Men den svarta
hjälmen på skallen bar det av mot hemmet.
Rädslan var som bortblåst. Jag lade in sjuans
växel och kom säkert upp i trettio kilometer i timmen, det sjöng om både mig,
min hjälm och min framfart.
Jag tänkte mig själv som deltagare i Tour de
France. Givetvis bar jag den gula ledartröjan och givetvis höjde jag armarna i
luften inför den jublande miljonpubliken när jag i ensamt majestät bröt
målsnöret.
Armstrong, släng dig i väggen! ekade min
stämma när jag i full kareta körde om en vettskrämd fyraåring som just tog sina
första trevande tramp på sin nya födelsedagspresent. Vad barnets mamma i nästa
stund skrek var omöjligt för mig att höra eftersom jag redan efter tre sekunder hade passerat henne och barnet med minst femtio meter.
Nästa känsla jag fick, när jag ökade farten
ännu mer, var att jag var ledare för Sveriges mest erfarna och mytomspunna
cykelinsatsstyrka. Min hjälm var inte längre en vanlig hjälm utan en skottsäker
specialhjälm i kevlar utrustad med både mobilstrålningsskydd och dataintrångsskydd.
Dessutom hade den en väl dold inbyggd kulspruta som kunde aktiveras bara genom att
jag skrek kodordet ”greken”. Sedan den väl aktiverats var det bara för mig
att med hjälp av ögonrörelser styra de kulor den spottade ur sig.
Hitech!
Men scenariot med insatsstyrkan blev tyvärr en
besvikelse, eftersom min kommandochef under mitt livsfarliga uppdrag, aldrig
gav några order eller riktlinjer för min fortsatta cykelframfart; inga krypterade
sms, inga tillrop från någon förbipasserande suspekt bil eller några järtecken
i skyn gav mig något att gå efter. Modlös, trevande och totalt övergiven fick
jag fortsätta min våldsamma och burdusa cykelfärd.
Och vips, utan att riktigt förstå det, var jag
framme utanför min port, där jag nonchalant och utan några rörelser som kunde
avslöja min insatsstyrkestatus, parkerade och med mitt nyinköpta bygellås låste
fast min springare i cykelstället.
Ja, ni tänker rätt: Bygellås? Varför då?
Ytterligare ett tecken på den feghet som börjat
ockupera min själ. Inte nog med en okrossbar cykelhjälm utan också ett
ouppbrytbart bygellås.
Som om cykelns eget lås inte räckte. Som om
jag misstänkte att det nattetid smög omkring allehanda kriminella utanför min
port enbart i syfte att komma över en nyligen inköpt svart Sjösala Isabell.
Jag kontrollerade dessutom tre gånger att
min lägenhetsdörr var ordentligt låst, när jag väl kommit in i lägenheten och
jag var nästan på väg att kontrollera att inga av lägenhetens fönster hade krossats
under den tid som min cykelhjälmsfärd tagit.
Darrande satte jag mig försiktigt på min stadigaste
stol, i en from förhoppning om att den inte skulle krackelera under min väna
skepnad…
I samma stund hörde jag någonstans i
bakgrunden en gammal välkänd psalm spelas:
”Tryggare kan ingen vara…”
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar