Jag tar emot Eurona som jag växlat till mig av kassörskan i den kubanska banken och ger henne tre hundringar CUC (konvertibel peso) som jag vill dela i tjugor. Det finns många ställen där det är svårt att betala med större sedlar än en tjuga i Havana.
Kassörskan skakar på huvudet och säger nej, samtidigt som hon ropar till sig en manlig anställd, någon typ av kontrollant som går omkring mellan kassorna och ser till att allt går rätt till.
– He can explain.
Jag blir mållös. Vad är nu detta? Kan storleken på sedlarna som jag får när jag lämnar banken ha någon betydelse? Hur då? Det går att växla CUC till Euro och tvärtom. Men inte att dela en konvertibelpesohundring i tjugor.
Fidel, vad har du ställt till med? Var det verkligen så här som turisterna skulle bemötas?
Kontrollanten når mig och säger diskret utan någon som helst förklaring:
– You have to go to another bank.
För ett kort ögonblick tänker jag ställa den naturligaste Why-frågan men jag inser att det skulle vara lönlöst. De har sina regler och dessa ska följas, och en regel är tydligen att de inte får dela en CUC-sedel i mindre sedlar. Om man nu inte växlar Euro eller någon annan gångbar valuta till CUC. Då går det bra. Det gjorde jag utan problem när vi anlände till Havana. Frågorna löper förgäves amok i min hjärna. Vad är detta?
Jag skriver på växlingskvittot och den diskrete och ytterst korrekte mannen följer mig ut till utgången där han pekar åt vänster i det han säger:
– You can go to a bank two blocks away. They can help you.
Jag vinkar till mig min dotter som stått och väntat utanför och förklarar för henne vad som hänt och hon blir lika förvånad som jag. Men skeden måste tas i vacker hand och seden dit man kommer, så vi traskar i väg till anvisad bank. Men även där gäller tydligen förbudet att växla stora konvertibelpesosedlar till mindre och de hänvisar oss till ytterligare en bank som ligger två kvarter bort.
Den tredje banken verkar vara av mer folklig karaktär. Ingen AC, lite svettig och med ungefär femtio kubaner som likgiltiga och lite uppgivna sitter och väntar på sin tur. Vi får en kölapp och lite besvärad säger kökontrollskvinnan:
– One hour.
Eftersom det är dags för lunch lämnar vi stället och besöker en restaurang där jag efter lunchen lämnar över en hundring. Det kanske ändå går att använda en sådan? Döm om vår förvåning när servitrisen utan problem kommer tillbaka med växeln. Men vi kanske ändå ska växla de övriga hundringarna. Många ställen vi försökt att betala med dem har nekat. Alltså – tillbaka till banken.
Där möts vi av kölappskvinnan som försöker få en del av de väntande att flytta sig från det stora fönstret i mitten av väntlokalen, eftersom det tydligen finns risk för att det på något sätt ska rasa in över dem. Jag granskar det och inser att det ligger något i det hon säger, men renoveringsanslagen 1970, om det nu fanns några sådana då, räckte tydligen inte till fönstren här. Ingen av dem som sitter i farozonen för fönsterraset reagerar. De tänker tydligen ta den risken. Kanske satt de på samma plats förra gången, och då rasade inget fönster in. Så det så.
Kökvinnan framhärdar inte om att de ska flytta sig utan börjar prata om ett antal könummer, men där går min usla spanska bet. Vi tittar på könummermmonitoren och där dyker växelvis ett antal märkliga nummer och kassahänvisningar upp och vi förstår nada.
Vi ger upp och kommer överens om att vi ska försöka att betala med våra hundrapesosedlar när vi ska äta middag nästa gång. I värsta fall får vi besöka stället där vi åt lunchen, för vad gäller menyn är den i princip densamma på alla restauranger. Ris med antingen kött, fisk, kyckling eller något vegetariskt. Utan några salsasåser, vilket jag och min dotter verkligen hade förväntat oss.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar