Pages

måndag 16 juli 2018

Lerins harmoniska hundar, vackra bilder och smärtsamma närhet

Lerin på Liljevalchs. 
  Och allt är vackert.
  De avlägsna värmländska gårdarna, kraftledningsstolparna, björkskogen, de slitna husvagnarna, de med pärmar och tidskriftssamlare välfyllda bokhyllorna, de tråkiga överdimensionerade miljonprogramshusen, de på redden i ljus badande fartygen, de sönderbombade husen i de sönderbombade syriska städerna, de oskyldigt väntande stenarna på stranden… 
  Hur behärskar inte Lerin det vackra.
  I galleriets kafé överraskar han med ett sextiotal egenhändigt fotograferade brasilianska hundar: hundar som ligger, hundar som sitter, hundar som långsamt passerar. Inramade i en sprudlande variation av material och färger. Inte en människa i hundarnas närhet.  
  Betraktaren ser hundarna, hundarna tittar på betraktaren. Lugnt. Harmoniskt. Ett samspel. Också detta vackert.
  Och människorna?
  Jo, de finns. Men sparsamt. På vykortsliknande separerade små bilder på fartygsmålningarna. Kraftfulla sjömän i intima situationer med andra sjömän. Sjömän som kanske gått till sjöss för att uppleva just detta ”förbjudna”? 
  Och på en av höghusbilderna syns, helt överraskande, människorna i nästan varje fönster, som vore de i Edward Hoppersk anda utställda för beskådande. Mestadels situationer med olika par i mer eller mindre intima situationer. 
  Se! Det finns inget mera bakom fasaderna än närheten, den mer eller mindre problematiska närheten.
  Sedan i ett av rummen: Endast bilder på en målare och hans vän. Intima smärtsamma bilder. De två halvnakna männen på stranden söker positioner, lägen, vinklar, närhet, avstånd… söker… som om de två aldrig riktigt kommer till ro. Var finns stillheten, lugnet?
  Kanske bättre då att levandegöra, blåsa liv i materien och konservera den i det oändligt vackra, i bilderna där konstnären slipper sitt sökande efter den harmoniska närheten.

  Mæ råkes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar