Ingenstans hjälmprydda
cyklister som, utan att hålla sig i styret, susar nedför långa trampbefriade
backar, ingenstans trötta hjälmprydda cyklister som på växellösa cyklar
stånkande och tungt flåsande tar sig uppför långa sega motlut, och ingenstans,
hjälmprydda cyklister som med god fart frejdigt trampar mot nästa destination på
de flacka cykelvägarna.
Inte en cykelhjälm så långt ögat kan nå.
Men tusentals cyklister som hela tiden
översvämmar de breda cykelvägarna som härs, tvärs och rikligt korsar Amsterdam.
Och det cyklas fort och utan tvekan. Dessutom
kommer emellanåt mopeder eller skotrar körande i trettio kilometer eller ännu
mera på cykelbanorna. Ingen som kör eller skjutsar på dem har heller någon
cykelhjälm.
Jag sitter vid fönsterbordet på ett café i
centrala Amsterdam och ser alla dessa cyklister, mopedister och skoteråkare
svischa förbi.
Saluförs inga hjälmar i denna stad? Har en cykelolycka med resultatet ”vårdpaket på en långvårdsavdelning” ännu inte inträffat på någon av alla dessa cykelbanor? Känner de amsterdamska cyklisterna
inte ens till att det tillverkas något som heter cykelhjälm?
Eller har de
hemfallit åt kollektiv uppgivenhet och slutat bry sig om framtiden; det är ändå
inget de kan påverka? Det som sker, det sker.
Med eller utan cykelhjälm.
Eller är det så enkelt att det i Nederländerna
innebär en sådan skam att bära cykelhjälm, att man hellre än bära en tar risken
att bli ett ”vårdpaket”.
Det är helt enkelt en fråga om heder.
Den som någon gång ses cykla med hjälm kommer
för all framtid att hamna i ett mentalt utanförskap, utan någon som helst
möjlighet att göra karriär.
Inte ens i returburksplockarbranschen? Han
eller hon är rökt, helt enkelt.
I Amsterdam cyklar ingen riktig cyklist
med hjälm!
Så glada och obekymrade de ser ut när de
cyklar förbi. Utan hjälm. Jag blir avundsjuk.
Och jag min fega krake, med min pansarhjälm
och nyinköpta Sjösala Isabell.
Bäst att bo kvar i Sverige…
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar