Jag sätter mig
bedrövad på toalettstolssitsen. Mina nerver höll inte.
Förbannat!
Jag pallade inte för trycket.
Hade jag bara låtit hans tunna sond vandra två
centimeter till mot det vänstra övre hörnet i min mun så...
Jag törs knappt tänka tanken.
Så nära den privatchaufförskörda limousinen, så
nära solglasögonen som skulle bevara mitt sista uns av privatliv och så nära – La
Dolce Vita!
Varför hade jag undvikit detta ögonblick? Var
det ett ögonblick jag långt inom mig fruktat? Vad i så fall hade jag varit rädd
för?
Att Claes inte skulle upptäcka miraklet? Att
han inte skulle förstå vidden av upptäckten? Att han inte skulle vara intelligent
nog för att förstå det oerhörda i att ha en tandstatus som innebar en snart mytomspunnen
extratand?
Men han var ju en utbildad tandläkare med
säkert många års erfarenhet, med tusentals kariesfyllningar, drivor av lagda
bedövningar och en uppsjö av besvärliga rotfyllningar.
Inte skulle en man av den kalibern missa det
sensationella med en extratand, det unika med att just jag utrustats med den,
och den enorma uppmärksamhet som detta tillstånd inte bara skulle leda till,
utan helt enkelt – krävde!
Bära eller brista, jag måste tillbaka och
snabbt inta min tidigare position i tandläkarstolen. Nu, nu, nu …
På lite darrande ben låste jag upp
toalettdörren, öppnade den och stapplade tillbaka mot mitt för åtta minuter
sedan lämnade undersökningsrum, för att där …
i min stol, på min
plats, i samma position som jag nyss lämnat den, finna …
en oemotståndligt
vacker kvinna i full färd med att helt oblygt blotta sina näst intill felfria
tandrader för den, som jag nu insåg, högst tvivelaktiga tandläkaren Claes.
Jag betraktade paret, den vackraste kvinna
jag den dagen och alla andra dagar sett, och tandläkaren, som jag vid det här
laget började undra om han verkligen var en riktig tandläkare, i tio sekunder.
Såg hur han så försiktigt som möjligt
undersökte hennes exemplariska tänder samtidigt som han ovationsartat
lovprisade dem, som om det var första gången han i sin profession hade sett ett
gäng ordinära svenska brukständer.
Och hon, och hon … den fjollan … försökte
samtidigt, trots att hon med sitt vidöppna gap inte var förmögen till det, le
sitt allra mest bländande leende och samtidigt oemotståndligt tindra med sina
gudomligt vackra ögon.
Och som han gick an:
– Fröken Andersson, jag måste få säga att
vackrare tänder får man leta efter. Och vilken munhygien. Här behövs det inte
bokas tid hos någon tandhygienist inte, det vore
bortkastade pengar.
Och jämnheten, den perfekta jämnheten, är den
medfödd …?
Han kastar en längtansfull blick in i hennes,
ja, ni vet, och hon får fram ett obestämt ”ahha” samtidigt som hon försöker
åstadkomma en lätt nick liggande på rygg där i tandläkarstolen.
Jag ser, när han låtsas söka bland
instrumenten på brickan, att han girigt, ovetande fröken Andersson, låter sin
lömska blick inspektera hennes, den kvinnliga tandpatientens(!) olika
kroppsdelar: axlar, mage, armar, hals, ben och så förstås de väl tilltagna
brösten samt hennes väldimensionerade underliv.
Vilken typ! Vilken fräckhet! Höjden av
oprofessionellt beteende får man leta efter. Direkt kränkande! Ett uppenbart
fall för patientnämnden, diskrimineringsombudsmannen, Jämo, och jag vet inte
jag.
Men då har jag fått nog av denna föreställning.
Jag harklar mig helt lätt innan jag utbrister:
– Hittar du den 33:e? Hittar du den?
Den ska finnas inne i munnen, som de flesta tänder brukar göra. Den sitter inte på
eller i närheten av brösten på kvinnor, eller en bit nedanför magen, som du
tycks tro.
Claes rycker till och tittar förvånat upp på
mig där jag står i dörröppningen.
– Vad menar … ja, men där är du ju, mår du
bättre? Hur gick det med illamåendet?
– Jo, det gick bra, men när jag sedan kom
tillbaka till mitt undersökningsrum, ditt undersökningsrum, och fick se dig på
det mest oblyga för att inte säga förnedrande sätt minutiöst inspektera och
granska denna kvinnas kropp då återkom illamåendet och tilltog i styrka. Jag
höll på att vomera!
Fy fan! Maken till kvinnofridskränkning får
man leta efter. Men jag ska rädda dig, fröken Andersson, från denna vulgära
best!
På ett ögonblick är jag framme vid tandläkare
Claes, som jag med ett välriktat slag mot käken fäller till golvet. Han faller
tungt och blir liggande kvidande i fosterställning bakom tandläkarstolen.
Jag stöter undan instrumentbrickan så att
instrumenten som ligger på den flyger hjälplösa ut över golvet och den gnyende
Claes. Jag tycker till min glädje se att en av de vassa sylar som legat på
brickan tränger in i den nedkämpade tandläkarens underben strax ovanför ena stumpkanten.
Där fick han, tänker jag belåtet, innan jag med
mina bägge armar greppar den i princip liggande fröken Andersson under
knävecken och under hennes rygg, lyfter henne och bär ut henne ur undersökningsrummet,
genom väntrummet och ut genom dess ytterdörr till friheten, den frihet som hon
så länge måste ha längtat.
I detta ögonblick, just när ytterdörren slår
igen bakom mig, förstår och inser jag för första gången i mitt liv vad Richard
Geer riktigt upplevde och fick vara med om under slutscenen i filmen En officer och en gentleman när han på
sina armar bar Debra Winger.
Jaha, det var så här han hade det då, tänker
jag sakligt. Och nu är det min tur att vara med om samma sak. Var Debra så här
pass tung, tro? Hon såg lättare ut än den här donnan? Men Geer kanske var
starkare än jag är? frågar jag mig, medan jag någonstans i bakgrunden, i skyn,
i den berömda diffusa etern tycker mig höra självaste Joe Cockers raspiga röst och
Jennifer Warnes’ intensiva stämma tillsammans ljuda:
”Love lift us up where we belong …
Men vad jag i fortsättningen fick höra och uppleva
i den verkliga verkligheten får ni veta i nästa avsnitt av den 33:e tanden,
alltså: to be continued
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar