– Hallå, Emma, har
det lugnat ner sig?
– Ja, nu är det lugnare.
– Men hur var det nu med selfisarna som du
skulle ta?
– Ja, det var inte så lätt med det.
Först stegade en man in till bordet och bara
tog ryggsäcken och drog. Jag hann inte ens reagera.
En minut senare kom en kvinna in, gick fram
till bordet där ryggsäcken stått, kände under bordskivan, tog loss något under
den och bara försvann. Jag hade inte en
chans att ta några selfis.
– En kvinna? Hur såg hon ut? Var hon runt
tjugosju, ganska snygg och blond?
– Nä, hon var säkert runt fyrtio och hade
glasögon. Hon såg lite förmer ut, lite elegant.
– Elegant? Och hårfärg? Blond?
– Nä, absolut inte blond, mörkbrunt hår. Hon
kanske hade peruk, det kunde jag inte se.
– Jaha. Hum. Ja, då är det inte mera orda om.
Du ska ha mången tack för hjälpen. Jag ska ge dig en biobiljett för besväret.
Jag kommer in med den nästa gång jag har vägarna förbi eller när jag kanske
kommer in för att fika. Tack än en gång, Emma. Du har varit till stor hjälp. Vi
ses. Avslutar jag och lägger på.
Den där biobiljetten får hon se sig om i
himmelen efter om jag känner mig själv och vad jag kan lova i vissa situationer.
Men hon förlåter mig säkert: jag hade glömt… lätt hänt… jag förstår… det gör
inget… och några fler tomma fraser nästa gång vi stöter ihop. Om tre år eller
något sådant.
Men vem var kvinnan som hämtat den fasttejpade
nyckeln?
Definitivt inte fröken Andersson. Kanske Claes
fru, fru Svensson?
Man kanske skulle googla på det.
Jag öppnar Mac-en och går in på hitta.se.
Claes Svensson, leg tandl?
Han har samma adress som Louise Svensson,
alltså måste det varit hon. Eller?
Är det verkligen möjligt att han har dragit in
sin fru i sina skumraskaffärer? Eller skumrask, snarare gangster-affärer.
Kanske är hon lika hårdhudad och samvetslös
som han?
Ett kriminellt par helt enkelt. Sveriges svar
på Bonnie and Clyde. Kända av polisen
i hela Sverige. Fällda för brott mot tandvårdslagen. Fiffel med falska plomber
och livsfarligt, men svinbilligt, bedövningsmedel. Bedrägeri mot
Försäkringskassan med hjälp av falska fakturor och patientjournaler. Redan
straffade. Gamla kåkfarare. Som på grund av sitt dåliga rykte bytt namn och
flyttat upp till Östersund och Jämtland för att börja ett nytt och mera
hederligt liv.
Men som av en händelse stötte på mig, i min
jakt på den 33: tandens lycka, och då åter drogs ner i sitt gamla träsk av
utpressningar, bedrägerier och svartabörsaffärer. Och som nu insett att spelet
är förlorat och sätter allt på ett kort för att oskadliggöra mig…
Jag ryser till…
Är det så illa? Att jag nästan varit på väg
att utplånas av detta gangsterpar, och att de inte kommer att ge sig förrän de
lyckas.
Planer på att byta identitet, flytta till hemlig adress, skaffa lösskägg
och lösmustasch, byta identitet med någon omkommen man, gå under den så kallade
jorden eller spårlöst försvinna, dyker upp i min hjärna. Kalla kårar går längs
min ryggrad.
Vilken prekär situation har jag inte försatt
mig i?! Och hur är fortsättningen?
Desolation Row?
High Way to Hell?
Min dörrklocka ger ifrån sig sin hesa signal.
To be
continued…
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar