Tillvarons nollpunkt – utan ett uns av körsbärssmak

Ibland undrar man…

  Varför man är på teater? Vad man ser? Och vart den pjäs man ser är på väg?

  Såg teater Västernorrlands uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården på OSD i tisdags.

  Men det var lite Tjechov, lite körsbär, och väldigt lite trädgård.

  Ingen rysk övre medelklass på väg att hamna i fattigdom, ingen körsbärsträdgårdsfrukt som börjar bli svårsåld … bara några fragmentariska tecknade ryska personer vars namn fladdrade förbi…

  I övrigt?

  En total upplösning av karaktärer, könsroller, skeenden, referenser och språk.

  Panta rei, allting flyter… eller flöt…

  Ingenting som skådespelarna eller vi besökare kunde hålla oss i.

  Men jag minns Kaj och anekdoten om hur han och hans far fällde aspen någonstans i Dalarna… ljuset som vällde in i den glänta som öppnade sig när aspen föll; det gamla var förbi och… ljuset i gläntan visade dem… oss…

  Vad? Vad var på väg?

  Vad är på väg? För oss? För mänskligheten?               

  I princip hade teater Västernorrland kunnat ha vilken pjäs som helst som fond för att försätta oss åskådare i denna prekära(?) situation, som det innebär att flyta omkring i ett vacuum utan riktning, mål eller mening. Där ord och kommunikation upphört…

  Vid tillvarons nollpunkt.

  Den ensamma människan utan möjlighet till ensamhet, eftersom alla relationsband redan är för evigt förlorade…

  Som gulnade vilsna höstlöv fladdrar vi i vinden på väg mot…

  Teater?

  Inte ens för teaterns egen skull.

  Icke-teater… på teatern?

  Mæ råkes