Nu får vi ha sommar, vinter, höst och vår – när vi själva vill

Hösten är så stilla idag. Inte ett löv vill den röra, inte ens krusa vattenytan ute på fjärden.  Änderna försöker så gott de kan men det blir bara några dykringar och några små plogformade simsvallvågor.

  Hösten tiger still. Tiger. Vägrar vara med.

  Har den gett upp om att den ska kunna vända årsskutan, hoppa över vinter, vår och sommar och redan nu än en gång på trädens grenar få färga de fallna grådaskiga björklöven inspirationsgula och rönnens brutalt illröda?

  Har den kanske fram till nu trott det skulle varit möjligt, men till slut gett upp.

Den väntar istället det oundvikliga. Mörkret, kylan och snön.
Men under flera år har den gjort sina framstötar. I fjol lyckade den med sex plusgrader i januari.

  Eller var det den otåliga våren som åstadkom det?

  Men mörkret kan man lita på. Det återkommer lika obönhörlig. Tar höstdagjämningens timme som den sedan punktligt ger tillbaka till våren.

  Tiden fungerar. Ljuset och mörkret.

  Längtar vi tillbaka till förr? När vi huttrade om vintrarna. Och sprang mellan varuhusens ingångar för att stå ut. Temperaturer under -25°C.

  Samtidigt som vi började se oss om efter sommaren. Mitt i vintern. Sommaren på andra ställen. Tog flyget. Ansåg oss värda det. Det räckte inte bara med välfärd och socialt skyddsnät. Nä, vi ville ha ett väderskyddsnät. Strandpromenader när vi ville, skidåkning när vi ville. Vi ville inte följa årstidernas växlingar. Alltid lagom.

  Nu har vi fått som vi ville. Årstiderna börjar följa oss. Vi behöver snart inte flyga till solen och värmen; solen och värmen flyger till oss. I sällskap av en och annan storm eller orkan.

  Vi behöver inte flyga till snövidderna på sommaren. Vi har sparat snön och kan ta fram den när vi behöver den.

  Vi behöver inte anpassa oss. Och slipper vi bara ormarna, flugorna och myggen, en och annan för kall sommarkväll så…

  Hur länge dröjer det innan rymdskeppet lyfter för ta oss till mars…

  Mæ råkes