjorde de, och det svängde riktigt bra.

  Sedan ville han visa mig en jazzlåt framförd av reggaeikonen Peps Persson, en översättning av Billie Holidays You’ve changed, som hos Peps blivit Det känns.

  Vi enades om att titeltolkningen var genial och knappast lämnade något utrymme för alternativ. För att översätta låtens titel rakt av hade inte alls varit någon god idé. Du har förändrats innehåller för många stavelser och leder dessutom svenska känslor åt fel håll. Den titeln skulle blivit för banal och direkt på.

  Nä, i stället tar Peps en omväg över till en mera känslosam svensk attityd och den slutar när han når fram till Det känns. Och det finns bara den titeln som känns riktigt bra. Texten i övrigt ger sig själv när man väl hittat titeln.

  Och som av en händelse undrar sedan Lars lite trevande om inte jag skulle ta och spela in en jazzplatta med kända jazzlåtar översatta till jamska nästa gång det bär till. Och jag blir fångad.

  Vilken idé. Är den möjlig? Tillbakalutade, släpande toner. Gustavs trumpet. Bosses

dim-ackord (eller vad nu jazzackord kan heta) Lars E:s smygande jazzslingor…Inte undra på att jag mitt i natten låg näst intill klarvaken efter sådana vansinniga(?) associationer.

  Blir det en jazzskiva nästa gång? För en nästa gång lär det ju bli, om jag känner mig själv rätt...

  Mæ får fell si å...mæ råkes

  

Livsviktiga ord till pianisten från elefanten i rummet

Silhuetten av pianisten Stefan Nilssons huvud med hatt avtecknar sig mot den brandgula måne som med hjälp av en liten strålkastare lagts på den vänstra väggen i det nybyggda föreningshusets servering i Hackås. Det är söndag. Klockan har hunnit bli tjugo över sju på kvällen.

  Mikael Rahm har på både jamska och svenska inlett kvällen med en kort och brokig kavalkad av både lite burleska och tänkvärda alster, men dessa har, som han säger, bara varit ett förspel till Stefan Nilssons föreställning.

  Stefan sitter nu bakom klaviaturen och berättar om sin alkoholiserade pappa ”som också han kunde spela piano”. Som köpte ett piano. Som han under alla sina fyllehelger terroriserade sin familj med. På vilkas tangenter han låtsades kunna spela genom att mer eller mindre planlöst slå på dem med sina alkoholstinna fingrar. Han kompletterade dessutom föreställningen med att, till och från, komma med propåer till fru och barn om att de skulle komma och lyssna. ”Kom nu shå får ni höra, jag har bliivit gashka bra, kom…!”

  År efter år fortgick helgterrorn från den onämnbara elefanten i rummet.

  Men elefanten spelade inte när han var nykter och det var väl då, och på det pianot, sonen Stefan tog sina första ackord och skalor. Skalor och ackord som med tiden skulle utvidgas och kompletteras och ta honom till komponerande, ackompanjemang av stora sångare och stor berömmelse.*  Antalet kompositioner och filmmusiktitlar har med åren blivit imponerande många.

  Men sina återkommande helgfyllor till trots hände det ändå ibland att fadern inte kunde låta bli att erkänna Stefans lyhörda skicklighet vid pianot och då också säga det till honom, ord som säkert gav sonen ett bräckligt men dock viktigt stöd för sin fortsatta utveckling. Och det är med försoning och ömhet i rösten som han under föreställningen nämner faderns namn.

  Han har kanske insett och förstått att dessa små erkännanden från fadern kan ha varit av avgörande betydelse för hans pianokarriär. Utan dessa famlande, fumlande enstaka ord från fadern skulle han kanske känt sig lämnad naken och hopplös inför världen. Och…

  Stefan varvar berättelsen om sin uppväxt med att spela brottstycken ur sina egna kompositioner, mästares pianostycken och pianostycken som han tror att fadern själv gärna velat spela. Melodistycken som han låter illustrera faderns längtan till ett annat liv, långt från det norrbottniskt strävsamma småbrukarliv som han fick stå ut med.

  Föreställningen avslutas med Stefans författade dialog mellan honom själv och en av hans systrar (gestaltad av Mikael Rahm.)

  Dialogen illustrerar att han och systern inte kan förlika sig med varandra, att de har helt olika syn på vad som får och kan sägas i de rum de vistas i. Deras minne går helt isär trots att de växt upp i samma stuga och med samma far.

  Karaktären Stefan försöker blottlägga elefanten i rummet medan systern ilsket spjärnar emot och vill dölja den. Kommunikationen bryter samman.

  Mæ råkes

  

*Min favorit i det sammanhanget är utan tvekan hans Brel-skiva tillsammans med Sveriges största och bästa röst, Tommy Körbergs. Både röst och piano får för en gångs skull samma roll och lika mycket utrymme; de kommenterar, understryker och höjer varandra. För den intresserade är det bara att gå in på Spotify och lyssna. Sök på Brel och Tommy eller Brel och Stefan så dyker den upp.

Jag hoppas att dina första chefer lärde dig hur en bra chef borde vara

Så står du där, nä, så ligger du där, inför dina första chefer i livet.

  Deras chefskap över dig kommer sig inte av att du sökt jobb hos dem utan av att de bestämt sig för att skaffa sig en underordnad eller, som det händer ibland, bara råkat skaffa sig en.

  En del kanske inte alls vill vara din chef utan drar redan efter två veckor, medan andra försöker vara din chef i hela sitt och ditt liv. De flesta försöker nog att hålla ut eller begränsa sig till 14/15 år. Och detta dygnet runt, helg som vardag, sommar som vinter. Det blir många timmar av chefskap som de utsätter dig för, som du får pröva på.

  Man brukar numera säga att det krävs tiotusen timmar för att bli bra på något, gitarrspel, höjdhoppning eller något annat. Men nu ska du få lära dig, och nu räknar jag med att deras chefskap varar tills du fyller femton, vad en chef är och kan vara under 131.400 timmar.

  Även om du skulle jobba på samma arbetsplats och ha samma chef i 40 år skulle du bara komma upp i ca 75.000 timmar, och då har du samtidigt möjlighet att vara din egen chef under nästan fyra gånger så många timmar, alltså ca 275.000 timmar. De chefer du får genom anställningar kommer dessutom bara att chefa över det som har med dina arbetsuppgifter att göra.

  De två chefer som du nu förundrad ligger och tittar upp på, och som säker ler mot dig, kommer att bestämma över allt som du gör under dygnets alla timmar: hur, vad och hur mycket du äter, hur du klär dig, hur du sköter din hygien, när du lägger dig, när du kliver upp, hur mycket du borstar tänderna, hur mycket du rör på dig, om och hur mycket du läser läxorna...

  De kommer också att lära dig hur du ska umgås med de människor du möter: om du ska vara misstänksam eller generös mot främlingar, om du ska vara lugn eller orolig inför en resa, om våld är ett bra sätt att läsa konflikter på, om du ska vara rädd om dina vänner. Hela din attityd till livet kommer att påverkas av vad och hur de gör mot dig. Dygnet runt.

  Det du själv har att komma med är något medfött som man kanske skulle kunna kalla för ursprunglig, medfödd karaktär, men vilket utrymme den får under deras ledning är höljt i dunkel.

  Vissa barnchefer tillåter barnens medfödda karaktär att bre ut sin medan andra försöker utplåna den. De flesta lägger sig förhoppningsvis någonstans mitt emellan dessa ytterligheter.

  Vad som dessa, dina första chefer, framför allt kommer att lära dig är alltså hur en chef är och kan vara, och detta kommer för all framtid prägla dina möten med och dina uppfattningar om de chefer du får och alla andra personer du i framtiden på något sätt måste eller bör underordna dig: lärare, idrottsledare, skolvaktmästare, läkare, ordföranden i de föreningar du går med i, personer du blir kär i, vänner...

Mæ råkes