Så står han då där i skuggan på Offerdals hembygdsgårds scen i Ede och blickar ut över den soldränkta publiken, som solglasögonprydda eller kisande mot den obarmhärtiga men välsignande solen förväntansfullt väntar på att han ska börja sin föreställning: The Janne Schaffer Story.
Det ska handla om hans musikaliska karriär, från barnsben till nu. Från hans pianolektions-mamma till Electric Banana Band. Med musikaliska smakprov från hans digra låtskatt.
Många berättelser blir det, många humoristiska anekdoter och lagom många låtar. Avvägningen är bra. Att lyssna på en, om än skicklig, instrumentalist i alltför många utflykter på sitt instrument kan bli tröttande, även om det rör sig om Sveriges bästa gitarrist.
Men han går inte i den fällan utan håller sig på mattan och låter publiken få ta del av hans möten med de mest namnkunniga inom det senaste halvseklets svenska artistgrädda.
Han har spelat med dem allihopa. ABBA, Nicklas Strömstedt, Tomas Ledin… och så vidare. Det vore enklare för honom att räkna upp vilka han inte spelat med.
Men föreställningen handlar inte bara om artister, utan också om möten med femåriga killar, arrangörer, engelska perifera musiker, Tomas Wassberg och om det ibland inte så glamorösa artistlivet.
Och det handlar förstås om Ted Gärdestad, som vi får förstå stod honom väldigt nära och som han, med hjälp av medkänsla, lyhördhet och en stor värme och trots Teds miserabla psykiska tillstånd, fick att fullborda sin sista platta.
Janne Schaffer, som han själv säger det, är en man som haft privilegiet att alltid bara göra det han själv velat, det vill säga, alltid bara spela det han själv velat spela.
Säkert för att han gjort det och fortfarande, vid 73 års ålder, fortfarande gör det så bra. Det torde vara få i världen som slår honom i snabbhet och exakthet när han låter sina händer ”löpa amok” över gitarrsträngarna.
Sammanfattningsvis: en ljuv musikalisk sommarkväll som väckte både tankar och minnen.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar