Attityd 63˚N ­– texterna

En cd:s texter är ofta sammanfattningen av en persons tillstånd i världen. Om den nu inte bara innehåller tuggummitexter i syfte att göra låtar lättillgängliga för en bred publik. Sådana finns det många av.

  Abba var bra på sådana texter, och Björn Ulvaeus ”erkände” också i en intervju, att de flesta texter han skrev till Abba-låtarna inte var hans personliga tankar och känslor utan byggde på mainstreamidéer om hur en text skulle låta och vilka ord och schabloner en säljande text skulle innehålla.

  Senare, när han skrev texter till ”Duvemåla” når han världsklass, eftersom syftet med dessa är att, på ett inte alltför explicit sätt, skildra, inte hans egna, utan andra personers innersta känslor. Ulvaeus kunde skriva meningsfulla texter, bara han ville.

  I dag finns en uppsjö av duktiga textförfattare: Winnerbäck, Dahlgren, Hellström, Horn, Hylander, Hausswolff, Sundström, Norlin… för att bara nämna några

  Sedan kan man som textförfattare också använda melodier för att berätta historier som rymmer miljöer och en eller flera människor. Carl Micael Bellman är väl mästaren i den genren.

Cornelis Vreeswijk är en annan gigant.

  De på 1880-talet populära skillingtrycken, som ofta sjöngs till redan kända melodier, är också exempel på den typen av texter.

  Ofta innehöll de skildringar av tragiska livsöden typ: ”utfattiga tioåriga flicka fryser ihjäl i snön och hittas morgonen efter av sin alkoholiserade far”, eller ”flicka i samma ålder, som hon i det förra exemplet, får efter en lång och svår sjukdom somna in och äntligen komma till gud”.

  Men skillingtrycken kunde också handla om en firares och hans älskade kvinnas möda att, trots den tilltänkta svärfaderns avoghet och kontrollbehov av sin dotter, komma in och få dela en natt tillsammans.

  Själv har jag i mina låttexter berättat många historier hämtade från den jämtländska landsbygden.

  De har handlat om hur människor festat, frustat, felat, famlat och filosoferat. Ofta har texterna haft någon typ av komisk underton. Alla dessa har jag skrivit på jämtländska, eftersom det jämtländska landsbygdskynnet knappast låter sig skildras bättre än med hjälp av just jämtska.

  Att ta en redan känd engelsk text och transkribera den till en jämtländsk kontext har också varit ett kärt nöje för mig: In the ghetto blev Heri fjösan; Save the last dance for me blev Håkken som kör de heim, och så vidare

  Ibland har jag, som omväxling, också kastat mig ut på egna svensktextade äventyr, men jag har, på grund av publikens obevekliga vilja att jag ska sjunga på jämtska, inte orkat hålla fanan högt för dessa. De har så att säga ”varit chanslösa i sammanhanget”.

  Tiden har gått och min jämtländska ådra har obevekligt sinat. Jag är nöjd. Nöjd på alla hässjor, gamstreikar,(överåriga ungkarlar) balchaufförer, fiskefärder och vad det nu kan vara. Nu får de klara sig själva.

  Lars Persa vill gå vidare.

  Och det har jag gjort.

  Gått vidare och skapat elva nya låtar, skildringar, på klingande svenska den här gången.

  De handlar givetvis om mig, mina funderingar, mina erfarenheter och ska man kort sammanfatta låtarnas innehåll handlar de om: min längtan att tordas kasta mig ut i det okända, den vanliga kärleken och den rena kärlekens omöjlighet(?) och min fascination för kvinnors vackra ögon.

  Nedan följer en kort presentation av vilket syfte jag hade, och vilken vilja som styrde mig, när jag skapade respektive text. Om någon vecka går de tonsatta texterna att avnjuta från min cd-platta: 

Attityd 63˚N

Nånting där emellan          

Ett försök att ringa in det svåra med att beskriva vad det är man tycker om hos en speciell person, kanske kan det kallas själ.

  Det unika som finns där emellan alla rutiner och all vardag …

Äntligenvals

Om den speciella upplevelsen jag fick när jag bestämde mig för att jag skulle skriva och spela in de låtar som kommer att finnas på den färdiga cd:n.

  Det kändes som om någonting, som funnits inom mig och som var tvunget komma ut, äntligen gjorde det.

  Och allt gick så lätt och otvunget innan det landade i en lugn men obeveklig äntligenvals.

           

Aldrig nog

Ett minne av något och en längtan till något.

  Bort från den frusna naturen, mörkret och kylan, mot en framtid som drömmer om att förenas med den förgångna ungdomens värme.                 

Sommarn kvar

Den bästa sommaren är den som just ska till, som lovar allt och ännu finns kvar. Drömmarna som pulserar och sträcker sig mot det omöjliga, den korta tid då besvikelserna och den kanske fadda eftersmaken tiger still.

  Allt mycket mer än bara den ljuvliga sommaren finns att få. Tror man.         

Backa bandet           

Åldern gör sig påmind.

  Krämpor som jag inte trodde fanns – finns, orken som varit oändlig tryter plötsligt, jag kanske skönjer en svag skymning vid horisonten fast solen just är i färd med att gå upp.

Jag vill backa bandet, trycka på rewind, börja om. Samtidigt som jag vet att det är en omöjlighet och ­– en dålig idé.

  Den livserfarna tjugofemåringen finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Men ändå kan jag ibland inte låta bli att önska att jag, med hela min livserfarenhet, skulle kunna finnas där i min ungdom, om så bara för en dag.

Där jag önskar att du fick va’

Många gånger ställs jag inför det omöjlig. Jag ser människor som står mig nära brottas med dålig hälsa, dåliga nerver eller dåliga livsbetingelser.

  Jag vill hjälpa, men står där maktlös. Jag önskar dem ett annat och bättre liv. Någonstans på en rofylld plats, någon gång i en ljusare framtid, där de för en gångs skull kan få stanna upp och bara vara. 

Hennes ögon

Ett par vackra ögon och jag står där handfallen och mållös. Kanske maktlös vore en bättre beskrivning. Och outgrundlig och för mig alltid obesvarad blir frågan: Varför?

  Varför denna glädje, varför denna sorg, varför denna smärta; och alla tre känslorna samtidigt och tillsammans.

  Varje gång jag ser dessa ögon, alltid samma förundran.

Om det räcker

Alla känner till det halvtomma eller det halvfulla glaset. Hur definitionen av det, hur man ser på det, om man betraktar det som halvfullt eller halvtomt avspeglar ens upplevelse av hela tillvaron.

  Är man trygg i att glaset ändå är halvt eller önskar man det fullt och bävar inför det tomma som en gång kommer.

  Jag vill ställa en annan fråga angående glaset, hur än mycket eller lite det finns i det: Kommer det att räcka för den situation jag befinner mig i?

           

It takes two to tango

Om man ska dansa måste man vara överens om tagen, om åt vilket håll man ska, om hur långa stegen ska vara, om hur snabbt man ska göra de turer som ingår i dansen.

  Annars dansar man ifrån varandra och det slutar med att man vaknar upp i varsin säng, eller kanske tillsammans med någon annan.

Innan

Innan kärleken har dragits ner i vardagsdyn, solkats ner av det rationella och förlorat sitt kosmiska skimmer, finns den; är den, ren, obefläckad, magisk och evig.

  Men sedan, när den falnar …

  Är den möjlig?

I dag

Det kan vara för tidigt, men aldrig för sent; för att spänna bågen tillräckligt, för att slå det rätta ackordet, för att säga det förbjudna, för att leva.

  Timglaset är aldrig tomt så länge man ser soluppgången, och allt är inte bara mörker så länge man kan tända ett ljus.

  Mæ höres