Silhuetten av
pianisten Stefan Nilssons huvud med hatt avtecknar sig mot den brandgula måne
som med hjälp av en liten strålkastare lagts på den vänstra väggen i det nybyggda
föreningshusets servering i Hackås. Det är söndag. Klockan har hunnit bli tjugo
över sju på kvällen.
Mikael Rahm har på både jamska och svenska inlett
kvällen med en kort och brokig kavalkad av både lite burleska och tänkvärda alster,
men dessa har, som han säger, bara varit ett förspel till Stefan Nilssons
föreställning.
Stefan sitter nu bakom klaviaturen och berättar
om sin alkoholiserade pappa ”som också han kunde spela piano”. Som köpte ett
piano. Som han under alla sina fyllehelger terroriserade sin familj med. På vilkas tangenter han låtsades kunna spela genom att mer eller mindre planlöst slå på dem med sina alkoholstinna fingrar. Han kompletterade dessutom
föreställningen med att, till och från, komma med propåer till fru och barn om
att de skulle komma och lyssna. ”Kom nu shå får ni höra, jag har bliivit
gashka bra, kom…!”
År efter år fortgick helgterrorn från den
onämnbara elefanten i rummet.
Men elefanten spelade inte när han var nykter
och det var väl då, och på det pianot, sonen Stefan tog sina första ackord och
skalor. Skalor och ackord som med tiden skulle utvidgas och kompletteras och ta
honom till komponerande, ackompanjemang av stora sångare och stor berömmelse.* Antalet kompositioner och filmmusiktitlar har med åren blivit
imponerande många.
Men sina återkommande helgfyllor till trots hände
det ändå ibland att fadern inte kunde låta bli att erkänna Stefans lyhörda
skicklighet vid pianot och då också säga det till honom, ord som säkert gav sonen
ett bräckligt men dock viktigt stöd för sin fortsatta utveckling. Och det är
med försoning och ömhet i rösten som han under föreställningen nämner faderns
namn.
Han har kanske insett och förstått att dessa
små erkännanden från fadern kan ha varit av avgörande betydelse för hans
pianokarriär. Utan dessa famlande, fumlande enstaka ord från fadern skulle han kanske
känt sig lämnad naken och hopplös inför världen. Och…
Stefan varvar berättelsen om sin uppväxt med
att spela brottstycken ur sina egna kompositioner, mästares pianostycken och
pianostycken som han tror att fadern själv gärna velat spela. Melodistycken som
han låter illustrera faderns längtan till ett annat liv, långt från det norrbottniskt
strävsamma småbrukarliv som han fick stå ut med.
Föreställningen avslutas med Stefans
författade dialog mellan honom själv och en av hans systrar (gestaltad av
Mikael Rahm.)
Dialogen illustrerar att han och systern inte kan
förlika sig med varandra, att de har helt olika syn på vad som får och kan
sägas i de rum de vistas i. Deras minne går helt isär trots att de växt upp i
samma stuga och med samma far.
Karaktären Stefan försöker blottlägga
elefanten i rummet medan systern ilsket spjärnar emot och vill dölja den.
Kommunikationen bryter samman.
Mæ råkes
*Min favorit i
det sammanhanget är utan tvekan hans Brel-skiva tillsammans med Sveriges
största och bästa röst, Tommy Körbergs. Både röst och piano får för en gångs
skull samma roll och lika mycket utrymme; de kommenterar, understryker och
höjer varandra. För den intresserade är det bara att gå in på Spotify och
lyssna. Sök på Brel och Tommy eller Brel och Stefan så dyker den upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar