Abstrus? Vad kan det betyda?
Jag har just gått in på DN:s ordkviss (svensk stavning) för att försöka fälla en tolvtaggare. Inte för att det brukar hända så många gånger, men ändå. Ibland är det nära. Men ordet abstrusfår mig att börja misströsta. Jag får inga associationer.
Ordet består av två delar aboch strus. Det finns en del ord som börjar på ab, till exempel absint, absurd, abnorm – abmåste alltså vara någon typ av negation eller
motsats. Abnorm betyder väl ungefär onormal eller kanskemer eller mindre än normal.
Men sedan var det detta strus? Det ringer inga klockor och tankarna leder, trots att stavningen inte är exakt lika som dessa, till struts och stuss. Det är som om det vore något mitt emellan. Eller kanske både och. Alltså en strutsstuss. Eller en stusstrut.
Men har jag hört talas om något i den vägen? Jag kan inte dra mig till minnes att någon, som i affekt över en onormal strutsända, utbrustit:
– Men se på strutsen längst bort! Vilken abstrus! Undrar hur det gick till? Är det en parningsstridsskada eller är det en medfödd tro?
Inte heller veterinärsajterna verkar vara överösta med frågor eller diskussioner om vanliga eller ovanliga abstruser.
Den andra sammansättningen, stusstrut, låter mera tänkbar och får mig att tänka på någon typ av stol eller skydd för nämnda kroppsdel. Men jag kan inte påminna mig om att jag i något sammanhang hört någon föra en stusstrut på tal.
Inte hörde jag gammelfarfar, på sina dementa och gamla dar, någonsin yra om att jag skulle hämta stusstruten åt honom. Att han skulle behöva den för att kunna sitta bra eller för att lindra någon värk i stussen.
Inte heller har jag sett något reklaminslag för någon typ av stussglasstrut, som då givetvis borde vara fylld med passande mörk chokladglass.
Men kanske gjorde GB eller något av de andra glassbolagen i begynnelsen försök med något i den stilen, men fick kalla fötter när de insåg att följande meningsutbyte mellan barn och föräldrar kunde uppstå om en eventuell stussglasstrut lanserades:
Barnet som frågar föräldern:
– Mamma, varför heter det stusstrut?
Och när föräldern, som i det här fallet heter Lisa och blir lite besvärad av frågan, svarar med:
– Ja, lille Liam, det finns så många konstiga namn. Gå ut och spela fotboll en stund så ska du få en stussglasstrut efter maten. Det blir väl gott.
Liam som inte ger sig:
– Men mamma, varför heter det stusstrut? Om du säger det ska jag gå ut och spela fotboll.
Mamma Lisa, som inser att hon kommit till en språkåtervändsgränd och måste komma med en godtagbar förklaring till Liam, tar därför frågan vid hornen och förklarar för sin son:
– Liam. Ibland är orden konstiga. Strut vet du ju vad det är, men sedan att den här kallas stusstrut, det förstår jag inte riktigt. För stuss betyder ju egentligen rumpa. Men det är inget du behöver fundera på för stusstrutsglassen är god, och du ska få en sådan efter maten. Spring iväg och spela lite fotboll nu.
Hon avslutar repliken med ett lögnlockbete om att hon nyss såg grannpojken Bosse gå förbi med en boll och då har ju Liam någon att spela med. Och det kommer säkert ut flera barn och spelar, bara Liam och Tore börjar.
Men stussen har fått Liams hjärna att gå på högvarv, entusiastisk utbrister han skrattande:
– Då skulle man ju kunna kalla struten för ändaglasstrut?! Eller rumpglasstrut!
Och eftersom han är i den så kallade kiss- och bajsåldern drar det iväg. Han nästa skrattreplik blir:
– Tänk mamma, om glassen skulle heta rövglasstrut. Eller bajsglasstrut!
Om det nu i något glassföretags styrelserum förekommit diskussioner om att introducera stussglasstrutar, torde den blivit väldigt kortvarigt innan den som förde idén på tal omplacerades till yttre tjänst på behörigt avstånd från de övriga i bolagsledningen.
Jag är tillbaka till gå, där ordet abstrusstår och ler lite hånfullt innan det skrattar mig rakt i ansiktet.
Förresten har jag ju inte heller än utrett ordets förled ab. Om man lägger till ab till glasstruten eller stolen skulle betydelsen nästan bli den motsatta. En ickeglasstrut eller en ickestol? Jag släpper abstruset:
Men vilka var de fyra alternativen att välja mellan: Bisarr, hjälplös,hes och dunkel.
Alla alternativen verkar helt adekvata och sammanfattar vid det här laget min situation.
Att ordet abstrusär bisarrt är helt uppenbart. Det går ju inte att på något sätt förstå vad det betyder. Något som i sin tur gör mig helt hjälplös. Den sistnämnda känslan beror i sin tur på att min hjärna börjat bli så omåttligt bildligt hes av att den inte längre kan få ur sig en enda klart klingande tanke. Jag känner mig alltså omsluten av ett ogenomträngligt dunkel.
Alla alternativ är möjliga.
Det känns fel att gissa. Jag hatar att gissa. Det är så förnedrande att gissa fel och gissar jag rätt är det inte för att jag är bildad och smart, utan tvärtom. Jag hamnar i limbo, någonstans mellan geni och dumstrut. Förbannat! Varför läste jag inte flera ordböcker under min uppväxt, far det igenom min hjärnas irrgångar. Men okej, jag får satsa på nästan alla rätt, alltså elva.
Då dyker ordet krakel upp… to be continued…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar