Kubanska minnen 3 – bank som bank som bank...eller?

Jag tar emot Eurona som jag växlat till mig av kassörskan i den kubanska banken och ger henne tre hundringar CUC (konvertibel peso) som jag vill dela i tjugor. Det finns många ställen där det är svårt att betala med större sedlar än en tjuga i Havana. 

Kassörskan skakar på huvudet och säger nej, samtidigt som hon ropar till sig en manlig anställd, någon typ av kontrollant som går omkring mellan kassorna och ser till att allt går rätt till. 

  – He can explain. 

  Jag blir mållös. Vad är nu detta? Kan storleken på sedlarna som jag får när jag lämnar banken ha någon betydelse? Hur då? Det går att växla CUC till Euro och tvärtom. Men inte att dela en konvertibelpesohundring i tjugor. 

  Fidel, vad har du ställt till med? Var det verkligen så här som turisterna skulle bemötas?

  Kontrollanten når mig och säger diskret utan någon som helst förklaring:

  – You have to go to another bank.

  För ett kort ögonblick tänker jag ställa den naturligaste Why-frågan men jag inser att det skulle vara lönlöst. De har sina regler och dessa ska följas, och en regel är tydligen att de inte får dela en CUC-sedel i mindre sedlar. Om man nu inte växlar Euro eller någon annan gångbar valuta till CUC. Då går det bra. Det gjorde jag utan problem när vi anlände till Havana. Frågorna löper förgäves amok i min hjärna. Vad är detta? 

  Jag skriver på växlingskvittot och den diskrete och ytterst korrekte mannen följer mig ut till utgången där han pekar åt vänster i det han säger:

– You can go to a bank two blocks away. They can help you. 

  Jag vinkar till mig min dotter som stått och väntat utanför och förklarar för henne vad som hänt och hon blir lika förvånad som jag. Men skeden måste tas i vacker hand och seden dit man kommer, så vi traskar i väg till anvisad bank. Men även där gäller tydligen förbudet att växla stora konvertibelpesosedlar till mindre och de hänvisar oss till ytterligare en bank som ligger två kvarter bort.

  Den tredje banken verkar vara av mer folklig karaktär. Ingen AC, lite svettig och med ungefär femtio kubaner som likgiltiga och lite uppgivna sitter och väntar på sin tur. Vi får en kölapp och lite besvärad säger kökontrollskvinnan:

  – One hour.

  Eftersom det är dags för lunch lämnar vi stället och besöker en restaurang där jag efter lunchen lämnar över en hundring. Det kanske ändå går att använda en sådan? Döm om vår förvåning när servitrisen utan problem kommer tillbaka med växeln. Men vi kanske ändå ska växla de övriga hundringarna. Många ställen vi försökt att betala med dem har nekat. Alltså – tillbaka till banken.

  Där möts vi av kölappskvinnan som försöker få en del av de väntande att flytta sig från det stora fönstret i mitten av väntlokalen, eftersom det tydligen finns risk för att det på något sätt ska rasa in över dem. Jag granskar det och inser att det ligger något i det hon säger, men renoveringsanslagen 1970, om det nu fanns några sådana då, räckte tydligen inte till fönstren här. Ingen av dem som sitter i farozonen för fönsterraset reagerar. De tänker tydligen ta den risken. Kanske satt de på samma plats förra gången, och då rasade inget fönster in. Så det så. 

  Kökvinnan framhärdar inte om att de ska flytta sig utan börjar prata om ett antal könummer, men där går min usla spanska bet. Vi tittar på könummermmonitoren och där dyker växelvis ett antal märkliga nummer och kassahänvisningar upp och vi förstår nada.

  Vi ger upp och kommer överens om att vi ska försöka att betala med våra hundrapesosedlar när vi ska äta middag nästa gång. I värsta fall får vi besöka stället där vi åt lunchen, för vad gäller menyn är den i princip densamma på alla restauranger. Ris med antingen kött, fisk, kyckling eller något vegetariskt. Utan några salsasåser, vilket jag och min dotter verkligen hade förväntat oss.

Mæ råkes

Kubanska minnen 2 – barnkortet, en gång till?

Nästa dag har vi bestämt oss för att besöka någon typ av kulturfestival i centrala Havana. Riktigt vad som ska hända där är lite obestämt, men vi är lite nyfikna och beger oss. 

Nästan framme dyker en kille med sin fru upp och ställer varifrån-frågan och undrar om vi är på väg till festivalen. Vi jakar på det och sedan talar han om att vi snart är framme, han ska nämligen själv delta där, som rumbalärare. Han och frun gör oss sällskap och efter bara fem minuter är vi framme vid en liten oansenlig tvärgata. 

  Tur att han var här, säger jag och min dotter till varandra, eftersom vi hade fått för oss att festivalen skulle vara mycket större och förlagd till någon typ av huvudgata. Om vi inte fått en ledsagare hade vi knappast hittat hit. 

  Då drar jag mig till minnes ett möte i bussen mellan turistfarmen jag och mina barn bodde på och staden Puerto Plata i Dominikanska Republiken för 17 år sedan. Vi hade nyss hoppat på bussen när en man bredvid oss, ställde varifrån-frågan, fick Suecia-svaret och sedan, med en- och tvåordsmeningar, lite försiktigt började prata om Puerto Plata. Lite om dess historia, de byggnader vi passerade och hur det var att leva där. Vi ställde väl lite frågor om ditt och datt och det uppstod en knagglig men väl konversation. 

  När vi nått staden och hoppade av följde killen efter oss. Vart vi än gick följde han efter oss och berättade än om det ena och än om det andra. Vi nickade, sa yes och väntade bara på att han skulle säga hej då och vika av åt sitt håll. Men det hände aldrig och, när han följt efter oss en bra bit, slog det mig att turistfällan hade gillrats och var på väg att slå igen. 

  Jag, med mannen bredvid mig, och mina barn i hälarna, fortsatte promenaden och mannen fyllde på med diverse intressanta men även självklara fakta om staden.

  För att få slut på följa-John-leken stannade jag till sist, tog fram en 30 pesosedel och gav honom den och han dröp av. 

  17 år senare har samma fälla gillrats för mig och min dotter på Kuba. Men den här mannen och hans fru verkar mera humana på något sätt. De känns som om de verkligen vill berätta och visa oss vad som händer på den kulturfestival som vi äntrar. Och vi låter fällan befriande slå igen. 

  Och som han berättar. Om att själva utgångspunkten för festivalen är en gammal kubansk, eller karibisk, religion vilkas anhängare dyrkar sju gudar, som motsvaras av sju färger. Både vid ingången till festivalen och inne på festivalområdet, som alltså bara är en kort tvärgata, finns huvudguden för religionen gestaltad, men gestaltningen verkar kunna variera efter smak och tycke. Mannen, med frun i släptåg, tar oss också med till flera minimala restauranger som finns inom området. Det är trångt och man får nästan panik när dessa lokaler snabbt blir breddfulla av endast 15 personer. Vi skyndar oss därför snabbt mot slutet av den korta gränden och när vi lovat att komma tillbaka och bevisat hans rumbalektioner, ger vi honom 10 konvertibla pesos. 

  Lyckan lyser i hans ögon när han tar emot pengarna och summan gör att han frenetiskt börjar berätta om allt som han tänkt men kanske glömt att berätta för oss. Jag hejdar honom, med att än en gång ge honom löftet att komma tillbaka och se hans rumbaundervisning, och med hans tacksamhetsfraser ringande i våra öron skyndar vi oss därifrån.

  Av en händelse råkar vi stöta på mannen, hans frun, samt deras tioåriga son, sent på eftermiddagen samma dag. Vi blir förstå alla glada av att återses, men det räcker inte med det. Genast ska William, som han heter, visa oss var restaurang La Familia, enligt honom Havanas bästa restaurang, ligger. Vi försöker protestera, men han framhärdar och bara efter tio minuter har vi tagit de två trånga och branta trapporna upp till den. Det är en stylad restaurang och efter lite trugande från Williams sida bokar vi bord där till klockan åtta samma kväll.

  Vi återvänder ner på gatan och där skiljs vi åt. Men innan kramar han om oss och lovprisar de 10 CUC som vi gett honom tidigare på dagen. Han påpekar att pengarna gör att han nu kan köpa mjölk och annan mat till sin lilla son, som finns någon annanstans.

  Drar han ”barnkortet”? Tänker jag. Eller? Han verkar uppriktigt tacksam för de 10 pesona. Men inte behöver han berätta om det och legitimera för oss att han verkligen behöver dem. Är det hans dåliga samvete som knackar på? Är det fattigdomens skam som till slut sipprar ut mellan alla de ord som han gillrat i fällan. Drar han ”barnkortet” för att vi, min dotter och jag, inte ska ana eller tro att alla ord ändå bara var en fälla för att hans familj, den som han nu har med sig, ska kunna överleva på ett någorlunda drägligt vis? 

  På kvällen när vi besökt La Familia och är på väg ned för de branta trapporna får min dotter, på avsatsen mellan trapporna, syn på William som tydligen arbetar där. Det sa han ingenting om. Fick han alltså någon typ av ersättning av restaurangen genom att visa oss till den? 

Mæ råkas

Kubanska minnen 1 – självspelande turistfällor

En glad snubbe dyker upp och som vanligt blir frågan:

  – Where are you from? 

  Jag svarar: 

  – Sweden. Men som vanligt tror han att vi är från Schweiz och då säger jag med emfas på min uslaste spanska

  – Suecia! 

Då förstår han och utbrister:

– Aha, Zlatan Ibrahimovic. Och jag och min dotter Ida nickar.

  Två av hans kompisar ansluter, den ene med gitarr och den andre med maracas. De tre drar i gång med en hyllningssång till oss. Låter det som. Som om vi var de människor de i hela sitt liv väntat på, för att kunna dela just denna sång med. Och jag få ta över deras maracas och min dotter deras klaves för att vi verkligen ska involveras i deras hyllningssång. I en härlig gemenskap mellan det kubanska folket och det svenska. Äntligen! Vem trodde väl det?

  Men vänta nu. Hade jag inte läst om det här i turistguiden. Att man i Havana kan dras med i någon aktivitet för att man på sikt ska ge anordnarna några pesos. Och då inser jag att fällan slagit igen, en av de mera sofistikerade fällor som kan gillras för turister. Du är inte medveten om att den finns och du tror orsaken till glädjen och entusiasmen hos dem som gillrat fällan är äkta – och gratis – men så… 

  Solen som färglägger strandpromenaden Malecón i gult, vågorna som då och då kastar sitt vatten över den låga muren mot vattnet, barnen som förtjust skrikande rusar mot dessa för att i sista sekund springa iväg från dem för att inte bli duschade av det salta vattnet och de andra kubanerna som bara står där och upplever den vackra solnedgången försvinner i besvikelsens dis. Lurad. 

  Det var för bra för att vara sant. Och då vet de flesta att det inte är det. Även vi visste det, men det gick för snabbt, vi upptäckte fällan för sent. När entusiasmen avtagagit och sången slutar ser vi de tre unga männen förväntansfullt betrakta oss. Jag tar fram min plånbok, letar bland sedlarna, hittar en trepesossedel och ger dem dagens svenska besvikelse.

  En peso var? Var det allt? Okej, men… och utan ett ord förvinner de tre i mängden. 

  Barnen, vågorna, skriken, skratten, alla besökare och solnedgången återvänder. Allt är åter vackert. Nästan lika vackert som innan vi gick in i fällan.

  Blev vi lurade? Egentligen? Var vi för snåla?

  En halvtimme senare dyker fem nya musikspelande killar upp. De försöker förgäves truga på oss några av sina rytminstrument samtidigt som de drar igång med en klämkäck kubansk sång. 

  Min dotter och jag står helt neutrala inför deras framträdande och när det slutar ser vi den självklara frågan brinna i deras ögon:

  – Nå, vad var den värd, vår sång? Only for you!

  – No, säger jag på stadig och obeveklig spanska. Vi gick ju inte i fällan.

  Då drar en av dem upp ”barnkortet” och börjar med förtvivlan prata och gestikulerar om att han har ett litet barn som han måste försörja. Han går fram och tillbaka mellan oss och sina uppradade kompisar och måttar med ena handen hur litet och därför behövande av vår gåva barnet är. Som om vår gåva är skillnaden mellan liv och död för hans lilla barn.

  Jag svarar med ”Varför just hans barn-kortet?” och utbrister:

– Everybody has children, samtidigt som jag med ena handen pekar ut över alla de andra kubanerna som finns på strandpromenaden. 

”Varför just hans barn-kortet?” behöver besvaras med att han skulle dra ”en bild på det magra, helst sjuka, barn-kortet”, men han har inget sådant på sig idag och de fem ungdomarna förvinner in i mängden i jakt på nästa offer.

Mæ råkes

Dunkel abstrus och sprakande krakel, del 2

Då dyker ordet krakelupp… to be continued…

  Vad är nu detta? Har inte Lennart Helsing hittat på ordet? Är det inte bara ett nonsensord, som passar bra för att det rimmar på spektakel i namnet Krakel Spektakel, ni vet figuren som brukar umgås med Kusin Vitamin. Kan krakel verkligen betyda något?

  När jag för många år sedan läste om Helsings figurer för mina telningar visste jag vad spektakel var. Men krakel!? Vad är det här för dumheter? 

  Kunde inte Lennart haft med en liten ordförklaring längst bak i sina böcker som förklarade vad krakelbetydde. Här har jag i hela mitt liv och trott att Helsing i sin vidaste fantasi hittat på ordet och nu avslöjar DN med hjälp av Svenska Akademien att det inte varit så. Inte undra på att… 

  Nu ska jag väl inte beskylla honom för alla de olyckor som drabbat mig, men en del har han nog, eller kanske, bidragit till. 

  Hur lätt skulle mitt liv inte varit om jag vetat vad krakel betytt. Tänk vilken fröjd att gå omkring och använda ett så välkänt men ändå betydelsemässigt okänt ord. Jag skulle ha kunnat skryta med förnumstiga fraser som ”mitt krakel fungerade väldigt bra idag”,eller energiskt kommit med uppmaningar till folk, typ ”lägg på lite mera krakel, för tusan”. Fast då är det kanske kakelugn och ved jag tänker på. 

  Men vänta nu! 

  Kanske hette det en gång i tiden krakelugn och den ved man matade en sådan med

benämndes helt logiskt krakel. Sedan har ordet krakelugn förvrängts och omvandlats till det mera lättuttalade kakelugn. Vilka alternativ angavs i kvisset?

  Tandvärk, bråk, knaster,och stackare.

  Knaster! Det knastrar ju när man eldar. Alltså, om jag vetat vad krakel betytt, hade jag säkert inköpt en kakelugn och matat den med egenhändigt fällt, kapat och klyvt krakel. Kunnat skryta om hur många kubik kakel som jag helt själv gjort i ordning inför den åstundande vargavintern. Bjudit hem när och kära, grannar och hemlösa bara för att de tacksamma skulle ha lovprisat mig, min kakelugn och mitt högeffektiva krakel…

  Men min lott blev en annan.

  Istället för detta gemytliga knaster från mitt krakel och lovorden från värmebehövande har jag likt en stackare med molande tandvärk, ensam och livrädd, i den bistra vinternatten, försiktigt och så tyst som möjligt, i dunkla gränder, fått smyga utefter husfasaderna för att om möjligt undvika bråk. 

Mæ råkas

Dunkel abstrus och sprakande krakel, dei 1

Abstrus? Vad kan det betyda? 

  Jag har just gått in på DN:s ordkviss (svensk stavning) för att försöka fälla en tolvtaggare. Inte för att det brukar hända så många gånger, men ändå. Ibland är det nära. Men ordet abstrusfår mig att börja misströsta. Jag får inga associationer.

Ordet består av två delar aboch strus. Det finns en del ord som börjar på ab, till exempel absint, absurd, abnorm – abmåste alltså vara någon typ av negation eller

motsats. Abnorm betyder väl ungefär onormal eller kanskemer eller mindre än normal. 

  Men sedan var det detta strus? Det ringer inga klockor och tankarna leder, trots att stavningen inte är exakt lika som dessa, till struts och stuss. Det är som om det vore något mitt emellan. Eller kanske både och. Alltså en strutsstuss. Eller en stusstrut. 

  Men har jag hört talas om något i den vägen? Jag kan inte dra mig till minnes att någon, som i affekt över en onormal strutsända, utbrustit:

  –  Men se på strutsen längst bort! Vilken abstrus! Undrar hur det gick till? Är det en parningsstridsskada eller är det en medfödd tro?

Inte heller veterinärsajterna verkar vara överösta med frågor eller diskussioner om vanliga eller ovanliga abstruser.

  Den andra sammansättningen, stusstrut, låter mera tänkbar och får mig att tänka på någon typ av stol eller skydd för nämnda kroppsdel. Men jag kan inte påminna mig om att jag i något sammanhang hört någon föra en stusstrut på tal.

  Inte hörde jag gammelfarfar, på sina dementa och gamla dar, någonsin yra om att jag skulle hämta stusstruten åt honom. Att han skulle behöva den för att kunna sitta bra eller för att lindra någon värk i stussen.

  Inte heller har jag sett något reklaminslag för någon typ av stussglasstrut, som då givetvis borde vara fylld med passande mörk chokladglass. 

  Men kanske gjorde GB eller något av de andra glassbolagen i begynnelsen försök med något i den stilen, men fick kalla fötter när de insåg att följande meningsutbyte mellan barn och föräldrar kunde uppstå om en eventuell stussglasstrut lanserades: 

  Barnet som frågar föräldern:

  – Mamma, varför heter det stusstrut?

  Och när föräldern, som i det här fallet heter Lisa och blir lite besvärad av frågan, svarar med:

  – Ja, lille Liam, det finns så många konstiga namn. Gå ut och spela fotboll en stund så ska du få en stussglasstrut efter maten. Det blir väl gott.

  Liam som inte ger sig:

  – Men mamma, varför heter det stusstrut? Om du säger det ska jag gå ut och spela fotboll.

  Mamma Lisa, som inser att hon kommit till en språkåtervändsgränd och måste komma med en godtagbar förklaring till Liam, tar därför frågan vid hornen och förklarar för sin son:

  – Liam. Ibland är orden konstiga. Strut vet du ju vad det är, men sedan att den här kallas stusstrut, det förstår jag inte riktigt. För stuss betyder ju egentligen rumpa. Men det är inget du behöver fundera på för stusstrutsglassen är god, och du ska få en sådan efter maten. Spring iväg och spela lite fotboll nu. 

  Hon avslutar repliken med ett lögnlockbete om att hon nyss såg grannpojken Bosse gå förbi med en boll och då har ju Liam någon att spela med. Och det kommer säkert ut flera barn och spelar, bara Liam och Tore börjar.

  Men stussen har fått Liams hjärna att gå på högvarv, entusiastisk utbrister han skrattande:

  – Då skulle man ju kunna kalla struten för ändaglasstrut?! Eller rumpglasstrut! 

  Och eftersom han är i den så kallade kiss- och bajsåldern drar det iväg. Han nästa skrattreplik blir:

  – Tänk mamma, om glassen skulle heta rövglasstrut. Eller bajsglasstrut!

  Om det nu i något glassföretags styrelserum förekommit diskussioner om att introducera stussglasstrutar, torde den blivit väldigt kortvarigt innan den som förde idén på tal omplacerades till yttre tjänst på behörigt avstånd från de övriga i bolagsledningen.

  Jag är tillbaka till gå, där ordet abstrusstår och ler lite hånfullt innan det skrattar mig rakt i ansiktet. 

  Förresten har jag ju inte heller än utrett ordets förled ab. Om man lägger till ab till glasstruten eller stolen skulle betydelsen nästan bli den motsatta. En ickeglasstrut eller en ickestol? Jag släpper abstruset:

  Men vilka var de fyra alternativen att välja mellan: Bisarr, hjälplös,hes och dunkel.

Alla alternativen verkar helt adekvata och sammanfattar vid det här laget min situation.

  Att ordet abstrusär bisarrt är helt uppenbart. Det går ju inte att på något sätt förstå vad det betyder. Något som i sin tur gör mig helt hjälplös. Den sistnämnda känslan beror i sin tur på att min hjärna börjat bli så omåttligt bildligt hes av att den inte längre kan få ur sig en enda klart klingande tanke. Jag känner mig alltså omsluten av ett ogenomträngligt dunkel.

  Alla alternativ är möjliga.

  Det känns fel att gissa. Jag hatar att gissa. Det är så förnedrande att gissa fel och gissar jag rätt är det inte för att jag är bildad och smart, utan tvärtom. Jag hamnar i limbo, någonstans mellan geni och dumstrut. Förbannat! Varför läste jag inte flera ordböcker under min uppväxt, far det igenom min hjärnas irrgångar.  Men okej, jag får satsa på nästan alla rätt, alltså elva.

  Då dyker ordet krakel upp…  to be continued…