Nästa dag har vi bestämt oss för att besöka någon typ av kulturfestival i centrala Havana. Riktigt vad som ska hända där är lite obestämt, men vi är lite nyfikna och beger oss.
Nästan framme dyker en kille med sin fru upp och ställer varifrån-frågan och undrar om vi är på väg till festivalen. Vi jakar på det och sedan talar han om att vi snart är framme, han ska nämligen själv delta där, som rumbalärare. Han och frun gör oss sällskap och efter bara fem minuter är vi framme vid en liten oansenlig tvärgata.
Tur att han var här, säger jag och min dotter till varandra, eftersom vi hade fått för oss att festivalen skulle vara mycket större och förlagd till någon typ av huvudgata. Om vi inte fått en ledsagare hade vi knappast hittat hit.
Då drar jag mig till minnes ett möte i bussen mellan turistfarmen jag och mina barn bodde på och staden Puerto Plata i Dominikanska Republiken för 17 år sedan. Vi hade nyss hoppat på bussen när en man bredvid oss, ställde varifrån-frågan, fick Suecia-svaret och sedan, med en- och tvåordsmeningar, lite försiktigt började prata om Puerto Plata. Lite om dess historia, de byggnader vi passerade och hur det var att leva där. Vi ställde väl lite frågor om ditt och datt och det uppstod en knagglig men väl konversation.
När vi nått staden och hoppade av följde killen efter oss. Vart vi än gick följde han efter oss och berättade än om det ena och än om det andra. Vi nickade, sa yes och väntade bara på att han skulle säga hej då och vika av åt sitt håll. Men det hände aldrig och, när han följt efter oss en bra bit, slog det mig att turistfällan hade gillrats och var på väg att slå igen.
Jag, med mannen bredvid mig, och mina barn i hälarna, fortsatte promenaden och mannen fyllde på med diverse intressanta men även självklara fakta om staden.
För att få slut på följa-John-leken stannade jag till sist, tog fram en 30 pesosedel och gav honom den och han dröp av.
17 år senare har samma fälla gillrats för mig och min dotter på Kuba. Men den här mannen och hans fru verkar mera humana på något sätt. De känns som om de verkligen vill berätta och visa oss vad som händer på den kulturfestival som vi äntrar. Och vi låter fällan befriande slå igen.
Och som han berättar. Om att själva utgångspunkten för festivalen är en gammal kubansk, eller karibisk, religion vilkas anhängare dyrkar sju gudar, som motsvaras av sju färger. Både vid ingången till festivalen och inne på festivalområdet, som alltså bara är en kort tvärgata, finns huvudguden för religionen gestaltad, men gestaltningen verkar kunna variera efter smak och tycke. Mannen, med frun i släptåg, tar oss också med till flera minimala restauranger som finns inom området. Det är trångt och man får nästan panik när dessa lokaler snabbt blir breddfulla av endast 15 personer. Vi skyndar oss därför snabbt mot slutet av den korta gränden och när vi lovat att komma tillbaka och bevisat hans rumbalektioner, ger vi honom 10 konvertibla pesos.
Lyckan lyser i hans ögon när han tar emot pengarna och summan gör att han frenetiskt börjar berätta om allt som han tänkt men kanske glömt att berätta för oss. Jag hejdar honom, med att än en gång ge honom löftet att komma tillbaka och se hans rumbaundervisning, och med hans tacksamhetsfraser ringande i våra öron skyndar vi oss därifrån.
Av en händelse råkar vi stöta på mannen, hans frun, samt deras tioåriga son, sent på eftermiddagen samma dag. Vi blir förstå alla glada av att återses, men det räcker inte med det. Genast ska William, som han heter, visa oss var restaurang La Familia, enligt honom Havanas bästa restaurang, ligger. Vi försöker protestera, men han framhärdar och bara efter tio minuter har vi tagit de två trånga och branta trapporna upp till den. Det är en stylad restaurang och efter lite trugande från Williams sida bokar vi bord där till klockan åtta samma kväll.
Vi återvänder ner på gatan och där skiljs vi åt. Men innan kramar han om oss och lovprisar de 10 CUC som vi gett honom tidigare på dagen. Han påpekar att pengarna gör att han nu kan köpa mjölk och annan mat till sin lilla son, som finns någon annanstans.
Drar han ”barnkortet”? Tänker jag. Eller? Han verkar uppriktigt tacksam för de 10 pesona. Men inte behöver han berätta om det och legitimera för oss att han verkligen behöver dem. Är det hans dåliga samvete som knackar på? Är det fattigdomens skam som till slut sipprar ut mellan alla de ord som han gillrat i fällan. Drar han ”barnkortet” för att vi, min dotter och jag, inte ska ana eller tro att alla ord ändå bara var en fälla för att hans familj, den som han nu har med sig, ska kunna överleva på ett någorlunda drägligt vis?
På kvällen när vi besökt La Familia och är på väg ned för de branta trapporna får min dotter, på avsatsen mellan trapporna, syn på William som tydligen arbetar där. Det sa han ingenting om. Fick han alltså någon typ av ersättning av restaurangen genom att visa oss till den?
Mæ råkas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar