I en V70 och med saknade visdomständer rakt in i tandvårdskliniken (22)

Nu ligger jag på stranden. Båten är uppdragen och i säkerhet. Det behövdes nästan inte, nu när vattnet bara krusas av små obetydliga vågor. Men jag drog upp den en bra bit ändå. Det är skönt att känna sig mer än säker.

  Toksäker. För, som man säger, man vet ju aldrig… och så vidare.

  Trygghetsnarkomani.

  Jag tänker på pandakopparna, de dyra pandakopparna, 80 kronor styck. Jag känner mig nästan, men bara nästan, kränkt.
  Koppar som man kan få för femtio kronor dussinet på IKEA.

  Okej, de har inga pandor kladdade på sig, men kvalitén är densamma.

  Lurad, står det skrivet i min smått sargade själ.

  Det krävs revansch! Jag kräver det! Min 33:e tand måste marknadsföras och slå hål på den mediala tystnad som just nu omger den.

  Glöm fjanten Claes, hans onödigt vackra fröken Andersson, den namnlöse irakiern, den självupptagna Louise på kontoret, mediokra Börje och sanerarbluffen Peter.

  Rent bord, ny giv, nya insatser.

  Okej, att Claes hade låtit hotfull i sitt sista mail, men jag måste gå vidare.

  Mot berömmelsen. Mot rikedomen, Mot…

  Var börjar jag? På nätet förstås. Jag googlar.

  Kommer in på svammelsajten Flashback och får ta del av diverse gissningar. Någon påstår att man bara kan ha 32 tänder. Någon skriver att hon har en extra, som jag, men att den inte kommit fram. Troligen ljuger hon.

  Alltså är jag och min tand unik. Bara den kommer fram lite mera.

  Men mitt googlande har sått ett frö av tvivel. Det antyder att det kan finnas flera med en unik 33:e tand.

  Och helt uppenbart finns det människor med för få tänder.

  Människor helt utan visdomständer.

  Som år efter år går där och otåligt väntar på att de ska dyka upp längst inne innanför de andra tänderna, som år efter år besvikna firar sin nyårsafton med den bittra eftersmak som okomna visdomständer säkert framkallar, som år efter år desperata googlar efter hur många år man kan uppnå utan att visdomständerna gör sig påminda.

  Och som till slut, bedrövade går ut från den tandvårdsklinik där de fått det definitiva och brutala, för att inte säga livsavgörande, beskedet från de röntgenplåtar, den ödesdigra tandläkaren denna osaliga morgon tagit, som visar att – det fanns inga visdomständer att få!

  Kan ni känna besvikelsen? Bedrövelsen? Tårarna som väter ned tandvårdspatientens både kinder och nyinköpta jacka?

  Kan ni se honom eller henne sitta där i sin nyinköpta Volvo V70 och förbanna livet, döden, sin nyinköpta Volvo och allt som finns där emellan?

  I samma stund, likt den snyftande Disney-askungens besvikna suck, när hon insett att balbesöket inte är för henne, helt uppgiven och halvt galen skrika rakt ut i bilens inkapslade tystnad:

  ”Vad är väl ett långt och rikt liv, en skön och stillsam död, en nyinköpt Volvo V70 och allt  som finns där emellan mot fyra… mot bara tre… mot bara två… mot kanske bara en vackert glänsande och välsignad visdomstand?!”

  Och sedan efter en halvtimmes hulkande, som en osalig ande starta bilen och i ett töcken av tårar och bittra tankar köra rakt in i den tandvårdsklinik där hon, för det är en hon som heter Mona, fick sin hatade insikt.

  To be continued…

  Mæ råkes