Kubanska minnen 5 ¬– en renoverad tillflykt i den förfallna smeten

Jag har via Hotels.com hyrt en lägenhet mitt i gamla Havanna, trots att man på olika sajter uppmanas att boka boende hos tvättäkta kubaner i stället för på hotell eller i speciella uthyrningslägenheter. Irina, den ryskfödda ägarinnan till lägenheten, möter oss utanför flygplatsbyggnaden. Hon har bokat taxi och ska följa med oss och visa oss var den ligger.

  Tur är väl det, för när vi kommit fram och hoppat ur taxin är det inte det lätt att hitta fram till adressen. Gatornas nummerskyltning, och ibland även namnskyltning, lyser med sin frånvaro. 

  Efter något kvarter kommer vi fram till en passage mellan ett hus och en massivt två och en halv meter hög plåtavskärmning och när vi nått mitten av huset slinker Irina, med oss efter, in i en öppen sjabbig ingång. 

  Vi tar oss upp för en brant och nött marmortrappa vars trappstegen skulle behövt bytas ut och de anfrätta rör som installerats ovanför ledstången ger oss en känsla av att vi antingen befinner oss i ett renoverings- eller rivningsobjekt. 

  Och vem sköter trappstädningen. Så här blir det om de boende själva ska sköta den. Ring Samhall för tusan! 

  Väl uppe på första planet möts vi av några påvra och slitna dörrar och utsikten över en delvis skymd och förfallen innergård. En kvinna kommer ut ur en dörr, hälsar på Irina och förvinner ner för trappan. 

  Vem skulle vilja bo här? är den fråga som börjat ta min hjärna i besittning, men eftersom vi sett kvinnan och också kan urskilja röster från innergården, verkar det som det finns människor som både vill bo och alltså bor här. 

  Viska ju bo här! Hur då?

  Bland bråte och ohyra svettiga liggande på utnötta liggunderlag till ekot av falskklingande latinska rytmer? Skulle jag alltså ha tagit mer fasta på det jag på olika sajter läst om boenden på Kuba…?

  Men Irina förfaller helt lugn och samlad när hon med sin lilla obetydliga nyckel öppnar den skamfilade dörren till vår lägenhet. Med bävan inträder vi i den.

 Vi möts av ett delat rum som till vänster har en komplett, liten och väldigt fräsch köksavdelning med skåp, som innehåller allt i servisväg, kyl, frys och gasspis. Till höger, där ingången ligger, står två små soffor och ett köksbord med fyra överdimensionerade stolar. I mitten leder en trappa upp till nästa våning där det finns ett sovrum med två dubbelsängar och en toalett med dusch. Pricken över i:et är den svagt susande AC:n som Irina direkt sätter igång. Allt inramat av nymålade väggar och marmorgolv.

Vilken lägenhet! Världen utanför är som borta. Hur är det möjligt? 

Frågar jag mig, när jag blickar ut mot det stora urblåsta femvånings kolonialhus mitt emot som tydligen doldes av plåtavskärmningen. Dess stora vackra fönstren, gapar skamfilade tomma och rummen som vi har insyn i verkar skrämmande skräpiga och öde. 

  I en liten kur innanför avspärrningen, alldeles framför huset, sitter en kvinnlig uniformerad vakt. Riktigt vad hon vaktar verkar oklart, för jag kan inte tänka mig att det finns något någon skulle kunna eller vilja stjäla från det urblåsta huset. Men vem vet?

Kubanska minnen 4 – Välkommen till det trygga landet, här håller vi koll

Jag och min dotter Ida är på väg in i flygplatsbyggnaden på Havannas flygplats José Martís International. 

  Spännande. Kuba ligger framför oss. Ett omtalat land. Ett annorlunda land. Ett revolutionärt land. 

Castro – Och Che! 

  Alla har sett Che på bild. Eller kanske framförallt på en t-shirt. Vet hur han ser ut. När han mot fjärran outgrundligt blickande ser så där förbannat självsäker och cool ut. Mannen som efter revolutionen innehade två ministerposter samtidig. Innan han stack till Bolivia för att sprida revolutionen. Där det blev tvärstopp. Den bolivianska militären avrättade honom efter tillfångatagandet med nio skott utan rättegång på order av landets president. 

  Vi köar oss vidare och kommer fram till? Men vad är nu detta? Är vi på väg på eller av ett plan? Plötsligt befinner vi oss i en kö som leder fram till ett antal bagageskannrar. En kö likt den vi för tre timmar sedan stod i i den rigorösa säkerhetskontrollen i Atlanta. Men inredningen och skannrarna är betydligt mera modesta. AC-anläggningen, om det nu någonsin funnits en sådan, verkar ha gått i strejk.

  Men den huvudsakligt kvinnliga personalen slarvar inte därför med sitt uppdrag. Vid sina skärmar analyserar och diskuterar de innehållet i de väskor som passerar. Om något inte verkar vara som det ska hänvisas bagageägaren till ett bord där två tjänstemän öppnar väskan och nagelfar innehållet. 

  Är det så farligt att beträda Kubas mark, så att man måste kolla att ingen bär med sig farliga vapen eller annat som kan vara till skada för den kubanska befolkningen. Varken jag eller min dotter har hört talas om något sådant. Att någon flygresenär till Kuba skulle ha lyckats ha med sig till exempelvis sprängämnen och utfört något attentat på Kuba.

  Förresten skulle det vara en omöjlighet eftersom alla passagerare på väg in i alla trafikflygplan i världen noggrant kontrolleras. 

  Eller menar Kubas säkerhetstjänst – är det möjligt – att den amerikanska säkerhetstjänsten skulle kunna vara så fräck att den skulle låta någon spion med sprängämnen eller vapen gå förbi säkerhetskontrollen och komma in på ett USA-plan för att sedan kunna starta en subversiv verksamhet på Kuba?

  Är det kanske Grisbukten som fortfarande spökar? Invasionsförsöket 1961 som de landsflyktiga kubanerna med USA:s stöd försökte sig på. 

  Kuba vill inte ha någon kontrarevolution. No way! 

  Mæ råkes

Kubanska minnen 3 – bank som bank som bank...eller?

Jag tar emot Eurona som jag växlat till mig av kassörskan i den kubanska banken och ger henne tre hundringar CUC (konvertibel peso) som jag vill dela i tjugor. Det finns många ställen där det är svårt att betala med större sedlar än en tjuga i Havana. 

Kassörskan skakar på huvudet och säger nej, samtidigt som hon ropar till sig en manlig anställd, någon typ av kontrollant som går omkring mellan kassorna och ser till att allt går rätt till. 

  – He can explain. 

  Jag blir mållös. Vad är nu detta? Kan storleken på sedlarna som jag får när jag lämnar banken ha någon betydelse? Hur då? Det går att växla CUC till Euro och tvärtom. Men inte att dela en konvertibelpesohundring i tjugor. 

  Fidel, vad har du ställt till med? Var det verkligen så här som turisterna skulle bemötas?

  Kontrollanten når mig och säger diskret utan någon som helst förklaring:

  – You have to go to another bank.

  För ett kort ögonblick tänker jag ställa den naturligaste Why-frågan men jag inser att det skulle vara lönlöst. De har sina regler och dessa ska följas, och en regel är tydligen att de inte får dela en CUC-sedel i mindre sedlar. Om man nu inte växlar Euro eller någon annan gångbar valuta till CUC. Då går det bra. Det gjorde jag utan problem när vi anlände till Havana. Frågorna löper förgäves amok i min hjärna. Vad är detta? 

  Jag skriver på växlingskvittot och den diskrete och ytterst korrekte mannen följer mig ut till utgången där han pekar åt vänster i det han säger:

– You can go to a bank two blocks away. They can help you. 

  Jag vinkar till mig min dotter som stått och väntat utanför och förklarar för henne vad som hänt och hon blir lika förvånad som jag. Men skeden måste tas i vacker hand och seden dit man kommer, så vi traskar i väg till anvisad bank. Men även där gäller tydligen förbudet att växla stora konvertibelpesosedlar till mindre och de hänvisar oss till ytterligare en bank som ligger två kvarter bort.

  Den tredje banken verkar vara av mer folklig karaktär. Ingen AC, lite svettig och med ungefär femtio kubaner som likgiltiga och lite uppgivna sitter och väntar på sin tur. Vi får en kölapp och lite besvärad säger kökontrollskvinnan:

  – One hour.

  Eftersom det är dags för lunch lämnar vi stället och besöker en restaurang där jag efter lunchen lämnar över en hundring. Det kanske ändå går att använda en sådan? Döm om vår förvåning när servitrisen utan problem kommer tillbaka med växeln. Men vi kanske ändå ska växla de övriga hundringarna. Många ställen vi försökt att betala med dem har nekat. Alltså – tillbaka till banken.

  Där möts vi av kölappskvinnan som försöker få en del av de väntande att flytta sig från det stora fönstret i mitten av väntlokalen, eftersom det tydligen finns risk för att det på något sätt ska rasa in över dem. Jag granskar det och inser att det ligger något i det hon säger, men renoveringsanslagen 1970, om det nu fanns några sådana då, räckte tydligen inte till fönstren här. Ingen av dem som sitter i farozonen för fönsterraset reagerar. De tänker tydligen ta den risken. Kanske satt de på samma plats förra gången, och då rasade inget fönster in. Så det så. 

  Kökvinnan framhärdar inte om att de ska flytta sig utan börjar prata om ett antal könummer, men där går min usla spanska bet. Vi tittar på könummermmonitoren och där dyker växelvis ett antal märkliga nummer och kassahänvisningar upp och vi förstår nada.

  Vi ger upp och kommer överens om att vi ska försöka att betala med våra hundrapesosedlar när vi ska äta middag nästa gång. I värsta fall får vi besöka stället där vi åt lunchen, för vad gäller menyn är den i princip densamma på alla restauranger. Ris med antingen kött, fisk, kyckling eller något vegetariskt. Utan några salsasåser, vilket jag och min dotter verkligen hade förväntat oss.

Mæ råkes

Kubanska minnen 2 – barnkortet, en gång till?

Nästa dag har vi bestämt oss för att besöka någon typ av kulturfestival i centrala Havana. Riktigt vad som ska hända där är lite obestämt, men vi är lite nyfikna och beger oss. 

Nästan framme dyker en kille med sin fru upp och ställer varifrån-frågan och undrar om vi är på väg till festivalen. Vi jakar på det och sedan talar han om att vi snart är framme, han ska nämligen själv delta där, som rumbalärare. Han och frun gör oss sällskap och efter bara fem minuter är vi framme vid en liten oansenlig tvärgata. 

  Tur att han var här, säger jag och min dotter till varandra, eftersom vi hade fått för oss att festivalen skulle vara mycket större och förlagd till någon typ av huvudgata. Om vi inte fått en ledsagare hade vi knappast hittat hit. 

  Då drar jag mig till minnes ett möte i bussen mellan turistfarmen jag och mina barn bodde på och staden Puerto Plata i Dominikanska Republiken för 17 år sedan. Vi hade nyss hoppat på bussen när en man bredvid oss, ställde varifrån-frågan, fick Suecia-svaret och sedan, med en- och tvåordsmeningar, lite försiktigt började prata om Puerto Plata. Lite om dess historia, de byggnader vi passerade och hur det var att leva där. Vi ställde väl lite frågor om ditt och datt och det uppstod en knagglig men väl konversation. 

  När vi nått staden och hoppade av följde killen efter oss. Vart vi än gick följde han efter oss och berättade än om det ena och än om det andra. Vi nickade, sa yes och väntade bara på att han skulle säga hej då och vika av åt sitt håll. Men det hände aldrig och, när han följt efter oss en bra bit, slog det mig att turistfällan hade gillrats och var på väg att slå igen. 

  Jag, med mannen bredvid mig, och mina barn i hälarna, fortsatte promenaden och mannen fyllde på med diverse intressanta men även självklara fakta om staden.

  För att få slut på följa-John-leken stannade jag till sist, tog fram en 30 pesosedel och gav honom den och han dröp av. 

  17 år senare har samma fälla gillrats för mig och min dotter på Kuba. Men den här mannen och hans fru verkar mera humana på något sätt. De känns som om de verkligen vill berätta och visa oss vad som händer på den kulturfestival som vi äntrar. Och vi låter fällan befriande slå igen. 

  Och som han berättar. Om att själva utgångspunkten för festivalen är en gammal kubansk, eller karibisk, religion vilkas anhängare dyrkar sju gudar, som motsvaras av sju färger. Både vid ingången till festivalen och inne på festivalområdet, som alltså bara är en kort tvärgata, finns huvudguden för religionen gestaltad, men gestaltningen verkar kunna variera efter smak och tycke. Mannen, med frun i släptåg, tar oss också med till flera minimala restauranger som finns inom området. Det är trångt och man får nästan panik när dessa lokaler snabbt blir breddfulla av endast 15 personer. Vi skyndar oss därför snabbt mot slutet av den korta gränden och när vi lovat att komma tillbaka och bevisat hans rumbalektioner, ger vi honom 10 konvertibla pesos. 

  Lyckan lyser i hans ögon när han tar emot pengarna och summan gör att han frenetiskt börjar berätta om allt som han tänkt men kanske glömt att berätta för oss. Jag hejdar honom, med att än en gång ge honom löftet att komma tillbaka och se hans rumbaundervisning, och med hans tacksamhetsfraser ringande i våra öron skyndar vi oss därifrån.

  Av en händelse råkar vi stöta på mannen, hans frun, samt deras tioåriga son, sent på eftermiddagen samma dag. Vi blir förstå alla glada av att återses, men det räcker inte med det. Genast ska William, som han heter, visa oss var restaurang La Familia, enligt honom Havanas bästa restaurang, ligger. Vi försöker protestera, men han framhärdar och bara efter tio minuter har vi tagit de två trånga och branta trapporna upp till den. Det är en stylad restaurang och efter lite trugande från Williams sida bokar vi bord där till klockan åtta samma kväll.

  Vi återvänder ner på gatan och där skiljs vi åt. Men innan kramar han om oss och lovprisar de 10 CUC som vi gett honom tidigare på dagen. Han påpekar att pengarna gör att han nu kan köpa mjölk och annan mat till sin lilla son, som finns någon annanstans.

  Drar han ”barnkortet”? Tänker jag. Eller? Han verkar uppriktigt tacksam för de 10 pesona. Men inte behöver han berätta om det och legitimera för oss att han verkligen behöver dem. Är det hans dåliga samvete som knackar på? Är det fattigdomens skam som till slut sipprar ut mellan alla de ord som han gillrat i fällan. Drar han ”barnkortet” för att vi, min dotter och jag, inte ska ana eller tro att alla ord ändå bara var en fälla för att hans familj, den som han nu har med sig, ska kunna överleva på ett någorlunda drägligt vis? 

  På kvällen när vi besökt La Familia och är på väg ned för de branta trapporna får min dotter, på avsatsen mellan trapporna, syn på William som tydligen arbetar där. Det sa han ingenting om. Fick han alltså någon typ av ersättning av restaurangen genom att visa oss till den? 

Mæ råkas

Kubanska minnen 1 – självspelande turistfällor

En glad snubbe dyker upp och som vanligt blir frågan:

  – Where are you from? 

  Jag svarar: 

  – Sweden. Men som vanligt tror han att vi är från Schweiz och då säger jag med emfas på min uslaste spanska

  – Suecia! 

Då förstår han och utbrister:

– Aha, Zlatan Ibrahimovic. Och jag och min dotter Ida nickar.

  Två av hans kompisar ansluter, den ene med gitarr och den andre med maracas. De tre drar i gång med en hyllningssång till oss. Låter det som. Som om vi var de människor de i hela sitt liv väntat på, för att kunna dela just denna sång med. Och jag få ta över deras maracas och min dotter deras klaves för att vi verkligen ska involveras i deras hyllningssång. I en härlig gemenskap mellan det kubanska folket och det svenska. Äntligen! Vem trodde väl det?

  Men vänta nu. Hade jag inte läst om det här i turistguiden. Att man i Havana kan dras med i någon aktivitet för att man på sikt ska ge anordnarna några pesos. Och då inser jag att fällan slagit igen, en av de mera sofistikerade fällor som kan gillras för turister. Du är inte medveten om att den finns och du tror orsaken till glädjen och entusiasmen hos dem som gillrat fällan är äkta – och gratis – men så… 

  Solen som färglägger strandpromenaden Malecón i gult, vågorna som då och då kastar sitt vatten över den låga muren mot vattnet, barnen som förtjust skrikande rusar mot dessa för att i sista sekund springa iväg från dem för att inte bli duschade av det salta vattnet och de andra kubanerna som bara står där och upplever den vackra solnedgången försvinner i besvikelsens dis. Lurad. 

  Det var för bra för att vara sant. Och då vet de flesta att det inte är det. Även vi visste det, men det gick för snabbt, vi upptäckte fällan för sent. När entusiasmen avtagagit och sången slutar ser vi de tre unga männen förväntansfullt betrakta oss. Jag tar fram min plånbok, letar bland sedlarna, hittar en trepesossedel och ger dem dagens svenska besvikelse.

  En peso var? Var det allt? Okej, men… och utan ett ord förvinner de tre i mängden. 

  Barnen, vågorna, skriken, skratten, alla besökare och solnedgången återvänder. Allt är åter vackert. Nästan lika vackert som innan vi gick in i fällan.

  Blev vi lurade? Egentligen? Var vi för snåla?

  En halvtimme senare dyker fem nya musikspelande killar upp. De försöker förgäves truga på oss några av sina rytminstrument samtidigt som de drar igång med en klämkäck kubansk sång. 

  Min dotter och jag står helt neutrala inför deras framträdande och när det slutar ser vi den självklara frågan brinna i deras ögon:

  – Nå, vad var den värd, vår sång? Only for you!

  – No, säger jag på stadig och obeveklig spanska. Vi gick ju inte i fällan.

  Då drar en av dem upp ”barnkortet” och börjar med förtvivlan prata och gestikulerar om att han har ett litet barn som han måste försörja. Han går fram och tillbaka mellan oss och sina uppradade kompisar och måttar med ena handen hur litet och därför behövande av vår gåva barnet är. Som om vår gåva är skillnaden mellan liv och död för hans lilla barn.

  Jag svarar med ”Varför just hans barn-kortet?” och utbrister:

– Everybody has children, samtidigt som jag med ena handen pekar ut över alla de andra kubanerna som finns på strandpromenaden. 

”Varför just hans barn-kortet?” behöver besvaras med att han skulle dra ”en bild på det magra, helst sjuka, barn-kortet”, men han har inget sådant på sig idag och de fem ungdomarna förvinner in i mängden i jakt på nästa offer.

Mæ råkes

Dunkel abstrus och sprakande krakel, del 2

Då dyker ordet krakelupp… to be continued…

  Vad är nu detta? Har inte Lennart Helsing hittat på ordet? Är det inte bara ett nonsensord, som passar bra för att det rimmar på spektakel i namnet Krakel Spektakel, ni vet figuren som brukar umgås med Kusin Vitamin. Kan krakel verkligen betyda något?

  När jag för många år sedan läste om Helsings figurer för mina telningar visste jag vad spektakel var. Men krakel!? Vad är det här för dumheter? 

  Kunde inte Lennart haft med en liten ordförklaring längst bak i sina böcker som förklarade vad krakelbetydde. Här har jag i hela mitt liv och trott att Helsing i sin vidaste fantasi hittat på ordet och nu avslöjar DN med hjälp av Svenska Akademien att det inte varit så. Inte undra på att… 

  Nu ska jag väl inte beskylla honom för alla de olyckor som drabbat mig, men en del har han nog, eller kanske, bidragit till. 

  Hur lätt skulle mitt liv inte varit om jag vetat vad krakel betytt. Tänk vilken fröjd att gå omkring och använda ett så välkänt men ändå betydelsemässigt okänt ord. Jag skulle ha kunnat skryta med förnumstiga fraser som ”mitt krakel fungerade väldigt bra idag”,eller energiskt kommit med uppmaningar till folk, typ ”lägg på lite mera krakel, för tusan”. Fast då är det kanske kakelugn och ved jag tänker på. 

  Men vänta nu! 

  Kanske hette det en gång i tiden krakelugn och den ved man matade en sådan med

benämndes helt logiskt krakel. Sedan har ordet krakelugn förvrängts och omvandlats till det mera lättuttalade kakelugn. Vilka alternativ angavs i kvisset?

  Tandvärk, bråk, knaster,och stackare.

  Knaster! Det knastrar ju när man eldar. Alltså, om jag vetat vad krakel betytt, hade jag säkert inköpt en kakelugn och matat den med egenhändigt fällt, kapat och klyvt krakel. Kunnat skryta om hur många kubik kakel som jag helt själv gjort i ordning inför den åstundande vargavintern. Bjudit hem när och kära, grannar och hemlösa bara för att de tacksamma skulle ha lovprisat mig, min kakelugn och mitt högeffektiva krakel…

  Men min lott blev en annan.

  Istället för detta gemytliga knaster från mitt krakel och lovorden från värmebehövande har jag likt en stackare med molande tandvärk, ensam och livrädd, i den bistra vinternatten, försiktigt och så tyst som möjligt, i dunkla gränder, fått smyga utefter husfasaderna för att om möjligt undvika bråk. 

Mæ råkas

Dunkel abstrus och sprakande krakel, dei 1

Abstrus? Vad kan det betyda? 

  Jag har just gått in på DN:s ordkviss (svensk stavning) för att försöka fälla en tolvtaggare. Inte för att det brukar hända så många gånger, men ändå. Ibland är det nära. Men ordet abstrusfår mig att börja misströsta. Jag får inga associationer.

Ordet består av två delar aboch strus. Det finns en del ord som börjar på ab, till exempel absint, absurd, abnorm – abmåste alltså vara någon typ av negation eller

motsats. Abnorm betyder väl ungefär onormal eller kanskemer eller mindre än normal. 

  Men sedan var det detta strus? Det ringer inga klockor och tankarna leder, trots att stavningen inte är exakt lika som dessa, till struts och stuss. Det är som om det vore något mitt emellan. Eller kanske både och. Alltså en strutsstuss. Eller en stusstrut. 

  Men har jag hört talas om något i den vägen? Jag kan inte dra mig till minnes att någon, som i affekt över en onormal strutsända, utbrustit:

  –  Men se på strutsen längst bort! Vilken abstrus! Undrar hur det gick till? Är det en parningsstridsskada eller är det en medfödd tro?

Inte heller veterinärsajterna verkar vara överösta med frågor eller diskussioner om vanliga eller ovanliga abstruser.

  Den andra sammansättningen, stusstrut, låter mera tänkbar och får mig att tänka på någon typ av stol eller skydd för nämnda kroppsdel. Men jag kan inte påminna mig om att jag i något sammanhang hört någon föra en stusstrut på tal.

  Inte hörde jag gammelfarfar, på sina dementa och gamla dar, någonsin yra om att jag skulle hämta stusstruten åt honom. Att han skulle behöva den för att kunna sitta bra eller för att lindra någon värk i stussen.

  Inte heller har jag sett något reklaminslag för någon typ av stussglasstrut, som då givetvis borde vara fylld med passande mörk chokladglass. 

  Men kanske gjorde GB eller något av de andra glassbolagen i begynnelsen försök med något i den stilen, men fick kalla fötter när de insåg att följande meningsutbyte mellan barn och föräldrar kunde uppstå om en eventuell stussglasstrut lanserades: 

  Barnet som frågar föräldern:

  – Mamma, varför heter det stusstrut?

  Och när föräldern, som i det här fallet heter Lisa och blir lite besvärad av frågan, svarar med:

  – Ja, lille Liam, det finns så många konstiga namn. Gå ut och spela fotboll en stund så ska du få en stussglasstrut efter maten. Det blir väl gott.

  Liam som inte ger sig:

  – Men mamma, varför heter det stusstrut? Om du säger det ska jag gå ut och spela fotboll.

  Mamma Lisa, som inser att hon kommit till en språkåtervändsgränd och måste komma med en godtagbar förklaring till Liam, tar därför frågan vid hornen och förklarar för sin son:

  – Liam. Ibland är orden konstiga. Strut vet du ju vad det är, men sedan att den här kallas stusstrut, det förstår jag inte riktigt. För stuss betyder ju egentligen rumpa. Men det är inget du behöver fundera på för stusstrutsglassen är god, och du ska få en sådan efter maten. Spring iväg och spela lite fotboll nu. 

  Hon avslutar repliken med ett lögnlockbete om att hon nyss såg grannpojken Bosse gå förbi med en boll och då har ju Liam någon att spela med. Och det kommer säkert ut flera barn och spelar, bara Liam och Tore börjar.

  Men stussen har fått Liams hjärna att gå på högvarv, entusiastisk utbrister han skrattande:

  – Då skulle man ju kunna kalla struten för ändaglasstrut?! Eller rumpglasstrut! 

  Och eftersom han är i den så kallade kiss- och bajsåldern drar det iväg. Han nästa skrattreplik blir:

  – Tänk mamma, om glassen skulle heta rövglasstrut. Eller bajsglasstrut!

  Om det nu i något glassföretags styrelserum förekommit diskussioner om att introducera stussglasstrutar, torde den blivit väldigt kortvarigt innan den som förde idén på tal omplacerades till yttre tjänst på behörigt avstånd från de övriga i bolagsledningen.

  Jag är tillbaka till gå, där ordet abstrusstår och ler lite hånfullt innan det skrattar mig rakt i ansiktet. 

  Förresten har jag ju inte heller än utrett ordets förled ab. Om man lägger till ab till glasstruten eller stolen skulle betydelsen nästan bli den motsatta. En ickeglasstrut eller en ickestol? Jag släpper abstruset:

  Men vilka var de fyra alternativen att välja mellan: Bisarr, hjälplös,hes och dunkel.

Alla alternativen verkar helt adekvata och sammanfattar vid det här laget min situation.

  Att ordet abstrusär bisarrt är helt uppenbart. Det går ju inte att på något sätt förstå vad det betyder. Något som i sin tur gör mig helt hjälplös. Den sistnämnda känslan beror i sin tur på att min hjärna börjat bli så omåttligt bildligt hes av att den inte längre kan få ur sig en enda klart klingande tanke. Jag känner mig alltså omsluten av ett ogenomträngligt dunkel.

  Alla alternativ är möjliga.

  Det känns fel att gissa. Jag hatar att gissa. Det är så förnedrande att gissa fel och gissar jag rätt är det inte för att jag är bildad och smart, utan tvärtom. Jag hamnar i limbo, någonstans mellan geni och dumstrut. Förbannat! Varför läste jag inte flera ordböcker under min uppväxt, far det igenom min hjärnas irrgångar.  Men okej, jag får satsa på nästan alla rätt, alltså elva.

  Då dyker ordet krakel upp…  to be continued…

Brunnslockens förbannelse och ryggdunkarna välsignelse

– Nej, trampa inte på brunnslocket, det betyder otur! hör jag min klasskompis Lena skrika åt mig, när jag någon gång under högstadiet, av ren obetänksamhet och okunskap, råkar trampa på ett brunnslock någonstans i Föllinge. När jag ändå gör det, springer hon fram till mig och dunkar mig i ryggen. 

  Jag blir väldigt förvånad. Jag har aldrig förr hört talas om att just tramp på brunnslock skulle innebära någon fara för framtiden. Fast i den lilla byn Lövsjön, där jag kommer ifrån, fanns det inga brunnslock att trampa på, så det kanske var därför. 

  Men här ute i den stora världen, i centralorten Föllinge, där visste man. Där hade man kommit längre. I alla fall Lena. Tramp på brunnslock ledde till otur. Hur mycket otur kunde hon inte ange, men att det förhöll sig så var ett faktum. 

  Så här i efterhand, inser jag att det kanske är därför som det inte alltid gått så bra för mig i livet.  Utan alla mina nonchalanta brunnslockstramp, så… 

  Vilken slarver har jag inte varit i detta sammanhang.

  Ja, jag vet. Jag har ingen att skylla på. Lena upplyste faktiskt mig om de naturlagar som rådde, i alla fall i Föllinge, så jag får skylla mig själv. 

  Jag skulle nog ha hållit mig till Lena i stället för att umgås med en massa andra som inte insåg stundens allvar och kunde varna mig för brunnslock, och om de ändå skedde, kunde befria mig från brunnslockstrampens otur med hjälp av en ryggdunk. 

  På fysiklektionerna pratade magister Eliasson om andra naturlagar. De var svårare att lära sig och förstå. Och inte alls lika konkreta.

  Då var det mera handfast med ”lagen om brunnslockstramps betydelse för välgång i livet”, och sedan fanns det dessutom en kompletterade lag: ”lagen om ryggdunkars förmåga att göra brunnslockstramp ogjorda”.  Kunde det bli enklare. Fuck fysiken!

  Under åren har jag förstått att det finns många andra naturlagar som kan styra ens otur och välgång. Som ”lagen om att man helst bör spotta tre gånger över axeln om man ser en svart katt springa över vägen” ”lagen om att kvarlämnade nycklar på bord kan leda till olycka” och ”lagen om att man tenderar att drabbas av dåligheter om man går under en stege”

  Jag tycker att jag tagit dem på större allvar eftersom jag inte skaffat någon svart katt, inte utbildat mig till låssmed och aldrig haft planer på att bli takläggare eller sotare. Jag har så att säga minimerat risken för att drabbas av dessa naturlagar. 

  Jag glömde en sak vad gäller lagen om den svarta katten. Man ska säga tvi, tvi, tvi när man spottar. Glöm inte det. Det kan vara väldigt viktigt. Tror jag.

  Mæ råkes

Älgarnas möjlighet till solnedgångshämnd

Plötsligt. 

  En sol som mitt i blickfånget, långt därframme där vägen viker av, stirrar mig obarmhärtigt rakt in i mina ögon. 

  Nästan förblindad bromsar jag in och börjar treva efter mitt solglasögonfodral, fumlar fram solglasögonen och byter till dem. Ändå är det nästan omöjligt att uppfatta några konturer i det soltöcken som attackerar mig. Och raksträckan är lååång. 

  Nej, inte nu igen. Varför lär jag mig aldrig?               

  Varför har jag inte dragit några konsekvenser av tidigare solnedgångsfärder på denna sträcka. Jag har varit medveten om det sedan första gången jag körde sträckan, och ändå händer det igen 

  Det borde sättas upp varningsskyltar: 

  Motorfordonstrafik förbjuden under tiden för solens nedgång.

  Men nu finns det inga varningsskyltar och i soltöcknet trevar jag mig vidare i hopp om att inget djur, eller ännu hemskare tanke, inte någon människa, helt plötsligt ska springa ut på vägen framför min bil.

  Efter nästa krök är jag åter, men bara för en stund, i lä för solen. Men jag vet att det obevekligt kommer mera. 

  Vem byggde denna solnedgångspinans väg mellan Stugun och Östersund? Utan att ta hänsyn till oss solnedgångskörare. Förstod man inte… 

  Kunde man inte istället för att bygga ändlösa raksträckor rakt in i solnedgången, gett vägen en annan, mera sydlig, sträckning. Kanske hade den blivit lite längre, men kön till optiker, ögonläkare, bilverkstäder och bildemonteringsfirmor skulle säkert ha blivit betydligt kortare. Alla kostnader ska väl tas med i samband med ett vägbygge.

  Och tänk om älgarna får reda på bilförarnas prekära situation på denna vägsträcka under solnedgångstimmarna. Skulle det inte inbjuda dem till att, just under solnedgångarna, hämnas sina älgjaktsdödade anförvanter. Stå där vid vägkanten och lura. Se hur en bländad bil kommer famlande. Då en bit framför bilen, till alla andra samlade älgars glada tillrop, göra en lov in på körbanan och snabbt återvända till den skyddande skogen till ljudet av fordonets skrikande bromsar.

  Med tiden skulle älgarna kunna utveckla beteendet till en älgsport, som gick ut på att, under solnedgångstimmarna, få så många bilar som möjligt att tvärbromsa, eller i bästa fall, köra av vägen. Kanske kunde de låta det bli två olika grenar, älgtvärbrom och älgavkörning. Vid den senare grenen skulle inte bara antalet bilar räknas utan också i vilken grad bilarna blev körodugliga.               

  Vilka rubriker och lovord i Älgnytt skulle inte älgen Ärland få, när han lyckades åstadkomma att mer än ett fordon blev skrotfärdigt. Kanske kunde även en soluppgångsvariant utvecklas så att älgar som inte håller till i närheten av solnedgångsvägar fick en chans att visa vad de går för. Berörda företag kunde sponsra arrangemangen. Stora reklamskyltar för bilverkstäder och ögonläkare skulle pryda aktuella vägsträckor. Jag ser framför mig obegränsade möjligheter för älgarna att utveckla sporten. 

  Men där tar mina funderingar slut, för nu svänger vägen och jag kommer in på en ny ödesmättad solnedgångsraksträcka. 

Mæ råkes

Om aphonan som fick skyddat boende och råttorna som sattes i koncentrationsläger

– Han är ett riktigt svin! Slår och hotar henne. Trycker ner henne och kallar henne för allt möjligt förnedrande, som ”värdelös surfitta#.

  Men vänta nu.

  Varför ska han jämföras med ett djur som aldrig gör något sådant och som aldrig skulle uttrycka sig på det viset. 

  Ett svin, eller en galt som det då skulle röra sig om, slår aldrig sin sugga. Hotar aldrig henne. Trycker aldrig ner henne. Än mindre kallar han henne för något nedsättande.

  Det är bara lägre stående, alltså lägre stående än djuren, mera primitivt tänkande människor än de mest outvecklade djuren, som uppträder och tar till sådana nedsättande fraser.

  Men visst är det ganska typiskt att vissa individer, företrädesvis män, att jämföra människor med djur som aldrig skulle kunna förmå sig till att göra och säga samma saker som de själva är i stånd till,

  Hitler jämförde judarna, och andra enligt honom lågt stående människor, med löss, råttor och andra så kallade skadedjur. 

  Men hur fel hade han inte. Det var och är ingen av dessa som skulle kunna göra det han gjorde mot dessa ”lågt stående” artfränder.

  Inte har någon sett några löss gasa ihjäl andra löss, eller råttor sätta andra råttor i koncentrationsläger där de fått utstå svält, tortyr och förintelse. 

  Det är bara människor, lågt stående människor, som kan göra sådant mot sina artfränder.

  Därför: 

  Förnedra aldrig någon djurart genom att jämföra dem med vidriga människor. Det är att helt felaktigt misskreditera dessa djurarter.

  Ett djur dödar bara sina artfränder i samband med parningskamp eller om tillgången på föda är extremt liten. 

  Inte ens hanaporna, dessa ibland så ringaktade djur, skulle komma på att slå sina honapor. Inte ens om någon i tvekamp med någon annan apa förlorar och måste överge sin älskade, vräker den ur sig något negativt om den förlorade partnern. Än mindre börjar den stalka henne. 

  Aldrig har en aphona behövt skyddat boende eller livvakter för att en hanne hotat henne. 

  Sånt förekommer bara hos människorna. 

  Djuren har betydligt högre moral än så.

Mæ råkes

Josefin Nilsson – och det som det viskas och mumlas om

I dag finns blåsten. 

  Den har levt om i natt. Slitit i grenar och träd. Rensat gatorna från snabbmatsförpackningar och servetter. Nu ligger dessa och gnyr mot husväggarna. 

  I går kväll. Dokumentären om Josefin Nilsson: Älska mig för den jag är. 

  Vilken människa! Vilken livsglädje! Vilket förlösande skratt!

  Och så den förbannade mannen som trots hennes gåvor, hennes livsvilja, ville döda henne. 

Utplåna henne.
Han fick villkorligt, efter överklagande. 

  Villkorligt?

Trots mordförsöken?
Ofattbart.

  Det är knappt tjugofem år sedan. På den tiden vågade, ville, ingen hjälpa henne att säga ifrån. Hon fick ensam berätta om vad som hänt. 

  Ensam och kvinna. 

  Som berättar om ”det vardagliga” som många kvinnor då fick finna sig i. Rättssalarnas människor förstod inte det orimliga i att många kvinnors vardag bestod av rädsla för ”oförstådda” män och deras totala förakt för sina flickvänner och fruar. Trots detta hade Josefin modet att berätta. 

  Nu finns #metoo. 

  Misshandlande män får passa sig för lagens långa. Den har blivit längre. Dess öra har börjat lyssna på kvinnorna. Börjat förstå och ta in vad kvinnorna berättar. Börjat ta hänsyn till de utsattas situationen istället för misshandlarnas.

  Jag blir så förbannad!

  Över att jag inte tidigare reagerat på och förstått vilken könskultur som funnits i Sverige fram till i dag. 

  Men den inofficiella kulturen är dold, den finns överallt. Den sitter i alla rums väggar. Där den ständigt mumlar och viskar om vad som är tillåtet och vad som inte går för sig. 

  I vissa afrikanska väggar mumlar den om könsstympning. Av kvinnor. Givetvis. Skulle männen? Nä, tror inte det.

  I vissa nepalesiska väggar viskar den om att sälja någon av döttrarna till indiska bordeller, så att den ”utvalda” kan hjälpa till med familjeförsörjningen. 

  I IS-väggarna, inte bara mumlar utan skriker den ut om att det finns de som tillhör herrefolket och de förtappade som kan utnyttjas av detta folk. Framför allt är det kvinnorna som kan och ska utnyttjas. De rättrognas på rätt sätt och de förtappades på vilket sätt som helst.

  Josefin Nilsson är bara, var bara, toppen på kvinnoförnedringens svarta isberg. 

  Nästa gång när våra kulturella väggar mumlar eller viskar till oss om att vi inte ska lyssna, inte bry oss, inte reagera på de oförrätter som drabbar kvinnor, måste vi slå näven i bordet och skrika:

  – Nog! Stopp! 

  Vill vi i framtiden höra väggarna mumla och viska om hänsyn, medmänsklighet och kärlek, måste vi alla säga ifrån när de viskar eller mumlar om något annat.

  Mæ råkes

Inte som vanligt, inte som förr

Det räcker nu. Vi förstår budskapet. Eller gör vi inte det?

  Mailkontona gapar tomma på alternativ. Inga meddelanden om att det är ”precis som förr” om ”välbekant väder ” eller om att ”det här känner vi igen, det här känns tryggt”.

  Istället. 

  Översvämningar, cykloner och torka; fel väder på fel plats.

  Även hos oss. 

  Blidnätter i mars. För trettio år sedan då… 

  Vi har nästan glömt hur det var, hur det kändes. Hur längtan efter våren tog tag i oss. Hur vi drömde om vårleendena mot solen i lä vid husväggarna. Då det efter all kyla skulle vara nog.

  Nu vet vi inte av vad det ska vara nog av. 

  Är det våren som det ska vara nog av? 

  Den började redan mitt i vintern viska om att sommaren var på väg. Kom mumlande med tö och halka. Vi svarade med broddar, brutna handleder och icebugs. Förberedde vinterklädslådorna på att vi skulle lägga undan merinounderstället. 

  Förgäves.

  Nu är den här igen.

  Eller är det vintern som inte längre förmår hålla greppet? 

  Som till slut gett upp hoppet om att under någon längre tid, med hjälp av våra skor, kunna sjunga köldknastersången; den där kärva, sträva, lite olycksbådande sången, som man ibland undrar om den någonsin ska ta slut? 

  Är det vintern som inte längre köldmannamässigt orkar jaga in oss i braskaminsvärmen?

  Balkongtaken skakar vresigt och bestämt av sig den sista snön som kom. 

Inte en gång till!

  Taken orkar inte med detta velande fram och tillbaka. Ska det nu bli tidig vår så får den väl ändå bestämma sig. 

  Nästa år ska det vara som vanligt. 

  Som det var förr. 

  När alla årstider var vanliga.

  Mæ råkes

Vatten ti vällinga

Vattne ti vällinga 

De spæla ingen roll om sola skin

för fleste dagan kunn no vål bra fin

om int je hadd e kæring som geck an, trätte å stöjd

om måran då räme’na: ”Man ge de ut

å gjær nån nytta!” å de tar aldrig shlut

för vå je än gjær vål a ändå aldrig nöjd

De går mest ti skällinga… 

går mest ti skällinga…

går mest ti skällinga… 

ja, de går mest ti skällinga jämt 

Man heri nybyggan mett får je væ ifre

dæ förstår, för de meste er e der je e

de e fjortan år sæn börje å än e je’int klar

je tar fram værsktyga å börj å fånder

åsså hör je på radioa, vå de vål för ver

å sæn gett je sätt me å komma på vår je va

De går mest ti ställinga… o s v

Er e regnut då tar je går at Bengt

Der vål je länger än je tänkt

för han vis me kokinga; Dæ veit vå kronglut dæ e!

han häll milla karlera, filtrer å lukt

de får’nt væ för blaskut å int för tjuckt

å sæn han e klar gett n gjæra’ne ein gång te

De går mest ti hällinga… o s v

Om kvälln, når ja kom heim, kok käringa mi

e sopp som de int e så myckju ti 

perskala, sæhlte å i beste fall litte flott

man om je skull klaga vål je uttan mat

så je säg: Vå mustu! Hur ber du de at,

för å få te e sopp som smaka så himla gott?

De e mest vattne ti vällinga… o s v

De går mest ti skällinga

de går mest ti ställinga

den går mest til hällinga d

de mest vattne ti vällinga jämt  

Ta de n sup! (Drick ur ditt glas, C M Bellman)

Ta de n sup! 

Ta de n sup! Snært ligg du heri kisten

sir du int vem som står vänt mæ dörn?

kom då ihaug att du inte e sisten

å han som står der, han ha vö mæ för

krämpan å åra dom tar de ti grava

… snært får du sava

pass på, än finns e de du sir å hör ://:

Skinne e slockt, å mån e tom ta tänner

krafta e klein når de ske bæra sta

auga, dom sir bære ein sak i sänner

meste ta håran, de ha dötte ta

mæn væ int ampen, än kan du håll glase

… tänk på kalase!

Ta de ein te, væ fejen, drick, væ gla! ://: 

Visst ske du döy, ja, döy som all de ænnran

glåm ini mulla, ahllten å mæett

man væ int ampen, peran heri lænnan

flockes ta ænner, ha når ænner sätt

vägan vål ploge, de kan je de lava

… då ske du sava

man de e då, så fyll på glase dett ://:

Ja, ta ein te, än håll du de på stola

Än vill du fell int bære væ ifre?!

än kan du längt de som finns pyne kjola

längt de du får når de ske bæra te

än kan du minnes: all nättran, all stårsan

… bry de’int ti korsan! 

innan du fer hinn du fell ta ein te! ://: