Tänk er en Mbappékryddad Macronskinka

Nu är jag här igen. På ICA Maxi. Framför alla dessa skinkor som erbjuds.

  Från ICA förstås, men även från Lönneberga, Pärsons, Charkuterifabriken, Gudruns och holländska Tulip.

  Direkt skippar jag den holländska. Inte för att det kanske skulle vara något fel på den, men holländarna kunde ju inte kvalificera sig till fotbolls-VM, och det tycker jag bör spela in valet av skinka. 

  Jag menar, skulle det funnits en fransk skinka, fransmännen vann ju(!), hade jag tagit den direkt, en Mbappékryddad Macron-skinka skulle väl varit något att lägga på mackan. Men nu finns ingen sådan, så det blir till att söka bland de svenska.

  Och det är svårare. För det första finns det ju en rad olika rökvarianter att välja mellan: alspåns- enris- björkspåns- svart- flat- bastu- galler- Vindeln och kraftfullt flatrökt. Jag blir sugen på den kraftfullt flatrökta. 

  Namnet låter så brutalt övertygande. Ingen av de andra är kraftfullt rökta. De kanske bara är lite fjolligt rökta, och vem skulle väl vilja ha en sån. Men det är klart, det där med flat förstår jag inte riktigt. 

  Finns det kanske även runt, fyrkantigt, avlångt eller snett rökta skinkor? I så fall, hur smakar de? Kanske de skulle vara mycket godare. Tänk er bara exceptionellt rundrökt skinka. Vem skulle kunna motstå den? Eller en superbt 49° snedrökt skinka. Eller en absolut vinkelrätrökt? 

  När det kommer till ursprunget blir jag lite konfundera över Emilskinkan.Hur går det till? 

  Kan det vara som med Särimner, ni vet grisen som de stupade vikingarna åt upp i dödsriket Valhall  varje dag, men som nästa morgon hel och ren kunde slaktas igen. Men Emil i … nä nu… det låter inte riktigt klokt. Vad skulle Astrid ha sagt om det?

  Men Emilskinkan sticker ut. Det finns ju även ordinär Lönnebergaskinka. Men varför bara en med förnamn från Lönneberga? Varför bara Emil? Varför inte Ida- Arvid- Lina- Anton- eller Almaskinka?

  Nä, jag hoppar Emilskinkan.

  Även den svartrökta känner jag mig skeptisk till. Associationer till svarta döden och svarta affärer får mig att dra öronen åt mig. Sedan, gallerrökt? Har den skinkan fått utstå någon form av grym tortyr eller?

  Nu återstår bara ett fåtal skinkvarianter. 

  Vi har Jägarskinka. Jaha, men jag är ju ingen jägare. Om det funnits storfiskarskinka skulle valet varit lätt. Eller den ännu mera frestande varianten: lärarskinka.

  Nä, det får bli hederlig lantskinka. Det känns tryggt att skinkan kommer från grisar uppfödda ute på lantet och inte inne i staten.  Tänk bara om man i en skinksmörgåstugga kände smak av dieselavgaser eller asfalt.

  Mæ råkes

Tvångsamheten och Sjusovarn skulle kunna utmana Ensamheten

Heidi. 

  Armbryterskan från Ensamheten! Ni kommer ihåg. Ni vet. Hon håller på än.

  Ensamheten,smaka på den. Vilket vackert namn. Poetiskt. Inte alls ensamt. Utan lugnt och självklart på något vis. Som Heidi själv.

  Tänk om byn hetat Ensligheten istället.

  Ta mig härifrån! skulle jag känna när jag anlände till byn med det namnet. 

  Övergivenheten, skulle jag helt felaktigt läsa det som, och det skulle brutalt skava mot min blottade själ, medan en isande skräck för att jag inte skulle kunna komma ut på nätet tog mig i besittning. 

  Snälla Halebop, låt det inte vara så… vore min första tanke, när skylten med det makabert deprimerande namnet halvt om halvt uppenbarade sig i det vildvuxna busksnåret alldeles bredvid Saidas nyöppnade skogs- och gårdsbageri.

  Men kanske Tvåsamheten skulle kunna vara något. Ombonat och tryggt, fast lite tråkigt. För visst kan man bli less på både sig själv och en annan människa. 

  Och var man bara två… vem fanns det då att prata ut med? Kanske Tvångsamheten i det fallet skulle passa bättre.

  Men varför inte Trekanten? Spännande så det förslår. Jag och två… fast det skulle ju kunna vara tvärtom, om ni förstår… och det skulle, tycker jag, inte alls vara lika intressant.

  Fyrkanten eller Kvadraten då? ”Välkomna till Fyrkanten, här tänker vi innanför boxen”

 Där fick man passa sig för att göra några större utsvävningar. 

  Eller ”Här lever vi våra liv i kvadrat, så passa dig för att bli som detta – plakat”. Eller som byns starke man, Olov Kask, brukade uttrycka det:

– Försök inte med något så dumt som att söka utskänkningstillstånd här i Kvadraten. Den som gjorde det sist var, Skogs-Olle, våren 1942, och hans, på samma dag igångsatta mäsk, beslagtogs redan fjorton och en halv minut efter det att byrådet med acklamation enhälligt avslagit hans tillståndsansökan. Skogs-Olles sedan länge totalt fallfärdiga bypub, ”Öl, Olle och mera Öl” är ett alltför tydligt vittnesmål om hur illa vissa tillståndsansökningar i Kvadraten kunde sluta.

  Nä, vi tar oss vidare till femman, Pentagonen, som namnet då skulle kunna bli. 

  Trumps favorituttryck ”fake news” skulle för en gångs skull inte klinga falskt, när han i den tidiga morgonen gav sig ut på en av sina twitter-rundor för att förfasa sig över att en svensk 

by nästan hade samma namn som USA:s försvarshögkvarter. Frasen ” What will my dear friend Putin think about that?” skulle säkert bli den lakoniska avslutningen på det inlägget.

  Sex är för uttjatat, så vi går rakt på sjuan. 

  Vad sägs om byn Sjusovarn? Det sjunger ljuva snarktoner om det namnet. Och det är vackert. Nästan som Ensamheten.

  ”Byn där man somnar tidigt och vaknar sent”eller ”Här sover vi först på saken” Vilken nu den skulle kunna vara.

  Eller varför inte Sjutusan, med namn och devis i stora röda neonbokstäver som skrek mot de nyanlända från taket på McDoris:"Välkommen till Sjutusan, inget kan stoppa dig nu, så köp ditt första McDoris-meal här!"

 Som ni ser finns det alternativ till alla dessa tråkiga sjö- och böle-namn som av tradition och ohejdad vana lusar ner våra kartor. 

  Men vem vågar utmana Ensamheten?

  Mæ råkes

Lerins harmoniska hundar, vackra bilder och smärtsamma närhet

Lerin på Liljevalchs. 

  Och allt är vackert.

  De avlägsna värmländska gårdarna, kraftledningsstolparna, björkskogen, de slitna husvagnarna, de med pärmar och tidskriftssamlare välfyllda bokhyllorna, de tråkiga överdimensionerade miljonprogramshusen, de på redden i ljus badande fartygen, de sönderbombade husen i de sönderbombade syriska städerna, de oskyldigt väntande stenarna på stranden… 

  Hur behärskar inte Lerin det vackra.

  I galleriets kafé överraskar han med ett sextiotal egenhändigt fotograferade brasilianska hundar: hundar som ligger, hundar som sitter, hundar som långsamt passerar. Inramade i en sprudlande variation av material och färger. Inte en människa i hundarnas närhet.  

  Betraktaren ser hundarna, hundarna tittar på betraktaren. Lugnt. Harmoniskt. Ett samspel. Också detta vackert.

  Och människorna?

  Jo, de finns. Men sparsamt. På vykortsliknande separerade små bilder på fartygsmålningarna. Kraftfulla sjömän i intima situationer med andra sjömän. Sjömän som kanske gått till sjöss för att uppleva just detta ”förbjudna”? 

  Och på en av höghusbilderna syns, helt överraskande, människorna i nästan varje fönster, som vore de i Edward Hoppersk anda utställda för beskådande. Mestadels situationer med olika par i mer eller mindre intima situationer. 

  Se! Det finns inget mera bakom fasaderna än närheten, den mer eller mindre problematiska närheten.

  Sedan i ett av rummen: Endast bilder på en målare och hans vän. Intima smärtsamma bilder. De två halvnakna männen på stranden söker positioner, lägen, vinklar, närhet, avstånd… söker… som om de två aldrig riktigt kommer till ro. Var finns stillheten, lugnet?

  Kanske bättre då att levandegöra, blåsa liv i materien och konservera den i det oändligt vackra, i bilderna där konstnären slipper sitt sökande efter den harmoniska närheten.

  Mæ råkes

Janne Schaffer – något stort och medmänskligt på den svenska musikscenen

Så står han då där i skuggan på Offerdals hembygdsgårds scen i Ede och blickar ut över den soldränkta publiken, som solglasögonprydda eller kisande mot den obarmhärtiga men välsignande solen förväntansfullt väntar på att han ska börja sin föreställning: The Janne Schaffer Story.

     Det ska handla om hans musikaliska karriär, från barnsben till nu. Från hans pianolektions-mamma till Electric Banana Band. Med musikaliska smakprov från hans digra låtskatt.

     Många berättelser blir det, många humoristiska anekdoter och lagom många låtar. Avvägningen är bra. Att lyssna på en, om än skicklig, instrumentalist i alltför många utflykter på sitt instrument kan bli tröttande, även om det rör sig om Sveriges bästa gitarrist.

     Men han går inte i den fällan utan håller sig på mattan och låter publiken få ta del av hans möten med de mest namnkunniga inom det senaste halvseklets svenska artistgrädda.

     Han har spelat med dem allihopa. ABBA, Nicklas Strömstedt, Tomas Ledin… och så vidare. Det vore enklare för honom att räkna upp vilka han inte spelat med. 

     Men föreställningen handlar inte bara om artister, utan också om möten med femåriga killar, arrangörer, engelska perifera musiker, Tomas Wassberg och om det ibland inte så glamorösa artistlivet.

     Och det handlar förstås om Ted Gärdestad, som vi får förstå stod honom väldigt nära och som han, med hjälp av medkänsla, lyhördhet och en stor värme och trots Teds miserabla psykiska tillstånd, fick att fullborda sin sista platta. 

     Janne Schaffer, som han själv säger det, är en man som haft privilegiet att alltid bara göra det han själv velat, det vill säga, alltid bara spela det han själv velat spela. 

     Säkert för att han gjort det och fortfarande, vid 73 års ålder, fortfarande gör det så bra. Det torde vara få i världen som slår honom i snabbhet och exakthet när han låter sina händer ”löpa amok” över gitarrsträngarna.

     Sammanfattningsvis: en ljuv musikalisk sommarkväll som väckte både tankar och minnen.

     Mæ råkes

Det är alltid tid att välja

Och det är aldrig för sent. Aldrig för sent. Aldrig.

  Förrän man ligger där och ruttnar sex fot under marken. Då är det kört. 

  Nu blev det svårt.

  Ja, det finns en massa outnyttjade dagar här, som bara väntar. 
  På dig!

  Hur? Vilken riktning? 

  Vilken måttstock ska användas?

  Kanske effektivitet? Att under dessa dagar hinna med så mycket som möjligt? 

  Packa väskan, köpa en resa så fort tillräckligt mycket pengar finns och – iväg! 

  Till stränderna, de unika muséerna, de lokala barerna, de legendariska broarna, den exotiska maten, de mysiga familjära hotellen, de välskötta och i generationer minutiöst skötta vingårdarna, vandringslederna i de vackra bergslandskapen, de hisnande utsikterna… 

  Sedan komma hem och berätta. Tills åhörarna helt plötsligt gallskriker:

  ”Sluuuta!” 

  ”Det där har vi hört sjutton gånger nu!!! Och vi vet med all tydlighet att du gått över Karls-bron minst sju gånger, åkt gondol på Venedigs alla kanaler och även ridit på alla kameler som det går att få tag på i Marocko! Det är arton år sedan vi hörde om allt det där. Första gången!”

  Eller kanske närhet? In i bubblan. 

  Umgås så mycket som möjligt med barnbarnen. Bli världens bästa mormor eller morfar.

  Sitta barnvakt. Leka med dem i lekparken. Följa dem till dagis så att de stressade föräldrarna slipper. Ta med dem på en biltur till stranden. Hjälpa dem att bygga jättestora sandslott. Köpa skor storlek 17 för 795:– på extrapris till dem, fast de inte ens kan gå.  
  Så småningom be om att få sitta barnvakt även när deras föräldrar är hemma. Följa med dem till dagis, fast föräldrarna själva nog heller skulle vilja. 

  Köpa drivor av leksaker till dem, så att föräldrarna, när barnbarnen nu någon gång fyller år, får stora problem med att komma på vad de ska köpa till sina telningar. 

  Ta över ruljangsen så till den milda grad att föräldrarna till slut bara motvilligt svarar på sms och mail och fäller ner persiennerna och låtsas vara bortresta så fort de ser en bil av samma sort och färg som morföräldrarnas närma sig.

  Eller rikedom? Den som dör rikast vinner.

  Upp i ottan. Kolla hur de asiatiska börserna gått. Ögna igenom de senaste aktieanalyserna. Lyssna på några aktiepoddar. Kolla in alla sälj- respektive köprekommendationer som olika banker och analysinstitut kommit med på morgonen. 

  När börsen öppnar, sitta beredd med köp- och säljknapparna framför banksajten för att om möjligt kunna göra några snabba klipp. 

  Under resten av dagen sitta och jämföra siffror som hysteriskt växlar mellan rött och blått. 
  Varje dag ta hjälp av Pricerunner för att kolla vilken bank som erbjuder den högsta sparräntan. På kvällarna, när börsen stängt, åka runt till affärerna och jämföra extrapriser. Senare, när affärerna stängt och i ottan, samla tomflaskor och dito burkar.

  Eller: ”go with the flow”? Låta plötsliga infall och känslor styra. 

  Ena dagen. Sofflinjen. 

  Chips, ostbågar, sötaste läsken i morgonrock framför den där Netflix-serien som bara måste ses. 

  Efter tre avsnitt beställa en stor fet hemkörningspizza från någon obskyr pizzeria. 

  Pausa det fjärde och ta en taxi in till centrum för att inhandla en platta svindyra öl, en flaska av vardera rosé-, vit- och rödvin och avsluta, för säkerhets skull, om det lättare artilleriet ”inte skulle ta”, med en stor flaska whiskey och äntra den väntande taxin för hemfärd.

  Efter tre öl, under det fjärde avsnittet, när ensamheten kommer krypande, ringa två arbetslösa kompisar, som utan att blinka och med glädje kommer över, för att till brutala toner från ACDC och Black Sabath, hjälpa till med att göra slut på det mesta av det dryckjom som inhandlats, innan två poliser helt ”oväntat” ringer på, avslutar partyt och kör kompisarna till fyllecellen medan värden i ett osaligt rus somnar under köksbordet.

  Andra dagen. Bli perfekt.

  Morgontvagning i duschen som avslutas med helkroppsinsmörjning med de senaste inköpta aromatiska och karmasäkrade oljorna. 

  Sju minuters app-ledd morgongymnastik. 

  Grötfrukost gjord på superflingor ur Pauluns sortiment. 

  Lätt jogging ner till stans mest välrenommerade gym som dittills nogsamt undvikits. Inköp av årskort och avverkande av det första spinningpasset. 

  Hem och fram med cykeln som sedan ifjol stått och väntat på att åtminstone en gång i år få komma ut i friska luften. 

  Färd ner till stans största ICA-affär för att bunkra den mest miljösmarta, ekologiska och näringsriktiga maten. Färd hem som förlängs med en milsrunda runt det nybyggda bostadsområdet.  

  Väl hemkommen en avslappningsövning från någon avslappningsguru i lurar på den nyinköpta yogamattan. 

  Vegetarisk lunch med garanterat giftfria ingredienser. 

  Lätt jogging ner till gymmet för konsultation med en personlig tränare, för råd om årslångt träningsschema under ledning av henne. 

  Rask promenad i en av stadens vackra parker. 

  Klimatsmart middag. 

  På kvällen, en avrundning med några TED-talks om värdet av att leva ett kroppsbalanserat liv. Och på allt detta, en djup karmarenande sömn.

  

  Det finns att välja på, i dag.

  För sextio år sedan var valet enkelt, eftersom det för de flesta inte fanns något reellt val. 

  Jobba, äta, sova – och sedan dö, gällde. 
  Nu står vi framför ett dignande smörgåsbord av möjligheter och tvekar. Funderar. Analyserar.

  Vilken är godast? Ska jag slå till nu? Eller vänta? Vad ger mest för pengarna? Blir man lyckligare om…? 
  Välj!
  Låt inte omgivningen välja åt dig. 
  Varje dag är ett val, kan vara ett val. Om du vill – och törs.
  Och kom ihåg – det är aldrig för sent.

  

  Jag har skrivit en sång som handlar om det jag ovan skrivit om, Den heter I dag. Den finns på Spotyfi. Givetvis. Länken finner du här nedanför. Kopiera den, klistra in sökfältet längst upp och klicka. Mycket nöje.

https://open.spotify.com/track/3GzIE2d3T8pHryxD6YIIO0?si=-m8kjX5zQniE0NzEFKi4Rw

Texten finner du här nedanför.

  Mæ råkes

  

I dag

I dag ska du göra det där som du kan

som du inte hunnit, som du inte hann

tiden är din och kommer aldrig att ta slut

borta är hindren, om du bara vill

och räcker det inte, vill lite till

glöm alla sagor om hur det var förut

i dag ska du göra det där som du kan

som du inte hunnit, som du aldrig hann

I dag ska du göra det där som du ska

det där som du måste för att må bra

din tvekan har tröttnat på dig för länge sen

meddela alla att nu är det nog

det finns inga omvägar kvar som du tog

nu finns inga: Varför? Hur? När? eller Vem?

i dag ska du göra det där som du ska

det där som du måste för att må riktigt bra

dörren är öppen, inte bara på glänt

språnget, det väntar där, oanvänt 

fåglarna lyfter, flyger på känn  

det blåser härligt och vinden, den har vänt

I dag ska du göra det du inte får

det ogjorda som finns kvar från igår

din saknad behöver ingen mer bitterhet

bestäm dig det är dags att hinna i kapp

släpp det där som du önskar du slapp

det är tid för dig och det bästa som du vet

i dag ska du göra det du inte får

det ogjorda som finns kvar från förr och igår

I dag ska du göra det du inte törs

inte ens tveka utan göra det först

innan dina tvivel besegrar dig igen 

fråga inte om lov, det är ditt beslut

du längtar mera än du längtat förut

alla i morgon och sen har tagit slut

i dag ska du göra det du inte törs

inte ens tveka utan göra det allra först

  

tigern har vaknat, den ryter ibland

timglaset ropar att än finns det sand

äventyret ska lämna sin hamn

bojor ska lossna: kedjor, rep och band

I dag ska du göra det där som du kan

som du inte hunnit och som du inte hann