Mörker råder, tassar hörs i huset, hörs i huset...(8)

Klockan kvart över sex på kvällen styr jag min ljusblå mot folktandvårdscentralen och tandläkare Claes Svenssons undersökningsrum.

  Jag känner mig väl förberedd.

  Prasslet i min ryggsäck från fem, stora långsvansade vänner gör mig lugn. Lägg därtill kluckandet från en halvfylld petflaska med en blandning av ordinär Coca Cola och en annan mycket speciell ingrediens och min euforiska stämning känns mycket välbefogad.

  Nu gäller det bara att ta det hela med ro och med en tidsmässig perfektion så kommer nog denna tandläkare att ångra såväl att han sökte in på tandläkarutbildningen som att hans moder en dag för trettioåtta år sedan frambragte honom ur sitt sköte.

  Den senare händelsen kommer i ljuset av den kommande att för honom framstå som ett av de större misstagen sedan Pytagoras dagar. I den jämförelsen kommer i sin tur hans upptäckt av hypotenusans förhållande till kvadraterna på kateterna att framstå som en simpel bagatell.

  Jag närmar mig ytterdörren.

  Konstigt, det verkar helt nedsläckt inne på mottagningen. Möjligen kan jag skönja en svag lampa som lyser inne i receptionen.

  Jag stannar och ställer mig blickstilla utanför ingången, lyssnar.

  Det hörs ingenting inifrån lokalerna, inte ett ljud.

  Var det inte här …?

  Jag tar fram min mobil tittar snabbt på Claes’ sms?

  Jo, det står ju: ”… att du återvänder till min mottagning klockan 18.30 ikväll.”

  Det måste vara här.

  Och nu. Mobilen visar 18.27.

  Men … jag trycker försiktigt ner dörrhandtaget och känner på dörren…

  Jo, den går upp.

  Det här känns inte bra. Nu är det han och fröken Andersson som har övertaget.

  Jag kliver in i vindfånget och tittar in genom den inre dörrens sidofönster.

  Jag kan se väntrummets möbler och receptionen innanför i ett kompakt töcken. Skönja besöksstolarna, de låga borden, tidskriftshyllan, receptionsfönstret.

  Det ser ut som det ligger en Vetenskapens Värld på det ena bordet och … lyser inte en svag lampa inne i receptionen?

  Eller kommer ljuset från en nödutgångsskylt?

  Då bestämmer jag mig. Nu får det vara slut på leken. Här gäller det att agera.

  Jag tar så tyst jag kan av mig ryggsäcken, öppnar en liten glipa i öppningen i den, ställer den inre dörren lite på glänt, lutar in rycksäcksöppningen, öppnar lite till och låter mina såta fyrfota vänner, de långsvansade, få fri tillgång till mottagningens väntrum.

  Ett tassande från tjugo mjuka råttfötter och några små råttgnyn fyller den kompakta tystnaden i lokalen. Nu får vi se …

  Ja, vad kommer vi att få se och uppleva? to be continued

  Mæ råkes