Sabotage av mörkhyad man mot försök att återta svart ryggsäck (11)

Efter tio minuter på parkeringsrutan, startade jag min isblå och krypkörde försiktigt förbi tandvårdsmottagningens ingång.

  Den kvarvarande polismannen hade dessförinnan rivit ner avspärrningstejpen och i sin bil lämnat platsen. Troligtvis ansåg man att det inte fanns mer att hämta på den råttinvaderade mottagningen.

  Anticimex skulle slutföra sin sanering och sedan skulle allt återgå till det normala, med patienter, bedövningar, utdragningar, lagningar, bryggor och tandvårdsinformation.

  Händelsen skulle gå till historien som ett ovanligt rutinärende. Lite dramatiskt, men inte mer.

  Om nu inte någon upptäckte att innehållet i en viss svart ryggsäck visade att det fanns dolda agendor bakom det inträffade, agendor som kunde tyda på allt från desperat råttbekämpning till – mordförsök!

  Jag stannade framför ingången bara fem meter från Anticimexbilen. Ryggsäcken stod nonchalant och utan minsta skam kvar lutad mot bilens bakre högra hörn.

  Ett snabbt språng ut ur min bil, två steg fram till ryggsäcken, ett blixtsnabbt greppande av den, tillbaka till bilen och iväg med en rivstart. Det skulle högst ta tre sekunder.

  Jag spejade framåt och i backspeglarna. Inte en person syntes till. Det var nästan overkligt stilla på och omkring platsen där jag stannat. Nu …

  Mer hann jag inte tänka förrän de två overallklädda Anticimexmännen kom ut ur byggnaden och med raska steg närmade sig sin och min bil.

  Jag lättade på kopplingen och låtsades helt naturligt, utan att försöka skynda mig, lämna platsen. Som en lite nyfiken vardagsmänniska, inget mera.

  I ena sidospegeln såg jag hur en av männen, för ett ögonblick, titta lite undrande efter min bil, men att bägge två sedan kastade in sina prylar och min svarta ryggsäck i sin bil, tog av sig sina skyddskläder, kastade in även dem, hoppade in och körde iväg i motsatt riktning.

  Snabbt gjorde jag en u-sväng och hängde på.

  Hoppas att de inte upptäcker att samma bil som de nyss sett försvinna snart dyker upp i deras backspeglar, tänkte jag, samtidigt som jag kände en stark önskan om och längtan till att vara med i en amerikansk agentfilm, där jag via en direktlänk till en öronsnäcka i mitt öra och minimal mikrofon kunde begära att få en annan bil att ta över förföljandet vid nästa stora rondell.

  Men min önskan var givetvis förgäves och jag fick på ett så betryggande avstånd som möjligt själv följa efter Anticimexbilen.

  Fram till första rondellen var det bara jag och den bilen i farten och jag blev riktigt nervös för att männen i bilen skulle lägga märke till sin förföljare. Men i rondellen anslöt flera andra bilar och jag fick en svart Mercedes mellan mig och deras bil. Nu gällde det bara att inte låta flera bilar komma emellan deras bil och min, för då skulle jag kunna förlora den ur sikte och sedan tappa kontakten med den.

  Färden fortsatte i ungefär en kilometer efter huvudleden. Sedan svängde de in på parkeringen i närheten av kiosken och Svedvalls konditori, där de stannade, parkerade bilen och gick in på nämnda fik.

  Parkeringen låg, som tur var, utom synhåll för dem som eventuellt placerat sig vid bord som stod framför fikets stora panoramafönster. Jag kunde därför stanna utan att bli upptäckt bredvid deras bil, för att titta närmare på den.

  Jag hoppades att de av ren nojalans, ohejdad vana eller glömska kanske skulle ha glömt låsa bilen, men så tur hade jag inte.

  Frustration, var bara förnamnet på den känsla som kom över mig, när jag genom ett sidofönster på deras bil såg min svarta ryggsäck retfullt ligga oåtkomligt överst på en hög med deras andra grejor.

  Snabbt med en hammare, slå sönder rutan och bara rycka åt sig ryggsäcken?

  Jag såg mig omkring.

  Nä, det kom och gick människor hela tiden.

  Och nu såg jag att en mörkhyad kille i tjugoårsåldern stannat trettio meter bort och tittade lite misstänksamt mot mig.

  Bäst att ligga lågt, tänkte jag, och hoppade in i min bil och satt där i någon minut, för att se om den mörkhyade inte skulle ge sig av.

  Men han verkade inte alls ha några planer på det. I stället började han sakta närma sig mig och jag var tvungen att ta det säkra före det osäkra och köra därifrån. Jag såg hur han tittade efter mig och sedan in i Anticimexbilen när jag lämnat platsen.

  Fan! Vad hade han där att göra. Skulle han inte sköta sina studier i svenska för invandrare eller ett urtrist städjobb, istället för att snoka omkring runt och i parkerade bilar?

  Jag körde sakta runt kvarteret, men när jag passerade konditoriet nästa gång stod han fortfarande kvar och tittade in i Anticimexbilen.

  Ja, men gå då! Rasten är väl för fan slut. Du måste sköta ditt jobb, annars blir det avdrag. Det är så det fungerar i det här landet. Har du inte lärt dig det?!

  Och just som jag svängde runt hörnet och skulle börja mitt andra varv runt kvarteret såg jag Anticimexkillarna lämna fiket och hoppa in i sin bil.

  Förbannat!

  Nu hade han förstört alltihop, och när jag gjort en ny u-sväng för att så snabbt som möjligt komma tillbaka till konditoriet, var Anticimexbilen försvunnen.

  To be continued …

  Mæ råkes