Om aphonan som fick skyddat boende och råttorna som sattes i koncentrationsläger

– Han är ett riktigt svin! Slår och hotar henne. Trycker ner henne och kallar henne för allt möjligt förnedrande, som ”värdelös surfitta#.

  Men vänta nu.

  Varför ska han jämföras med ett djur som aldrig gör något sådant och som aldrig skulle uttrycka sig på det viset. 

  Ett svin, eller en galt som det då skulle röra sig om, slår aldrig sin sugga. Hotar aldrig henne. Trycker aldrig ner henne. Än mindre kallar han henne för något nedsättande.

  Det är bara lägre stående, alltså lägre stående än djuren, mera primitivt tänkande människor än de mest outvecklade djuren, som uppträder och tar till sådana nedsättande fraser.

  Men visst är det ganska typiskt att vissa individer, företrädesvis män, att jämföra människor med djur som aldrig skulle kunna förmå sig till att göra och säga samma saker som de själva är i stånd till,

  Hitler jämförde judarna, och andra enligt honom lågt stående människor, med löss, råttor och andra så kallade skadedjur. 

  Men hur fel hade han inte. Det var och är ingen av dessa som skulle kunna göra det han gjorde mot dessa ”lågt stående” artfränder.

  Inte har någon sett några löss gasa ihjäl andra löss, eller råttor sätta andra råttor i koncentrationsläger där de fått utstå svält, tortyr och förintelse. 

  Det är bara människor, lågt stående människor, som kan göra sådant mot sina artfränder.

  Därför: 

  Förnedra aldrig någon djurart genom att jämföra dem med vidriga människor. Det är att helt felaktigt misskreditera dessa djurarter.

  Ett djur dödar bara sina artfränder i samband med parningskamp eller om tillgången på föda är extremt liten. 

  Inte ens hanaporna, dessa ibland så ringaktade djur, skulle komma på att slå sina honapor. Inte ens om någon i tvekamp med någon annan apa förlorar och måste överge sin älskade, vräker den ur sig något negativt om den förlorade partnern. Än mindre börjar den stalka henne. 

  Aldrig har en aphona behövt skyddat boende eller livvakter för att en hanne hotat henne. 

  Sånt förekommer bara hos människorna. 

  Djuren har betydligt högre moral än så.

Mæ råkes

Josefin Nilsson – och det som det viskas och mumlas om

I dag finns blåsten. 

  Den har levt om i natt. Slitit i grenar och träd. Rensat gatorna från snabbmatsförpackningar och servetter. Nu ligger dessa och gnyr mot husväggarna. 

  I går kväll. Dokumentären om Josefin Nilsson: Älska mig för den jag är. 

  Vilken människa! Vilken livsglädje! Vilket förlösande skratt!

  Och så den förbannade mannen som trots hennes gåvor, hennes livsvilja, ville döda henne. 

Utplåna henne.
Han fick villkorligt, efter överklagande. 

  Villkorligt?

Trots mordförsöken?
Ofattbart.

  Det är knappt tjugofem år sedan. På den tiden vågade, ville, ingen hjälpa henne att säga ifrån. Hon fick ensam berätta om vad som hänt. 

  Ensam och kvinna. 

  Som berättar om ”det vardagliga” som många kvinnor då fick finna sig i. Rättssalarnas människor förstod inte det orimliga i att många kvinnors vardag bestod av rädsla för ”oförstådda” män och deras totala förakt för sina flickvänner och fruar. Trots detta hade Josefin modet att berätta. 

  Nu finns #metoo. 

  Misshandlande män får passa sig för lagens långa. Den har blivit längre. Dess öra har börjat lyssna på kvinnorna. Börjat förstå och ta in vad kvinnorna berättar. Börjat ta hänsyn till de utsattas situationen istället för misshandlarnas.

  Jag blir så förbannad!

  Över att jag inte tidigare reagerat på och förstått vilken könskultur som funnits i Sverige fram till i dag. 

  Men den inofficiella kulturen är dold, den finns överallt. Den sitter i alla rums väggar. Där den ständigt mumlar och viskar om vad som är tillåtet och vad som inte går för sig. 

  I vissa afrikanska väggar mumlar den om könsstympning. Av kvinnor. Givetvis. Skulle männen? Nä, tror inte det.

  I vissa nepalesiska väggar viskar den om att sälja någon av döttrarna till indiska bordeller, så att den ”utvalda” kan hjälpa till med familjeförsörjningen. 

  I IS-väggarna, inte bara mumlar utan skriker den ut om att det finns de som tillhör herrefolket och de förtappade som kan utnyttjas av detta folk. Framför allt är det kvinnorna som kan och ska utnyttjas. De rättrognas på rätt sätt och de förtappades på vilket sätt som helst.

  Josefin Nilsson är bara, var bara, toppen på kvinnoförnedringens svarta isberg. 

  Nästa gång när våra kulturella väggar mumlar eller viskar till oss om att vi inte ska lyssna, inte bry oss, inte reagera på de oförrätter som drabbar kvinnor, måste vi slå näven i bordet och skrika:

  – Nog! Stopp! 

  Vill vi i framtiden höra väggarna mumla och viska om hänsyn, medmänsklighet och kärlek, måste vi alla säga ifrån när de viskar eller mumlar om något annat.

  Mæ råkes

Inte som vanligt, inte som förr

Det räcker nu. Vi förstår budskapet. Eller gör vi inte det?

  Mailkontona gapar tomma på alternativ. Inga meddelanden om att det är ”precis som förr” om ”välbekant väder ” eller om att ”det här känner vi igen, det här känns tryggt”.

  Istället. 

  Översvämningar, cykloner och torka; fel väder på fel plats.

  Även hos oss. 

  Blidnätter i mars. För trettio år sedan då… 

  Vi har nästan glömt hur det var, hur det kändes. Hur längtan efter våren tog tag i oss. Hur vi drömde om vårleendena mot solen i lä vid husväggarna. Då det efter all kyla skulle vara nog.

  Nu vet vi inte av vad det ska vara nog av. 

  Är det våren som det ska vara nog av? 

  Den började redan mitt i vintern viska om att sommaren var på väg. Kom mumlande med tö och halka. Vi svarade med broddar, brutna handleder och icebugs. Förberedde vinterklädslådorna på att vi skulle lägga undan merinounderstället. 

  Förgäves.

  Nu är den här igen.

  Eller är det vintern som inte längre förmår hålla greppet? 

  Som till slut gett upp hoppet om att under någon längre tid, med hjälp av våra skor, kunna sjunga köldknastersången; den där kärva, sträva, lite olycksbådande sången, som man ibland undrar om den någonsin ska ta slut? 

  Är det vintern som inte längre köldmannamässigt orkar jaga in oss i braskaminsvärmen?

  Balkongtaken skakar vresigt och bestämt av sig den sista snön som kom. 

Inte en gång till!

  Taken orkar inte med detta velande fram och tillbaka. Ska det nu bli tidig vår så får den väl ändå bestämma sig. 

  Nästa år ska det vara som vanligt. 

  Som det var förr. 

  När alla årstider var vanliga.

  Mæ råkes