Från Vår Fru till våffla

I dag med glädje firas Vår Fru-dagen

och överallt ses järnet hett och fyllt

med våfflor, sen befruktade av sylt

när åter vi nu är i våffeltagen

 

Och mätta sen vi klappar oss om magen

och minns den kvinna som vår dag förgyllt

som nyss gravid beskyllde, oförskyllt 

den Helga Anden för att vara fadern

 

Och samtidigt är fröjd att memorera

att dialekter har sitt eget driv 

så när man förr ”Vår Fru” skulle lansera

sa ”våffer” utan groll och annat kiv

lägg tyskans ”vaffel” till, och salutera

att våfflan har ett kort – men anrikt liv

Brända bullars berg

Sätt ugnen på, här ska det bullar bakas

visionen är en bullplåt, fylld och fin

för bullar, det är rätta melodin

de sprider glädje när de sen ska smakas

 

För bakets väl, låt ingenting försakas

nej, slösa friskt med socker, smör, farin

på smaken lägger snålheten sordin

dessutom kan det då snart börja pratas

 

När degen jäst och bullar finns i ugnen

bevaka noga lämplig tid och färg

för bullars smak, den är ur doften sprungen

och sotets lukt, den skär i bullars märg

 

Och slut är då ditt liv som bagarkungen

när trött du blickar brända bullars berg

Satan, jävlar, what the fuck

Förr hördes ofta ”Satan!” och ”Förbannat!”

och indignerat kraftfullt ”Helvete’!”

när någon blev förjävligt less och sne’

och inte kunde komma på nå’t annat

 

Och därvid kunde det för all del stannat

men säg den jävel som får va ifre’

när mänskor inte nöjde sig med de’

och nu har deras plan blivit besannad

 

Nu hör man ropen ”K**en!” eller ”F**ta!”

om någon endast är en aning lack

ett gammalt ”Fan!” är ingenting att hitta

när kompisen i lönndom bara stack

 

Som då i sin tur skriver ”Det kan kvitta”

och avslutar med ”Fuck you!” ”What the fuck!”

Mera, sedan lera

Vem är väl jag att högstämt skalda sången

om salig dans på glädjens gröna äng

till knarranden och stön i lustens säng

som sällsamt minns den allra första gången

 

Som släpper lös den sista trötta fången

vars stämma ger befrielsens refräng

av ord som hämtas av en glad gamäng

ur visor om en Kalle, han på spången

 

Vem är väl då att längta ännu mera

av mjuka moln och den vi kan rå på

av ljuva nätters vila, ännu flera

när ingen mänskans levnad kan förstå

 

När livet drunknar djupt i sorgens lera

och den som just har kommit måste gå