Pages

lördag 7 oktober 2017

Det riktiga livet och ett misslyckat självmord – om Van Gogh

En av de första tavlorna jag ser inne på Van Gogh-muséet i Amsterdam är
en tavla föreställande en bondefamilj som ute på fälten vilar sig en stund mitt under höbärgningsarbetet.
  Närmast betraktaren sitter en man på marken och justerar någon typ av lie. Bredvid honom sitter eller halvligger en man och kvinna som vända från betraktaren pratar med en åttaårig flicka som står och håller två ålderdomliga räfsor i sina händer. Kanske är det parets dotter? 
  Vilken tavla! Vilken närvaro!
  Van Gogh?
  Jag läser på den lilla skylten bredvid tavlan:
The Haymaking, målad av den franska konstnären Léon Augustin Lhermitte 1887.
  En av Van Goghs inspiratörer.
  En konstnär som, precis som Van Gogh, såg som sin uppgift, kanske plikt, att i första hand skildra bondelivets enkla vardag: slitet, gemenskapen, naturnärheten och årstidernas närvaro. Om och om igen.
  Det absolut nödvändiga för allas vår överlevnad. Tavlan är ett ögonblick av det ”riktiga” och ”äkta” livet.
  Jag hade aldrig hört talas om Lhermitte. Men vilken konstnär. Jag tänker på Zorn. Lehrmitte håller samma klass och har samma attityd till det som ska skildras.
  Ett stelnat ögonblick mitt i ett vardagligt skeende. Ett ögonblick som de som avbildas aldrig kommer att lägga på minnet eller komma ihåg att det hänt.
  Ingen självupptagen selfie, utan ett fotografi bland andra, som trots det tillfälliga ändå fångar mera än det man tänkt sig när man tog det.
  När jag googlar på konstnären hittar jag en imponerande mängd ögonblick som Lhermitte fångat av bondebefolkningen strävsamma arbete.
  Någon kvart senare ser jag Van Goghs Potatisätarna och inser att The Haymaking ligger ganska långt ifrån syftet med hans måleri.
  Van Gogh ville komma längre, ville gå vidare, ville tillföra en ny dimension till det han avbildade. Sin högst speciella dimension.
  Som tavlan Potatisätarna vars ätares ansikten rent utseendemässig verkar ha påverkats av deras potatisrelaterande arbete och potatisätande som de var villiga och tvungna att underkasta sig.
  Kanske är tavlan en kommentar till det offer som potatisodlare med nödvändighet måste göra för att alla andra ska kunna överleva?
  Eller ett beröm.
  Håll dig till det väsentliga och du ska bli ett med din kallelse. Odla potatis och du blir en sådan. Hela ditt väsen blir ”ett med naturen”. Och alla kommer att se det. Att du gjort det rätta, att du är äkta.
  Inget fusk här inte.
  Många av Van Goghs bondekulturmålningar understryker detta. De skildrar inte så mycket, som kanske Lhermittes tavlor, det vackra, som det strävsamma och den ibland säkert brutala sanning som bönderna lever i. Offret snarare än idyllen ligger i fokus.
  Men sedan alla dessa självporträtt som hänger här, som med vars hjälp Van Gogh troligen försöker komma underfund med sin identitet. Varför?
  Han plöjde inte jorden, han sådde inte i den, han skördade inte frukterna ur den. Han målade.
  Kanske såg han sig själv som en svikare, en bluff, när han skildrade det som han inte alls eller sällan deltog i.
  Så ett nytt självporträtt för att få syn på svikaren, den som inte höll hans eget mått?
  Och ett nytt. Och ett nytt. Med pipa. Med hatt. Med en annan hatt…
  Vem är det han försöker skildra? Vem är det som fastnar på duken?
  Bonden Van Gogh? Konstnären Van Gogh? Den vilsne Van Gogh?
  Sviterna från ett misslyckat självmord ändar hans liv redan den 29 juli 1890.
  Van Gogh lyckades kanske inte fånga sig själv, men utan tvekan lyckades han fånga och uttrycka en ny dimension av tillvaron. En dimension som före honom inte varit tillgänglig för oss andra – dödliga.


  Mæ råkes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar