En av de första
tavlorna jag ser inne på Van Gogh-muséet i Amsterdam är
en tavla föreställande
en bondefamilj som ute på fälten vilar sig en stund mitt under
höbärgningsarbetet.
Närmast betraktaren sitter en man på marken och
justerar någon typ av lie. Bredvid honom sitter eller halvligger en man och
kvinna som vända från betraktaren pratar med en åttaårig flicka som står och håller
två ålderdomliga räfsor i sina händer. Kanske är det parets dotter?
Vilken tavla! Vilken närvaro!
Van Gogh?
Jag läser på den lilla skylten bredvid tavlan:
The Haymaking, målad av den
franska konstnären Léon Augustin Lhermitte 1887.
En av Van Goghs inspiratörer.
En konstnär som, precis som Van Gogh, såg som sin
uppgift, kanske plikt, att i första hand skildra bondelivets enkla vardag:
slitet, gemenskapen, naturnärheten och årstidernas närvaro. Om och om igen.
Det absolut nödvändiga för allas vår
överlevnad. Tavlan är ett ögonblick av det ”riktiga” och ”äkta” livet.
Jag hade aldrig hört talas om Lhermitte. Men
vilken konstnär. Jag tänker på Zorn. Lehrmitte håller samma klass och har samma
attityd till det som ska skildras.
Ett stelnat ögonblick mitt i ett vardagligt
skeende. Ett ögonblick som de som avbildas aldrig kommer att lägga på minnet
eller komma ihåg att det hänt.
Ingen självupptagen selfie, utan ett fotografi
bland andra, som trots det tillfälliga ändå fångar mera än det man tänkt sig
när man tog det.
När jag googlar på konstnären hittar jag en
imponerande mängd ögonblick som Lhermitte fångat av bondebefolkningen
strävsamma arbete.
Någon kvart senare ser jag Van Goghs Potatisätarna
och inser att The Haymaking ligger ganska långt ifrån syftet med hans måleri.
Van Gogh ville komma längre, ville gå vidare,
ville tillföra en ny dimension till det han avbildade. Sin högst speciella
dimension.
Som tavlan Potatisätarna vars ätares
ansikten rent utseendemässig verkar ha påverkats av deras potatisrelaterande
arbete och potatisätande som de var villiga och tvungna att underkasta sig.
Kanske är tavlan en kommentar till det offer
som potatisodlare med nödvändighet måste göra för att alla andra ska kunna
överleva?
Eller ett beröm.
Håll dig till det väsentliga och du ska bli
ett med din kallelse. Odla potatis och du blir en sådan. Hela ditt väsen blir
”ett med naturen”. Och alla kommer att se det. Att du gjort det rätta, att du
är äkta.
Inget fusk här inte.
Många av Van Goghs bondekulturmålningar
understryker detta. De skildrar inte så mycket, som kanske Lhermittes tavlor, det
vackra, som det strävsamma och den ibland säkert brutala sanning som bönderna
lever i. Offret snarare än idyllen ligger i fokus.
Men sedan alla dessa självporträtt som hänger
här, som med vars hjälp Van Gogh troligen försöker komma underfund med sin
identitet. Varför?
Han plöjde inte jorden, han sådde inte i den,
han skördade inte frukterna ur den. Han målade.
Kanske såg han sig själv som en svikare, en
bluff, när han skildrade det som han inte alls eller sällan deltog i.
Så ett nytt självporträtt för att få syn på svikaren,
den som inte höll hans eget mått?
Och ett nytt. Och ett nytt. Med pipa. Med hatt.
Med en annan hatt…
Vem är det han försöker skildra? Vem är det
som fastnar på duken?
Bonden Van Gogh? Konstnären Van Gogh? Den
vilsne Van Gogh?
Sviterna från ett misslyckat självmord ändar
hans liv redan den 29 juli 1890.
Van Gogh lyckades kanske inte fånga sig själv,
men utan tvekan lyckades han fånga och uttrycka en ny dimension av tillvaron.
En dimension som före honom inte varit tillgänglig för oss andra – dödliga.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar