Inte som vanligt, inte som förr

Det räcker nu. Vi förstår budskapet. Eller gör vi inte det?

  Mailkontona gapar tomma på alternativ. Inga meddelanden om att det är ”precis som förr” om ”välbekant väder ” eller om att ”det här känner vi igen, det här känns tryggt”.

  Istället. 

  Översvämningar, cykloner och torka; fel väder på fel plats.

  Även hos oss. 

  Blidnätter i mars. För trettio år sedan då… 

  Vi har nästan glömt hur det var, hur det kändes. Hur längtan efter våren tog tag i oss. Hur vi drömde om vårleendena mot solen i lä vid husväggarna. Då det efter all kyla skulle vara nog.

  Nu vet vi inte av vad det ska vara nog av. 

  Är det våren som det ska vara nog av? 

  Den började redan mitt i vintern viska om att sommaren var på väg. Kom mumlande med tö och halka. Vi svarade med broddar, brutna handleder och icebugs. Förberedde vinterklädslådorna på att vi skulle lägga undan merinounderstället. 

  Förgäves.

  Nu är den här igen.

  Eller är det vintern som inte längre förmår hålla greppet? 

  Som till slut gett upp hoppet om att under någon längre tid, med hjälp av våra skor, kunna sjunga köldknastersången; den där kärva, sträva, lite olycksbådande sången, som man ibland undrar om den någonsin ska ta slut? 

  Är det vintern som inte längre köldmannamässigt orkar jaga in oss i braskaminsvärmen?

  Balkongtaken skakar vresigt och bestämt av sig den sista snön som kom. 

Inte en gång till!

  Taken orkar inte med detta velande fram och tillbaka. Ska det nu bli tidig vår så får den väl ändå bestämma sig. 

  Nästa år ska det vara som vanligt. 

  Som det var förr. 

  När alla årstider var vanliga.

  Mæ råkes