I kväll är det
kalas i Offerdal och jag är inviterad att underhålla för de närvarande.
Trevligt – och kul, hoppas jag.
Det är några månader sedan jag greppade
gitarren offentligt och lät mina jämtländska sånger
ljuda över
nejderna. Senast var i Mattmar, i mars tror jag. En riktig ”ökenspelning” för
mig.
Inte för att det var något fel på publiken
eller åskådarnas intresse och engagemang, utan för att jag inför den spelningen
drabbats av en svullnad i vänsterhanden, grepphanden, den som man använder för
att bestämma vilka ackord som ska klinga från gitarren.
Hela spelningen blev en kamp med smärtan, jag
hade väldigt ont och långfingrets huvudled är fortfarande lite svullen, men nu
går det att greppa med handen, bara jag undviker att ta F-ackordet, på det vis som
jag vanligtvis gör. Det får bli ett barré-F istället.
Att leden svullnade visade sig inte vara en
slump utan det är nu konstaterat att jag har fått gikt.
Ja, ni läste rätt. Gikt är tydligen inte bara
en åkomma som fanns förr utan sjukdomen lever i all högönsklig välmåga och drabbar
hela 1% av befolkningen, företrädesvis äldre människor, eftersom orsaken är den
förhöjda urinsyrahalt som alla får med åldern.
För de flesta innebär det inga problem, men för
den aktuella procenten blir det problem med svullnader i olika leder och ligament,
mest i fötterna.
Den månad då det definitivt konstaterades att
jag hade fått sjukdomen, hade jag under en veckas tid till och med problem med
att gå. Kryckor måste till och det gjorde djävulskt ont i en stortåled.
Som tur är finns mediciner som kan lindra
värken och andra som kan förbygga att problemen kommer tillbaka, så nu går jag
på dem. Med framgång.
Och som det alltid brukar vara för de flesta, inser
jag nu i efterhand att de småvärk jag under flera år haft på olika ställen i fötterna
måste ha varit just giktsymtom, för nu mår jag som jag gjorde innan problemen
började.
Det börjar smygande och sedan vänjer man sig
och upplever att det nog ska vara lite krämpor när man blir äldre … och det får
man nog stå ut med… osv.
Men så var det inte, jag kunde, med hjälp av
den moderna vetenskapen, må betydligt bättre.
Nåväl.
På kalaset i kväll ska jag framföra en av mina
äldre låtar, en låt som det säkert är tjugo år sedan jag framförde. Födelsedagsbarnet,
festens orsak, ville det, den låten var hennes favorit.
Tyvärr har jag inte, på den korta tid jag haft
sedan jag fick veta att det var hennes favorit, förmått att ”ta upp den
musikaliskt” så jag tänkte läsa den istället.
När jag så här i efterhand tittade på texten
och lyssnade på inspelningen på Spotify, upptäckte jag dessutom att den kanske
gör sig bättre utan toner. Jag blev i alla fall nöjd när jag läste den, den är ju inte så tokig. Jag hoppas att födelsedagsbarnet blir någorlunda nöjt när hon får höra den "acapella".
För den intresserade går det att lyssna på den
på Spotify.
Sök på Lars Persa, leta rätt på
cd:n Utta Väggja och spår 9, Storkalas på Jons-gåla
Här under finns texten och en översättning av
den.
Mæ råkes
Storkalas på Jons-gåla
De vårte trettandan, de vårte töyn
de vårte klabben at ongom
å skiföre vårte klent
att både folkjan å kongom
de va då som de vårte buhälg
å storkalas oppå Jons-gåla
å vill dæ hör håkker som va der
så öppen öra så får dæ
För der va dom å stöjd å flöjd
A Jonas-Britta å a Märit
å krusa hadd dom duke fram
ja, nästan ahlltihop va färdigt
å förstan börje på å komme
å huskut ampen va dom bå
för att kaffe int skull räck te
å för att bullan skull væ för få
– Man veit håkken e dænne e
som kom ti en dann bila?
– Er e int en Hans Orsa?!
– Man, int kom han sån tila?!
– Jo, man visst er e han som kör
å bak sitt a Rut. De e hu!
Å all ongan ha dom mæ se
de e n Oskar som kliv u nu
– Man gu’ så stor han ha vårte!
Å a Elin, å en lihll-Jon!
Han som bære såt å grein
heri barnvagna i förfjol
å a Elin som knaft kunn gå,
hu spring ju för fuhllt hu nu,
de står int på förn dom vål vaxa
Britta, gå å varm på bullan, du!
– Å nu kom dom, Anners-pöjkan
n Åke å n Bengt-Göran
– Håll int han på å såld bilan
innan han tog å gjol döran?
– Jo, å n Åke ha fell lese klart
va´nt e läkar han skull vål?
– Jo, han ha hölle på bra läng
va´nt han som tog öve gåln?
– Man gu´ så kærut han ha vårte
sæn för gången je såg n!
Å veit vår han ha a Lena
je unner om je törs fråg n?
För han verka då så agasam
je ha´nt vö mæ om någe vær
ja, sæn han tog å studere
tycks n ha vårte n huskun kær
– Å vå er e för feit e ei
som står å glåm heri dörn?
– Ja, hu ha stått der bra läng
de verka´nt vål någu för n
Hu verka då så bekant
på nåsun, å på augom.
– Nu veit je håkka hu e
de e ju a Britta i Haugom!
– Man gu så diger hu ha vårte
å hu som va så huskut spe
man de fell int äne vänten
sen hu flött itat a Stor-Pe.
För der e brö å bullan
all dagan ett vå man hör
å sir man på n dænn magan
lär no bullan aldrig vål tör
– Å nu kom dom, heile hopen,
Erik-stårsan å Persa-bröran,
å all frå Moom, å n Algot utat!
Flöt på soffa å let opp döran!
Å hämt grädda! Glöm int suckre!
Å ta mæ mjælka at a Sven!
Å fleir servetta, ta röan!
Titt ti spegeln får du gjæra sen
– Man gu´så mång som ha komme
vem kunn tro mæ skull vål så mång.
å tänk att all Erik-barna e her
man nu får mæ no sätt igång:
– Då får je häls dekk all välkommen
å be dekk sätt dekk der de pass
åsså dopp dæ ta "all sju sortom"
å maka ihop dekk så all får plass!
Storkalas på Jons-gården
Det blev trettondag, det blev tö
det blev klabbsnö till barnen
och skidföret blev dåligt
för både folket och kungarna
det var då som det blev ”fäbodhelg”
och storkalas i Jons-gården
och vill ni höra vilka som var där
så öppna öronen så får ni
För där var de och stojade omkring
Jonas- Britta och Märit
och kakor hade de dukat fram
ja, nästan alltihop var färdigt
och de första började på att komma
och väldigt oroliga var de bägge
för att kaffet inte skulle räcka
och för att bullarna skulle vara för få
– Men vet vem det där är
som kommer i den där bilen?
– Är det inte Hans Olsson?!
– Men inte kommer han så tidigt?
– Jo, men visst är det han som kör
och bak sitter Rut. Det är hon!
Och alla barnen har de med sig
det är Oskar som kliver ur nu
– Men gud så stor han har blivit!
Och Elin, och lilla Jon!
Han som bara satt och grät
i barnvagnen i förfjol
och Elin som knappt kunde gå
hon springer ju för fullt hon nu
det står inte på förrän de blir vuxna
Britta, gå och värm på bullarna, du!
– Och nu kommer de, Anders-pojkarna
Åke och Bengt-Göran
– Höll inte han på och sålde bilar
innan han tog och tillverkade dörrar?
– Jo, och Åke har väl läst klart
var det inte läkare han skulle bli?
– Jo, han har hållit på bra länge
var det inte han som tog över gården?
– Men gud så mallig han har blivit
sen förra gången jag såg honom!
Och vet var han har Lena
jag undrar om jag törs fråga honom?
För han verkar då så svår
jag har inte varit med om något värre
ja, sedan han tog och studerade
tycker han sig blivit en riktig stor-karl
– Och vad är det för fet kvinna
som står och glor i dörröppningen?
– Ja, hon har stått där bra länge
det verkar inte bli något för henne
Hon verkar då så bekant
på näsan, och på ögonen
– Nu vet jag vem hon är
det är ju Britta i Högarna!
– Men gud så fet hon har blivit
och hon som var så väldigt smal
men det är väl inget annat att vänta
sedan hon flyttade till Stor-Pe
för där är det bröd och bullar
alla dagar efter vad man hör
och ser man på den där magen
lär nog bullarna aldrig bli torra
– Och nu kommer de, hela hopen
Erik-flickorna och Persson-bröderna
och alla från Moarna, och Algot nerifrån!
Flytta på soffan och öppna dörrarna!
Och hämta grädden! Glöm inte sockret!
Och ta med mjölken till Sven!
Och flera servetter, ta de röda!
Titta dig i spegeln för du göra sedan
– Men gud så många som har kommit
vem kunde tro att vi skulle bli så många
och tänk att alla Erik-barnen är här
men nu får vi nog sätta igång:
– Då får jag hälsa er alla välkomna
och be er sätta er där det finns plats
och sedan dopparna av ”alla sju sorter”
och flytta hop er så att alla får plats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar