Pages

söndag 15 oktober 2017

En stark kvinna som törs leka med döden

Så äntrade jag scenen i Tulleråsen, Offerdal.
  Fast jag satt ju inte på den enorma scenen i bygdegården, utan nere på golvet där gästerna satt, alltså på en fiktiv scen. De fyrtio festdeltagarna satt vid åtta bord formade i en halvcirkel framför mig.
  Perfekt, tyckte jag, det ger en bra närvaro när man sitter nära publiken. Ögon- och mental kontakt, helt enkelt.
  Rakt framför mig, vid sitt bords kortända, vänd mot mig satt 30-årsjubilaren, Malin.
Typiskt för henne, förstod jag. Hela kvällen hade fram till då dominerats av henne.
  Och så klart.
  Det var ju hennes fest; hennes familj, hennes vänner, hennes glädje och – hennes vilja.
  Bakgrundsmusiken bestod av idel revy- och kabarésånger; allt ifrån Hasse&Tages eminenta revytexter och sånger ur Galenskaparnas filmer till Ernst Rolf-klassiker och George Fomans When I’m cleaning Windows. Att musikens texter var hennes passion gick inte att ta miste på.
  Som den generösa person hon verkar vara bjöd hon på en riklig uppsjö av snittmat, öl och drinkar och antalet framdukade krussorter till kaffet var betydligt flera än de kanske väntade sju.
  Som en vänlig varm vind svepte hennes närvaro genom lokalerna.
  Lite makabert var att alla borden pryddes av några grankvistar på vilka en liten ”gravsten” i offerdalsskiffer stod och på vilken texten basunerade ut att Malins ungdom var ”död” d v s slut. Servetterna var givetvis svarta, också de med likande text som gravstenens.
  En modig kvinna, blev min tanke när jag såg arrangemanget. En kvinna med fötterna på jorden, som redan vid trettio års ålder till och med törs leka med slutet, döden. Som den lokförare hon var förstod hon att såväl dagarna som tågen går på de tider och mot de håll hon bestämmer att de ska gå.
  Och hon var inte den enda starka kvinnan i lokalen, det fanns många flera, och till min glädje slog det mig, mitt under festen, att det hänt en hel del vad gäller kvinnors förmåga och vilja att ta plats i rummet.
  Under min uppväxt och ända fram till för kanske tjugo år sedan, var det vanliga att männen dominerade fester och alla andra tillställningar. Men nu är det inte så längre.           
  Kvinnorna kliver fram och tar plats! Sitter inte vänligt och jamsar med, när någon pratglad ”charmör” försöker imponera på dem, utan lämnar honom om de inte får en och annan syl i vädret. De har insett att scenen också är deras.
  Jag underhöll Malin och hennes sällskap i ungefär femtio minuter. Mest på jamska, men jag smög också in lite svenska ord genom att deklamera några egenhändigt hopsnickrade limerickar från min bok En rimsmed från Lövsjön.
  Jag avslutar dagens betraktelse med en limerick som kanske sammanfattar de mentala framsteg som Malin och alla andra kvinnor gjort under de senaste fyrtio åren.

  En same vid foten av fjället
  blev less som han sa: ”Käringgnället”
  och utan nå’t snack
  han packa’ och stack
  nu sjunger hon sånger istället


  Mæ råkes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar