Claes?
Vad i hel… hur är det möjligt? Inte … var han
i maskopi med irakiern? Och den vackra tandvårdspatienten, fröken Andersson?
Vad hade hänt med henne? Hade det hänt något med henne? I så fall vad? Hade hon
något med det hela att göra?
Frågorna ställer sig i en kilometerlång kö i
min hjärna och ingen av dem är beredd att släppa förbi någon av de andra. Till
slut blir de tysta och står bara och glor i väntan på mina svar.
Varför sms:ar inte Emma?
Jag letar rätt på hennes nummer i mobilen och
ringer:
– Emma. Jag har det lite snärjigt just nu, kan
du…
– Men du skulle ju selfia honom, och skicka
till mig?
– Ja, men, jag hinner inte förklara nu, det
kommer kunder hela tiden…
Sedan hör jag henne säga till någon i fikakön,
”nä, de slut, men det finns en marsipan kvar” innan hon återvänder till
samtalet:
– Du, jag ringer dig senare, när det blivit
lugnare, chefen blir … hej då.
Åååh, dessa kunder!
Hade de inget annat för sig än att hålla Emma
upptagen med en massa löjliga frågor om tårtor, wienerbröd och andra
ointressanta bakverk, nu när jag måste få reda på min belägenhet.
Står jag fortfarande under något livsfarligt
hot? Lurar ännu fula fiskar i vassen för att vid ett obevakat ögonblick hugga
sina vassa tänder i mina slanka vader, eller…
Ja, eller vad då?
”Frustration är min arvedel, mitt hjärtas
skri, min … ” men sedan kommer jag inte ihåg mera av Lagerkvists berömda dikt.
Jag kastar mobilen i fåtöljen och går ut och
ställer mig på balkongen. Jag blir i situationen nästan röksugen, men inser att
en cigarett nu, snarare skulle göra det mentala töcknet tjockare än skingra
det. Förresten har jag inga cigaretter hemma, och åka ner till ICA och…
Sluta Lars! Fasthet! Fasthet! Vik inte ner
dig, för en legitimerad tandläkare och hans anhang. Du vet att du kan besegra
dem en gång till.
Bilarna kör som vanligt förbi i en jämn ström
nere på gatan.
Jag roar mig med att försöka beräkna hur många
av dem som, med mig som jublande åskådare, skulle fastna i en fartkontroll en
dag som denna.
Några av Shenker-lastbilarna skulle definitivt
få smaka böternas beska sötma, för de kör uppskattningsvis minst sextio
kilometer i timmen. Tjugo kilometer för fort.
Det skulle kunna ge statskassan åtskilliga
tusen. Sedan är säkert en del av
deras, säkert polska, chaufförer
berusade, vilket skulle göra en fartkontroll på Genvägen denna dag ännu mera
lukrativ.
Men inte syns några polisbilar till inte. När
såg man en sådan sist?
Ja, förstås när ÖFK spelar någon fotbollsmatch
mot något annat b-lag i Allsvenskan, då är de på plats.
Bilar med blåljus som hetsar fram och tillbaka
i minst åttio kilometer, helikoptrar som hovrar ovanför arenan. På det
ordningsvakter an mass.
Under en sådan tillställningen drar de inte in en
enda krona till det allmännas bästa, utan slösar bort hundratusentals.
Bara för att tjugotvå bollkåta förväxta barn
ska leka med en boll inför en publik vars vokabulär, som bäst, innehåller ord
och fraser som: domardjävel, djävla käringspel och som sämst: Solnaluder och
bögfasoner, och vars beteende i övrigt likar en försupen, vilsen, hästlös
indianstam som just missat tåget till Wounded Knee.
Plötsligt avbryts mina tankar av en mobilsignal
från fåtöljens värme inne i vardagsrummet.
To be continued...
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar