Svedvalls konditori
öppnade klockan tio på lördagarna.
Jag var där redan klockan nio och släpptes in
bakvägen av, Emma, en före detta elev på Restaurang- och livsmedelsprogrammet.
– Du tycker kanske att det här låter lite
konstigt, men jag ska förklara för dig vad det är frågan om, sedan allt det här
är över, ljuger jag för henne direkt jag möter henne vid bakdörren.
Vi går igenom den obligatoriska skräppassagen,
med saker som ingen vet var de ska läggas, typ juldekorationerna, och saker som
skulle varit slängda, typ den trasiga stolen, och kommer in i bredvid montrarna
och disken i själva kaféet.
– Så det är här som du för det mesta brukar
befinna dig innan de första fikakunderna dyker upp? Kom! avslutar jag och tar
med henne till det innersta bordet längst in till höger i lokalen.
– Det är till det här bordet någon, troligtvis
en mörkhyad man, kommer att sätta sig strax efter elva. Direkt efter jag suttit
här, under kanske en kvart fram till klockan elva.
När han kommer hit har han säkert ingen väska
eller ryggsäck med sig, men när han går kommer han att ha en svart liten
ryggsäck med sig, den jag ska placera här vid bordet innan. Ok?
Hon tittar lite förbryllad på mig och nickar
tveksamt.
Jag tar ett lätt tag i hennes vänstra överarm
och drar henne med mig till glasmontrarna:
– Och här står du. Du ser honom och jobbar på
som du brukar.
Men, då vill jag
att du ska ta en selfi här bakom en av montrarna. Du ska sätta upp en tårta på
den här montern, vända på dig så att du har tårtan och irakiern synlig på
skärmen bakom dig, så att han kommer med på bilden när du tar selfin. Sedan tar
du några selfis och låtsas skicka iväg dem till någon kompis – men, den här
gången är det mig du skickar dem till. Ok?
Hon ser ännu mera förbryllad ut, men jag
lugnar henne med att än en gång ljuga om att jag kommer att förklara allt
senare.
Sedan går jag tillbaka till irakierns bord.
Jag sätter mig bakom det, i en liten soffa som
har ryggstödet mot väggen.
Det är alltså här som det kriminella ska ske,
tänker jag och känner ilskan komma över mig.
Jag stryker med handen över det
glasskivstäckta bordet, och förbannar, för mig själv, Sveriges flyktingpolitik,
den döde Saddam Hussein och allt vad irakier annars kan heta. Men vad kan de mera heta? Än Saddam,
Ali och Muhammed?
Fy fan vad fantasilöst! De två sista namnen
måste ju ha varit utslitna innan profeten Muhammed hann dö.
Kan de inte hitta på några nya namn så att man
åtminstone kan skilja dem åt med hjälp av namnen?! Utseendemässigt är det ju
omöjligt!
Jag lugnar ner mig en smula och känner på
bordsskivan undersida, som för att pröva hur det kommer att kännas en och en
halv timme senare, när jag hittar nyckeln… och …
Vad är det jag känner?
En fasttejpad nyckel!
Jag tar försiktigt loss och fram den och ser
att det just är en nyckel till en bagageförvaringsbox!
Bingo! Den finns redan här! De riggade den
redan igår! Vilka klantskallar! Och helt euforiskt reser jag mig och
halvspringer tillbaka till Emma.
Omtumlad rundar jag henne och tar den väg jag
kom och får i farten ur mig.
– Jag återkommer, gör bara det jag sagt, så
blir det bra… förklarar sedan.
Snabbt, snabbt, snabbt, ekar det i min hjärna,
när jag hoppar i den på OKQ8, på morgonen hyrda, röda Volkswagen Polon.
Färden ner till järnvägsstationen är kortast
tänkbara och bara fyra minuter senare stannar jag bilen på det förbjudna
taxifältet. Jag vet att det inte kommer några tåg så här dags, så skulle en
taxi köra förbi skulle inte föraren bry sig.
Jag tar ett djupt andetag, ser mig omkring.
Inte en kotte i sikte. Inte ens en liten
irakier.
Som den naturligaste saken i världen, kliver
jag lite nonchalant ur bilen och släntrar in på stationen där bagageboxarna
ruvar på sina innehåll en bit längre fram till vänster.
Nyckeln säger 27 och jag tar några bestämda
steg fram till den aktuella boxen.
Hoppas, hoppas, hoppas…
Jag sätter i nyckeln, vrider den, drar upp den
fjädrande dörren och … i boxen ”står” det en plastkasse med något som liknar en
större petflaska.
Jag rycker ut påsen, tittar i den, hittar
petflaskan, och när jag snabbt tittat på etiketten vet jag att det är just den flaska jag glömde på
tandvårdscentralen!
Snabbt tittar jag mig omkring, och – jublar!
Det måste vara min flaska!
Efter mitt sista sms till irakiern kom jag i
natten nämligen ihåg att jag gjorde ett märke på etiketten när jag gjorde
blandningen, detta för att kunna göra blandningen tillräckligt stark enligt det
recept för flytande bekämpningslösning som fanns på giftpaketet.
Och på denna flaska finns märket! Exakt på
rätt ställe.
Jag blir så till mig att jag på vippen är på
väg att öppna flaskan och fira återseendet med den med en rejäl sup.
Hämnden kommer att bli ljuvare än ljuv!
Klockan tio i elva
besöker jag Svedvalls konditori.
Jag köper en kopp kaffe och sätter mig vid
bordet längst in till höger. Där tömmer jag i lugn och ro koppen, tejpar fast
nyckeln på samma ställe där jag hittade den, glömmer min svarta ryggsäck och
lämnar lokalen.
Fem över elva kommer en kvinna in på Svedvalls
konditori, hon går fram till bordet längst in till höger, hämtar där en svart
”glömd” ryggsäck och lämnar lokalen.
En minut senare kommer en mycket bekymrad man
in på samma fik. Han går också fram till det bord som kvinnan besökte. Han
sätter sig hastigt ner, trevar med handen under bordsskivan, tar där loss en
fasttejpad nyckel, innan han ännu mera bekymrad reser sig och går ut.
To be
continued
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar