Iskall tar jag upp
jakten på den försvunna Anticimexbilen.
Men åt vilket håll ska jag börja köra, det
enda håll som är uteslutet att åka åt, är därifrån jag kom, alla andra håll är
möjliga.
De har knappast vänt och åkt tillbaka mot
tandvårdscentralen, men kanske fortsatt på huvudleden bort från den. Eller
också tagit första gränd ner mot centrum, eller andra gränd, eller tredje …
Förbannat!
Jävla invandrare, tänker jag tyst, nästan utan
att skämmas. Hur vore det om de skötte sina studier eller jobb, istället för
att…
Jag svänger ut på huvudledsgatan, kör förbi
gränderna ner mot staden, saktar in för varje och spanar neröver i hopp om att…
nä, ingenting.
Gör sedan en djärv u-sväng, så att jag så när
håller på att krossa en äldre man med rollator, innan jag börjar köra tillbaka
mot tandvårdscentralen.
Spanar, spejar, tittar. Mitt huvud vrider sig
som en galen semafor där jag sitter i min bil och blir alltmer förtvivlad: Jävla
…!
Efter trehundra meter kör jag in framför
redovisningsfirman Lagerkrantz och Lindén och stannar.
Jag har tappat dem, inser jag bittert. Jäv …
Nä, nä, nä, nu ska vi inte vara sådana, nu
gäller det att tänka nytt. Tänk, tänk, tänk.
Var är det troligast att bilen jag förföljde
finns just nu? På väg på något nytt uppdrag? Knappast. De måste ha kört för att
lasta ur först. Kanske det, och sedan lunch.
Var äter Anticimexsanerare lunch tro? På en
nyss sanerad och kontrollerad restaurang? Men vilka är det? Ska jag kontakta
kommunens miljö- och hälsovårdsnämnd, för att se vilka restauranger de besökt den
senaste veckan?
Tankarna rusar runt som nackade höns i min,
som det känns, totalt perforerade hjärna.
Men, vänta nu.
Anticimex måste ju ha ett kontor någonstans,
en central, där kanske all personal samlas varje morgon, där man går igenom
dagens insatser, där personalen träffas och slänger käft med varandra.
Jag tar fram min mobil och börjar googla.
Efter bara sex sekunder dyker adressen upp:
Anticimex’ huvudkontor, Postgränd 19 D. Där
har vi det!
Det är ju inte alls långt ifrån där jag
befinner mig.
Aha, det var därför bilen försvann så snabbt,
de tog ”snegatan” och genade förbi kyrkparken.
Tänkte inte på det. Att de skulle ha kört upp där. Jag tänkte hela tiden ner, och
inte upp. Människan är dum!
Ja, men då är det bara att så alldagligt som
möjligt bege sig till den aktuella adressen för att om möjligt komma vidare i
fallet.
Tuut, tuut, ett signalhorn ger ifrån sig en
kraftig och som det känns öronbedövande signal bakom mig. Mitt hjärta gör en
frivolt och jag startar fumlande bilen och kör undan för den bakomvarande bilen,
som jag tydligen stått i vägen för.
Jag blir helt omtumlad av den plötsliga
signalen och ännu mera omtumlad blir jag när jag till min förvåning ser att det
är Anticimexbilen som gett ifrån sig signalen och nu är på väg ner mot fiket …
Jag backar och vänder och tar upp jakten.
Snacka om tur!
Den här gången ska jag inte låta mig skrämmas
av vare sig mörk- eller ljushyade, som visar intresse för mig och min bil. Nu
sätter jag allt på ett kort. Bära eller…
Anticimexbilen passerar Svedvalls och
fortsätter vidare mot nästa rondell där den svänger höger och fortsätter ner
mot järnvägsstationen.
Den verkar inte vara på väg mot deras central,
eftersom den ligger åt direkt motsatt håll.
Kanske den är på väg på ett nytt uppdrag?
Men inte har de hunnit till samlingsstället
och rensat bilen och … det är något som inte stämmer.
Fast det är klart, de kanske hade planerat att
inte återvända utan direkt åka vidare på nästa uppdrag …?
Anticimexbilen stannar vid järnvägsstationens
brevlåda, föraren hoppar ut, lägger ett brev på lådan och …
Men vad är det här? Jävla in …
De är ju inte han som kör, den som körde den
andra bilen, det är ju den mörkhyade som blev så intresserad av mina
förehavanden vid Anticimexbilen.
Men det var alltså en annan bil och den här
måste ju ha stått någon helt annanstans, och den mörkhyade mannen var, är,
alltså anställd av samma firma.
Och det var alltså därför som han tyckte att
min närvaro vid deras andra bil verkade skum.
Jag kör lförvirrad förbi järnvägsstationen och
in på dess parkering. Där jag ställer mig och slår av motorn.
Phu, här behövs en ny plan. Och det snabbt,
skulle jag tro.
Och det nnan den svarta ryggsäcken hamnar i
”orätta” händer … tiden håller på att rinna ut, känns det som.
to be
continued
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar