Josefin Nilsson – och det som det viskas och mumlas om

I dag finns blåsten. 

  Den har levt om i natt. Slitit i grenar och träd. Rensat gatorna från snabbmatsförpackningar och servetter. Nu ligger dessa och gnyr mot husväggarna. 

  I går kväll. Dokumentären om Josefin Nilsson: Älska mig för den jag är. 

  Vilken människa! Vilken livsglädje! Vilket förlösande skratt!

  Och så den förbannade mannen som trots hennes gåvor, hennes livsvilja, ville döda henne. 

Utplåna henne.
Han fick villkorligt, efter överklagande. 

  Villkorligt?

Trots mordförsöken?
Ofattbart.

  Det är knappt tjugofem år sedan. På den tiden vågade, ville, ingen hjälpa henne att säga ifrån. Hon fick ensam berätta om vad som hänt. 

  Ensam och kvinna. 

  Som berättar om ”det vardagliga” som många kvinnor då fick finna sig i. Rättssalarnas människor förstod inte det orimliga i att många kvinnors vardag bestod av rädsla för ”oförstådda” män och deras totala förakt för sina flickvänner och fruar. Trots detta hade Josefin modet att berätta. 

  Nu finns #metoo. 

  Misshandlande män får passa sig för lagens långa. Den har blivit längre. Dess öra har börjat lyssna på kvinnorna. Börjat förstå och ta in vad kvinnorna berättar. Börjat ta hänsyn till de utsattas situationen istället för misshandlarnas.

  Jag blir så förbannad!

  Över att jag inte tidigare reagerat på och förstått vilken könskultur som funnits i Sverige fram till i dag. 

  Men den inofficiella kulturen är dold, den finns överallt. Den sitter i alla rums väggar. Där den ständigt mumlar och viskar om vad som är tillåtet och vad som inte går för sig. 

  I vissa afrikanska väggar mumlar den om könsstympning. Av kvinnor. Givetvis. Skulle männen? Nä, tror inte det.

  I vissa nepalesiska väggar viskar den om att sälja någon av döttrarna till indiska bordeller, så att den ”utvalda” kan hjälpa till med familjeförsörjningen. 

  I IS-väggarna, inte bara mumlar utan skriker den ut om att det finns de som tillhör herrefolket och de förtappade som kan utnyttjas av detta folk. Framför allt är det kvinnorna som kan och ska utnyttjas. De rättrognas på rätt sätt och de förtappades på vilket sätt som helst.

  Josefin Nilsson är bara, var bara, toppen på kvinnoförnedringens svarta isberg. 

  Nästa gång när våra kulturella väggar mumlar eller viskar till oss om att vi inte ska lyssna, inte bry oss, inte reagera på de oförrätter som drabbar kvinnor, måste vi slå näven i bordet och skrika:

  – Nog! Stopp! 

  Vill vi i framtiden höra väggarna mumla och viska om hänsyn, medmänsklighet och kärlek, måste vi alla säga ifrån när de viskar eller mumlar om något annat.

  Mæ råkes