Kubanska minnen 1 – självspelande turistfällor

En glad snubbe dyker upp och som vanligt blir frågan:

  – Where are you from? 

  Jag svarar: 

  – Sweden. Men som vanligt tror han att vi är från Schweiz och då säger jag med emfas på min uslaste spanska

  – Suecia! 

Då förstår han och utbrister:

– Aha, Zlatan Ibrahimovic. Och jag och min dotter Ida nickar.

  Två av hans kompisar ansluter, den ene med gitarr och den andre med maracas. De tre drar i gång med en hyllningssång till oss. Låter det som. Som om vi var de människor de i hela sitt liv väntat på, för att kunna dela just denna sång med. Och jag få ta över deras maracas och min dotter deras klaves för att vi verkligen ska involveras i deras hyllningssång. I en härlig gemenskap mellan det kubanska folket och det svenska. Äntligen! Vem trodde väl det?

  Men vänta nu. Hade jag inte läst om det här i turistguiden. Att man i Havana kan dras med i någon aktivitet för att man på sikt ska ge anordnarna några pesos. Och då inser jag att fällan slagit igen, en av de mera sofistikerade fällor som kan gillras för turister. Du är inte medveten om att den finns och du tror orsaken till glädjen och entusiasmen hos dem som gillrat fällan är äkta – och gratis – men så… 

  Solen som färglägger strandpromenaden Malecón i gult, vågorna som då och då kastar sitt vatten över den låga muren mot vattnet, barnen som förtjust skrikande rusar mot dessa för att i sista sekund springa iväg från dem för att inte bli duschade av det salta vattnet och de andra kubanerna som bara står där och upplever den vackra solnedgången försvinner i besvikelsens dis. Lurad. 

  Det var för bra för att vara sant. Och då vet de flesta att det inte är det. Även vi visste det, men det gick för snabbt, vi upptäckte fällan för sent. När entusiasmen avtagagit och sången slutar ser vi de tre unga männen förväntansfullt betrakta oss. Jag tar fram min plånbok, letar bland sedlarna, hittar en trepesossedel och ger dem dagens svenska besvikelse.

  En peso var? Var det allt? Okej, men… och utan ett ord förvinner de tre i mängden. 

  Barnen, vågorna, skriken, skratten, alla besökare och solnedgången återvänder. Allt är åter vackert. Nästan lika vackert som innan vi gick in i fällan.

  Blev vi lurade? Egentligen? Var vi för snåla?

  En halvtimme senare dyker fem nya musikspelande killar upp. De försöker förgäves truga på oss några av sina rytminstrument samtidigt som de drar igång med en klämkäck kubansk sång. 

  Min dotter och jag står helt neutrala inför deras framträdande och när det slutar ser vi den självklara frågan brinna i deras ögon:

  – Nå, vad var den värd, vår sång? Only for you!

  – No, säger jag på stadig och obeveklig spanska. Vi gick ju inte i fällan.

  Då drar en av dem upp ”barnkortet” och börjar med förtvivlan prata och gestikulerar om att han har ett litet barn som han måste försörja. Han går fram och tillbaka mellan oss och sina uppradade kompisar och måttar med ena handen hur litet och därför behövande av vår gåva barnet är. Som om vår gåva är skillnaden mellan liv och död för hans lilla barn.

  Jag svarar med ”Varför just hans barn-kortet?” och utbrister:

– Everybody has children, samtidigt som jag med ena handen pekar ut över alla de andra kubanerna som finns på strandpromenaden. 

”Varför just hans barn-kortet?” behöver besvaras med att han skulle dra ”en bild på det magra, helst sjuka, barn-kortet”, men han har inget sådant på sig idag och de fem ungdomarna förvinner in i mängden i jakt på nästa offer.

Mæ råkes