Jag rycker
överraskad till av signalen, och med tanke på mitt paranoida tillstånd har jag
full förståelse för min reaktion.
Hur är det de nu gör i gangsterfilmerna?
Går fram till dörren, tittar i kikhålet och
riskerar att genom den usla dörren bli ett såll av en kpistsalva. Inte bra.
Nä, jag måste vara smartare än så, eftersom
jag varken vill dö eller åka blödande in på akuten, för att där slösa bort en
massa blodtransfusioner, som säkert andra sjuka är mer i behov av än jag.
Jag har ju trots allt levt ett tag så valet
mellan att ge mig eller en sextonårig tjej med blodförgiftning blod, torde vara
bra mycket enklare än att välja mellan den berömda pesten och den nästan lika
berömda koleran.
Nu hör jag att det ringer på hos grannen.
Är det ett trick?
Eller är det så illa att någon är på väg att
meddela någon i huset att, den som först öppnar för representanten för Resia,
kommer att bjudas på en gratis tvåveckors semester i Karibien.
Jag störtar till dörren, tittar genom kikhålet
och får se en tioårig oskyldig flicka, för att inte säga näpen tös, på väg att
vilken sekund som helst ringa på hos min andra granne. Flickan har definitivt ingen
Resiakeps på sig, men jag vågar inte ta chansen och vänta på att den andra
grannen ska öppna och få den aktuella resan, utan kastar brutalt upp min dörr
och nästan vrålar:
– Hej, är du från Resia!
Den tioåriga oskyldiga och näpna jäntan blir
helt förskräckt, ryggar tillbaka och är så när på väg att ta ett steg bakåt och
ramla baklänges nerför trappan. Med stirrande och förskräckta ögon ser hon ut
som om hennes sista stund var, om inte kommen, så nära förestående. Sedan
kommer ett darrande:
Va… (kort skräckpaus)
Resia …?
I samma ögonblick öppnar grannen, som hon
ringt på hos, dörren och tösabiten blir ännu mera förskräckt och tar ett steg
ner i trappan.
Grannen, Eva Bengtsson, en snål och tråkig
mellanstadielärare, tittar först på mig och sedan på den nu helt paralyserade
tjejen och frågar förvånat:
– Vad är det här? Vad händer?
Snabbt tar jag tag i den väna jäntan, drar upp
henne till min sida på lägenhetsavsatsen i det jag så självklart som möjligt
avspisar Eva med:
– Det är min systerdotter, hon kommer på besök
i dag. Det är första gången hon är här, så hon ringde väl på fel dörr. Det är
lugnt ...
Och försiktigt, men bestämt föser jag in
mellanstadiefröken i hennes lägenhet och stänger dörren om henne. Sedan lägger
jag min ena hand på Resiatjejens ena axel och ser med den mildaste blick jag då
kan åstadkomma in i hennes ögon och förklarar lite viskande:
– Du förstår, hon är inte riktigt som hon ska,
hon, min granne. Jag var tvungen att säga så där för att rädda dig från henne,
annars vet man inte vad som hade hänt. Men kom in…
Och med mild hand för jag in den helt
vettskrämda flickan i min hall och stänger dörren:
– Så du kommer från Resia? Är det den där
resan? Delar ni ut resor?
Förvånad ser flickan på mig, rynkar lite på
pannan:
– Nä, jag säljer grejer för Världsnaturfonden.
Vi ska samla pengar till en klassresa.
Förbannade Resia! Djävla Resia! Usla Resia! tänker
jag, innan jag uppgivet tar tag i årorna för att ro den sjunkande båten iland.
– Jaha, men va’ kul, när jag var i din ålder…
vi gjorde också en resa, vi skulle åka med Resia, men som tur var åkte vi inte
med dem. De var, och är(!) ju så snåla. Men vad är det du säljer då?
Tösabiten tar fram en trettiotvåsidig broschyr och
börjar bläddra:
Framför mina ögon passerar ljuslyktor,
köttbulletänger, silikonpenslar, skålar, kryddor, badlakan, handdukar, koppar,
muggar, sockar, tomtar, och förstås – pandor i alla möjliga och omöjliga
storlekar.
Samtidigt som jag någonstans i bakgrunden hör
den tioåriga, men nu driva och giriga försäljerskan Jenny Anderssons utläggning
om produkternas förträfflighet. Allt i syfte att ge mig dåligt samvete, öppna
min plånbok och mina konton för att inom kort bil huvudrollsinnehavare och
offer i programmet Skuldfällan.
– Jag kan köpa en pandamugg, säger jag så
vänligt som jag, i mitt snärjda tillstånd, kan.
Jenny tittar lite skeptiskt på mig.
– Om du köper två kostar de bara åttio kronor
styck. Det tjänar du på och sedan går det ju mera pengar till djuren. De flesta
köper två. Du kanske får besök och…
Jag avbryter:
– Okej, jag tar två. Men sedan är det bra, jag
har ju inte hur mycket pengar som helst… två blir bra.
Sedan följer ifyllande av lista, tugg om
leveransdatum och goodby.
I dörren, när Jenny går, kan jag inte låta bli
att upplysa henne om att:
– Resia ska ni inte anlita, de är inte att
lita på. Och är jag inte hemma kan du stoppa in muggarna genom brevinkastet.
Äntligen kan jag dra in årorna och höra
skrapet från fören när min båt når den befriande stranden.
To be
contiued…
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar