Livsviktiga ord till pianisten från elefanten i rummet

Silhuetten av pianisten Stefan Nilssons huvud med hatt avtecknar sig mot den brandgula måne som med hjälp av en liten strålkastare lagts på den vänstra väggen i det nybyggda föreningshusets servering i Hackås. Det är söndag. Klockan har hunnit bli tjugo över sju på kvällen.

  Mikael Rahm har på både jamska och svenska inlett kvällen med en kort och brokig kavalkad av både lite burleska och tänkvärda alster, men dessa har, som han säger, bara varit ett förspel till Stefan Nilssons föreställning.

  Stefan sitter nu bakom klaviaturen och berättar om sin alkoholiserade pappa ”som också han kunde spela piano”. Som köpte ett piano. Som han under alla sina fyllehelger terroriserade sin familj med. På vilkas tangenter han låtsades kunna spela genom att mer eller mindre planlöst slå på dem med sina alkoholstinna fingrar. Han kompletterade dessutom föreställningen med att, till och från, komma med propåer till fru och barn om att de skulle komma och lyssna. ”Kom nu shå får ni höra, jag har bliivit gashka bra, kom…!”

  År efter år fortgick helgterrorn från den onämnbara elefanten i rummet.

  Men elefanten spelade inte när han var nykter och det var väl då, och på det pianot, sonen Stefan tog sina första ackord och skalor. Skalor och ackord som med tiden skulle utvidgas och kompletteras och ta honom till komponerande, ackompanjemang av stora sångare och stor berömmelse.*  Antalet kompositioner och filmmusiktitlar har med åren blivit imponerande många.

  Men sina återkommande helgfyllor till trots hände det ändå ibland att fadern inte kunde låta bli att erkänna Stefans lyhörda skicklighet vid pianot och då också säga det till honom, ord som säkert gav sonen ett bräckligt men dock viktigt stöd för sin fortsatta utveckling. Och det är med försoning och ömhet i rösten som han under föreställningen nämner faderns namn.

  Han har kanske insett och förstått att dessa små erkännanden från fadern kan ha varit av avgörande betydelse för hans pianokarriär. Utan dessa famlande, fumlande enstaka ord från fadern skulle han kanske känt sig lämnad naken och hopplös inför världen. Och…

  Stefan varvar berättelsen om sin uppväxt med att spela brottstycken ur sina egna kompositioner, mästares pianostycken och pianostycken som han tror att fadern själv gärna velat spela. Melodistycken som han låter illustrera faderns längtan till ett annat liv, långt från det norrbottniskt strävsamma småbrukarliv som han fick stå ut med.

  Föreställningen avslutas med Stefans författade dialog mellan honom själv och en av hans systrar (gestaltad av Mikael Rahm.)

  Dialogen illustrerar att han och systern inte kan förlika sig med varandra, att de har helt olika syn på vad som får och kan sägas i de rum de vistas i. Deras minne går helt isär trots att de växt upp i samma stuga och med samma far.

  Karaktären Stefan försöker blottlägga elefanten i rummet medan systern ilsket spjärnar emot och vill dölja den. Kommunikationen bryter samman.

  Mæ råkes

  

*Min favorit i det sammanhanget är utan tvekan hans Brel-skiva tillsammans med Sveriges största och bästa röst, Tommy Körbergs. Både röst och piano får för en gångs skull samma roll och lika mycket utrymme; de kommenterar, understryker och höjer varandra. För den intresserade är det bara att gå in på Spotify och lyssna. Sök på Brel och Tommy eller Brel och Stefan så dyker den upp.