”Och sedan jag
sagt vilken krämpa jag hade, frågade han mig om jag inte också hade ont i
ryggen. Va?! Hur kunde han veta det? Jag hade inte sagt någonting om min rygg. Då
förstod jag att han hade en speciell ’gåva’.”
Så sa en bekant till mig.
Jaså, tänkte jag. I så fall, var hade han fått
den ifrån? Eller av vem hade han fått den?
En annan bekant sa att alla föds med ”gåvan”,
men att de flesta glömmer den under uppväxten, därför att de inte ger akt på
och tränar upp den.
Så om alla gjorde det skulle det alltså inte
behövas några doktorer? Eller sjukhus? Alla kunde bota sig själva. Eller vi
kanske kunde bota varandra. Om man nu inte kan bota sig själv. Vissa påstår att
det måste vara någon annan som gör det.
Det är sällan man får höra berättelser av alla
dem som inte blivit botade av dem som har ”gåvan”. Inte kommer någon svärande
över hur djävla värdelös den eller den ”kvackarn”, ”healern”, ”kloka gumman”
eller ”kloka gubben” var.
För det är ju liksom lite skamligt att lägga
ut flera hundra på någon som inte kan lämna några garantier på vilket resultat
som hans eller hennes behandlingar ger. Man känner sig både dum och lite lurad.
Varför gick jag till den där… tänker man… men
man får väl skylla sig själv… och andra har ju blivit hjälpta.
Och kanske berodde det på att jag var för
skeptisk till gubbens/gummans metoder. Det sägs att sådana ”gåvor” inte
fungerar om man inte till nästan hundra procent tror på dem.
Ingen tro, ingen effekt. Och tvärtom. Det är
alltså upp till mig om jag blir frisk.
Hur mycket och hur länge ska man tro? Räcker
75% i en månad eller ska det vara över 90% i ett år? Eller 100% hela livet? Men
”gåvan” då?
Skulle man kanske, om man inte märker någon
effekt, kunna gå tillbaka och få nya och andra behandlingar? Eller bli hänvisad
till någon bättre gumma eller gubbe? Någon med ”gåvan” som är specialist på
just de problem som jag har. Men det verkar ju som om de som fått ”gåvan” kan
använda den på allt. Hur det nu är möjligt.
Hos vanliga läkare är det inte så. Där finns
olika specialister.
Är man inte nöjd kan byta till en annan specialist,
eller till och med kräva att bli behandlad på ett annat sjukhus. Och man kan
faktiskt kräva att det som ordineras ska ha en viss effekt. Sedan finns det en
patientskadenämnd.
De flesta som går till vanliga läkare får
också bra hjälp, men i den allmänna sjukvården är det misstagen och
misslyckandena som hamnar i fokus. Inte alla dem som får hjälp.
”Jag har varit
till fem läkare och inte fått någon hjälp!” ”Jag fick vänta i tre veckor på det
där besöket?” ”Medicinen jag fick har inte alls hjälpt, jag slutade äta den redan
efter två dagar”
Visst känns replikerna igen?
Inte hör man några sådan klagorop från dem som
besökt dem som har ”gåvan”.
Nä, från dessa hörs idel jubel – eller
tystnad.
En del av dem som påstår sig blivit hjälpta
brukar också ondgöra sig över den behandling de fått i den allmänna sjukvården.
Tabletterna har varit giftiga, läkarna har varit ointresserade, väntetiderna
långa, och så vidare.
Men knackar herr Cancer på då brukar de flesta
falla till föga och uppsöka utbildade personal i den allmänna sjukvården… då är
det som om de flesta inte tror på att ”gåvan” har så stark effekt…
Men visst ja, man måste ju tro på ”gåvan” för
att den ska ha effekt…
Glömde det.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar