Så äntrade jag
scenen i Tulleråsen, Offerdal.
Fast jag satt ju inte på den enorma scenen i
bygdegården, utan nere på golvet där gästerna satt, alltså på en fiktiv scen.
De fyrtio festdeltagarna satt vid åtta bord formade i en halvcirkel framför mig.
Perfekt, tyckte jag, det ger en bra närvaro
när man sitter nära publiken. Ögon- och mental kontakt, helt enkelt.
Rakt framför mig, vid sitt bords kortända,
vänd mot mig satt 30-årsjubilaren, Malin.
Typiskt för henne,
förstod jag. Hela kvällen hade fram till då dominerats av henne.
Och så klart.
Det var ju hennes fest; hennes familj, hennes
vänner, hennes glädje och – hennes vilja.
Bakgrundsmusiken bestod av idel revy- och
kabarésånger; allt ifrån Hasse&Tages eminenta revytexter och sånger ur
Galenskaparnas filmer till Ernst Rolf-klassiker och George Fomans When I’m
cleaning Windows. Att musikens texter var hennes passion gick inte att ta
miste på.
Som den generösa person hon verkar vara bjöd hon
på en riklig uppsjö av snittmat, öl och drinkar och antalet framdukade krussorter
till kaffet var betydligt flera än de kanske väntade sju.
Som en vänlig varm vind svepte hennes närvaro
genom lokalerna.
Lite makabert var att alla borden pryddes av några
grankvistar på vilka en liten ”gravsten” i offerdalsskiffer stod och på vilken
texten basunerade ut att Malins ungdom var ”död” d v s slut. Servetterna var
givetvis svarta, också de med likande text som gravstenens.
En modig kvinna, blev min tanke när jag såg
arrangemanget. En kvinna med fötterna på jorden, som redan vid trettio års
ålder till och med törs leka med slutet, döden. Som den lokförare hon var
förstod hon att såväl dagarna som tågen går på de tider och mot de håll hon
bestämmer att de ska gå.
Och hon var inte den enda starka kvinnan i
lokalen, det fanns många flera, och till min glädje slog det mig, mitt under festen,
att det hänt en hel del vad gäller kvinnors förmåga och vilja att ta plats i
rummet.
Under min uppväxt och ända fram till för
kanske tjugo år sedan, var det vanliga att männen dominerade fester och alla andra
tillställningar. Men nu är det inte så längre.
Kvinnorna kliver fram och tar plats! Sitter
inte vänligt och jamsar med, när någon pratglad ”charmör” försöker imponera på
dem, utan lämnar honom om de inte får en och annan syl i vädret. De har insett
att scenen också är deras.
Jag underhöll Malin och hennes sällskap i
ungefär femtio minuter. Mest på jamska, men jag smög också in lite svenska ord
genom att deklamera några egenhändigt hopsnickrade limerickar från min bok En
rimsmed från Lövsjön.
Jag avslutar dagens betraktelse med en limerick
som kanske sammanfattar de mentala framsteg som Malin och alla andra kvinnor gjort
under de senaste fyrtio åren.
En same vid foten av fjället
blev less som han sa: ”Käringgnället”
och utan nå’t snack
han packa’ och stack
nu sjunger hon sånger
istället
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar