Bättre en råtta i garaget än en fru i repställning (15)

Där jag hukar mellan de två Caddyerna hör jag den mörkhyade, Ahmed från Irak, och Anders, hans medhjälpare, kliva ur Caddyn och gå mot den ingång som jag gick ut genom

  – Jaså, Börje och Peter har inte farit än. Minns du jag berättade om den där som snokade omkring utanför deras bil där borta vid fiket, en jävla skum typ. Jag undrar…

  Då jag hör att Peter och Börje komma ut och mitt hjärta åker upp i den berömda halsgropen samtidigt som min hjärna slår på alla de hårddiskar den har att tillgå:

  Först börjar den med att söka bland gamla erfarenheter från när allt verkar ha varit kört:

   ”… ur askan i elden”, ”det kokta fläsket stekt”, ”med fingrarna i syltburken”, och ”sista spiken i kistan…”

  därefter övergår den till att leta bland överlevnadsstrategier, typ:

  ”… balansera på slak lina”, ”hålla tungan rätt i mun” och ”hålla god min i farligt spel…”

  för att sekunden senare komma in på flyktbeteenden som kanske skulle vara användbara i det sammanhang jag befinner mig i:

   ”… det man inte har i huvudet får man ha i benen”, ”bättre fly än illa fäkta”, ” lägga benen på ryggen” och ”dra dit pepparn växer…”

  Samtidigt som den hela tiden hör hur de fyra männen någonstans i bakgrunden står framför ingången och pratar: jobb, lunch, råttor och väder.

  Men plötslig, när pratet tystnar och rasslet i gårdsgruset från Peters och Börjes skor anger att betänketiden är slut, drabbas den aktuella hjärnan av kortslutning och alla möjliga och omöjliga strategier dyker upp:

  ”… bättre en råtta i garaget än en fru i repställning”, ” Börje bra men mörkhyad sämst", ”man ska inte gå över bilen efter förgiftad Coca Cola … ”

– Men vad är det här? hör jag Peter förvånat säga till Börje. Sedan störtar han fram till mig, ruskar i mig, vänder på lite mig, slår mig lätt med handen på ena kinden:

  – Vakna! Vakna! han ruskar på mig ännu hårdare, Vad är det som har hänt?

  Jag vänder mödosamt på mig och tittar yrvaket upp på de två råttsanerarna, de stirrar oroligt ner på mig. Jag lyfter lite på huvudet i det jag sluddrar:

  – Vad är det? Var är jag? Vad hände? Vilka är ni?

  Jag reser mig sakta upp på mina armbågar, ruskar lite på huvudet, och sedan som om jag minns, sätter jag mig kapprakt upp, och tittar mig lite upprört omkring:

  – Men, vart tog han vägen? Han som var och grävde i er bil?

­  – Vem då? undrar Börje Har någon varit inne i våran bil?

  Jag kommer lite yrvaket upp på fötter och tittar och pekar mot gårdens infart i det jag upprört får ur mig:

  – Han måste ha sprungit ut där.

  – Men lugna dig nu, säger Peter och lägger en hand på min ena axel, berätta vad som hände.

  Lite osammanhängande berättar jag om mannen i deras bil, hur jag sett honom, gått fram till bilen, trott att det varit någon av deras gubbar, hur han störtat ur bilen med någon typ av svart väska, hur han med enorm kraft knuffat undan mig så att jag slog huvudet mot något hårt och svimmade, och … ja, så måste det gått till.

­  – Minns du hur han såg ut? frågar de två i mun på varandra.

  – Nä, det gick så snabbt, jag tyckte han var rätt kort, kanske ljushårig, men verkade väldigt stark, och snabb. Jag tystnar några sekunder innan jag fortsätter:

  – Vad var det i den där väskan? Var det nåt värdefullt?

  – Nä, inte vad vi vet? säger Börje. Sedan tittar han mot Peter och fortsätter lite mumlande:

  – Det var kanske han som Ahmed stötte på utanför fiket?

  – Vad då? säger jag.

  – Nä, det var inget, glöm det. Vad var det du ville fråga oss om förresten? Råttor i garaget?

  – Ja, men nu får det vänta ett tag. Jag måste hem och lugna ner mig och vila mig en stund, det är ju inte varje dag som man råkar ut för nåt sånt här. Jag återkommer en annan dag.

­  – Men, du är helt okej då, inte yr eller så, så vi ska skjutsa dig till akuten?

  – Nädå, det är ingen fara, bara jag får i mig en kopp kaffe och får varva ner en stund så kommer det nog att bli bra. Vi ses en annan gång. Avslutar jag och går med lite stapplande steg ut genom grinden, vidare runt huset till kontorets framsida och till min bil.

  Klockan 02.30 följande natt skulle den som varit vaken och befunnit sig i närheten av Anticimex' kontor, Postgränd 19, kunnat se en svartklädd man i skydd av mörkret, vigt hoppa över deras två meter  höga gårdsplansgrind, tyst i gruset tassa fram till en Volkswagen Caddy, deras reservbil, vid den lägga sig ner, sticka in armen under den och dra fram en svart ryggsäck, för att sedan med den, lika tyst och samma väg, återvända till en isblå Hyundai I20 och befriad återvända till sitt hem.

  to be continued

  Mæ råkes