Sedan Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari har jag varje natt vid fyra tiden vaknat av oro för vad som komma skall. I början var jag väldigt pessimistisk och tänkte att det där klarar Ryssland på två dagar, att avsätta, och kanske mörda, den ukrainska regeringen och ersätta den med sina marionetter. Och sedan inleda förhandlingar med dessa. Att börja förhandla med sig själv. Det är så diktatorn Putin tänker sig framtiden.
Sedan har tankarna gått till alla ukrainska medborgare. De flyende mödrarna och barnen i de överfulla tågen mot polska gränsen, de återvändande utlandsstationerade männen på väg till någon front, de som stannar kvar och beväpnar sig och de som dör i striderna mot övermakten. Ukraina är snart blott ett minne från fornstora dagar, en före detta demokrati, en våldtagen nation, ett demokratiskt ljus som slocknat. För hur länge?
Det kunde varit jag, det kunde varit vi, det kunde varit Sverige. Vi befinner oss i samma situation som Ukraina. Vi har inte NATO i ryggen. Visst, vi har en massa militära överenskommelser med olika länder och med NATO, men hur långt räcker det när Putin knackar på? Vem av dessa överenskommelser gäller då, prioriteras då av dem som vi nått överenskommelsen med? Vem ställer sig upp och säger: Klart vi kommer! Om Putin indirekt börjar antyda att han har ett kärnvapen i rockärmen? Vem ställde upp för det ukrainska folket.
De baltiska staterna ligger bättre till. Visserligen geografiskt närmare Ryssland men de har krupit in under den gemensamma NATO-filten som inte har några hål av tvekan om att någon av de inblandade inte ska komma till undsättning om den nye tsaren i öst börjar rya om utökade säkerhetszoner.
Varför tvekar vi för att krypa in under denna demokratiska filt? Vilka nackdelar finns det? Det är som om vi vill äta tryggheten men ändå ha friheten att välja en roligare rätt från jordens säkerhetsmeny.
Ska vi verkligen utmana öde en gång till nu när vi ser vad den lögnaktige KGB-agenten i Kreml är kapabel till? Han har ju flera gånger redan inte bara antytt, utan explicit sagt, att Sveriges och Finlands utomäktenskapliga relation med NATO ingår i hans världsbild och att en förändring av denna inte är önskvärd för honom och hans intressesfär. Om kyrkklockorna ringer för Finlands och Sveriges bröllop med NATO är vi illa ute, då…? Han verkar ha samma attityd mot oss som mot Ukraina, som han sakta men säkert har inringat i sin ilska över deras otrohet med väst. Det fanns en gräns för hans tålamod.
Men om NATO, eller för den delen EU, eller helst bägge två, redan i början av tvåtusentalet sett till att Ukraina blivit en fullvärdig medlem skulle Putin inte vågat, inte kunnat, göra anspråk på något annat territorium än sitt eget i Europa. Då vore Ukrainas frihet garanterad. Och skulle den hotats hade NATO varit på plats, och vi kanske också hade varit med på ett hörn.
I Ukraina har oskyddade civila, med risk för livet, ställts sig framför de ryska stridsvagnarna, precis som vi såg en man göra i Peking en gång i början av nittiotalet. Så övertygade om sin vilja att själva få utforma sin framtid, och så modiga är ukrainarna. Hade vi redan tidigt efter Sovjets fall förmått dem att vara med i våra gemenskaper hade de inte i dag, i detta övergrepp av dem, behövt bevisa detta.
Nästa gång Putin vill förverkliga sin världsordning ytterligare, är det då vår tur att stå framför hans stridsvagnar, och i en sista desperat gest visa vårt mod, eller ska vi vara med och redan i dag bevisa att vi tillhör väst och aldrig under några omständigheter skulle låta det ske.
Är det inte dags för Sverige och Finland att en gång för alla täppa till hålen i den västliga NATO -filten och understryka för oligarken att han är chanslös om han så mycket som antyder att han vill utvidga sitt inflytande över de demokratiska länderna i väst?
Mæ råkes
