Jag har via Hotels.com hyrt en lägenhet mitt i gamla Havanna, trots att man på olika sajter uppmanas att boka boende hos tvättäkta kubaner i stället för på hotell eller i speciella uthyrningslägenheter. Irina, den ryskfödda ägarinnan till lägenheten, möter oss utanför flygplatsbyggnaden. Hon har bokat taxi och ska följa med oss och visa oss var den ligger.
Tur är väl det, för när vi kommit fram och hoppat ur taxin är det inte det lätt att hitta fram till adressen. Gatornas nummerskyltning, och ibland även namnskyltning, lyser med sin frånvaro.
Efter något kvarter kommer vi fram till en passage mellan ett hus och en massivt två och en halv meter hög plåtavskärmning och när vi nått mitten av huset slinker Irina, med oss efter, in i en öppen sjabbig ingång.
Vi tar oss upp för en brant och nött marmortrappa vars trappstegen skulle behövt bytas ut och de anfrätta rör som installerats ovanför ledstången ger oss en känsla av att vi antingen befinner oss i ett renoverings- eller rivningsobjekt.
Och vem sköter trappstädningen. Så här blir det om de boende själva ska sköta den. Ring Samhall för tusan!
Väl uppe på första planet möts vi av några påvra och slitna dörrar och utsikten över en delvis skymd och förfallen innergård. En kvinna kommer ut ur en dörr, hälsar på Irina och förvinner ner för trappan.
Vem skulle vilja bo här? är den fråga som börjat ta min hjärna i besittning, men eftersom vi sett kvinnan och också kan urskilja röster från innergården, verkar det som det finns människor som både vill bo och alltså bor här.
Viska ju bo här! Hur då?
Bland bråte och ohyra svettiga liggande på utnötta liggunderlag till ekot av falskklingande latinska rytmer? Skulle jag alltså ha tagit mer fasta på det jag på olika sajter läst om boenden på Kuba…?
Men Irina förfaller helt lugn och samlad när hon med sin lilla obetydliga nyckel öppnar den skamfilade dörren till vår lägenhet. Med bävan inträder vi i den.
Vi möts av ett delat rum som till vänster har en komplett, liten och väldigt fräsch köksavdelning med skåp, som innehåller allt i servisväg, kyl, frys och gasspis. Till höger, där ingången ligger, står två små soffor och ett köksbord med fyra överdimensionerade stolar. I mitten leder en trappa upp till nästa våning där det finns ett sovrum med två dubbelsängar och en toalett med dusch. Pricken över i:et är den svagt susande AC:n som Irina direkt sätter igång. Allt inramat av nymålade väggar och marmorgolv.
Vilken lägenhet! Världen utanför är som borta. Hur är det möjligt?
Frågar jag mig, när jag blickar ut mot det stora urblåsta femvånings kolonialhus mitt emot som tydligen doldes av plåtavskärmningen. Dess stora vackra fönstren, gapar skamfilade tomma och rummen som vi har insyn i verkar skrämmande skräpiga och öde.
I en liten kur innanför avspärrningen, alldeles framför huset, sitter en kvinnlig uniformerad vakt. Riktigt vad hon vaktar verkar oklart, för jag kan inte tänka mig att det finns något någon skulle kunna eller vilja stjäla från det urblåsta huset. Men vem vet?
