Hum, hum, hum …
Denna tillvaro, dessa problem, denna svarta
ryggsäck som gång på gång leder till ideliga hummanden.
Men det är klart, när två är en och en är två,
då behövs lite hummanden. De kommer med automatik.
Jag sitter i min Hyundai på järnvägsstationens
parkering och funderar över tillvarons outgrundliga förmåga att spela mig
spratt – och det mest i moll…
Problemet kvarstår, min ryggsäck med den
suspekta Coca Colablandningen är i orätta händer. Och jag får en känsla av att
det börjar bli än mer bråttom för mig att lägga beslag på den.
Jag kör ut från parkeringen och mot Postgränd
19, där en viss saneringsfirma har sitt kontor, och efter tio minuter har jag
kört in och parkerat på en av två Anticimex’ gästparkeringsplatser.
Nu är det bara att gå in och låtsas ha problem
med något: misstänkta löss efter en utlandssemester, mjölbaggar i skafferiet,
råttor som gång efter annan tar sig in i garaget. Kanske det är en bra början?
Varför jag inte ringt?
Har tänkt det, men så råkade jag köra förbi,
såg skylten, och då tänkte jag… det blir bra.
Det där med råttorna skulle kunna leda in på
samtal om morgonens händelse, saneringen av tandvårdscentralen, vilka som
gjorde den … etcetera.
Så får det bli, tänker jag, när jag frejdigt
går uppför den lilla trappan som leder in till deras kontor.
Direkt till vänster finns en reception med en
växel.
På en stol framför en dataskärm, sitter en
parant kvinna klädd i ganska kort snäv svart kjol och en ljusblå blus. I sitt
headset kommunicerar hon tydligen med en kund som är ute i samma ärende som
jag, jag hör henne säga:
– Nä, det är inte alls vanligt, de verkliga
bestarna håller till där man tar hand om sopor, det här med att de hade kommit
in på tandvårdscentralen, det har vi aldrig varit med om förut. Man skulle
nästan tro att någon släppt in dem där. Ja, ja, …
– – –
– Nej, då, lugn bara lugn, risken är minimal,
och om det nu skulle hända är det bara att ni hör av er till oss … ja, vi säger
så… ha en fortsatt trevlig dag, hejdå.
Hon gör en anteckning i datorn innan hon tar
fram en liten fickspegel med vars hjälp hon kollar att håret ligger någorlunda
bra. Hon har tydligen inte lagt märke till att jag kommit in och står där bakom
disken.
– Hrmm, hrumm … blir min första försiktiga
replik.
Ingen reaktion. Hörde hon inte? Jag upprepar
fast högre:
– Hrmm, Hrmm …
Då svänger hon lite lätt på sin kontorsstol
och tittar skeptiskt och direkt ointresserat på mig.
Som vore jag en av de råttor jag nu vill prata
med henne om, som vore jag en uppstoppad sådan och därför inte alls
kommunicerbar, som vore jag den simplaste råttattrapp i en kattfälla som hon
aldrig ens skulle orka vittja.
– Jo, jag … hennes bemötande har gjort mig
lite smått osäker. Hennes nästa replik spär på osäkerheten:
– Jo, jag, och ditt problem var?
Hon tittar avmätt på mig och känslan av att
vara någon typ av uppstoppad råtta, i fel tid och på fel plats väller över mig.
Samtidigt växer en aggressivitet upp inom mig,
jag börjar känna mig som en retad och – jättestor! – kloakråtta. Och hon är en
mus som jag nu ska kasta mig över för att få mig en munsbit till lunch:
– Jag har problem med kloakråttor, jättestora!
i mitt garage. De tar sig in överallt och anfaller mig och min familj varje
natt när vi ska sova. De gnager på våra händer, tår och fötter. I förrgår natt
började de till och med att gnaga på min frus vackra bröst.
Jag fick lov att
hissa upp henne i en från en krok i taket hängande, egenkonstruerad,
repställning för att skydda henne från ytterligare attacker.
Vad ska vi göra,
skulle ni kunna hjälpa mig, oss? Vi måste få sova. Det är omöjligt för min fru
att sova i repställningen.
Och något sex eller mys med henne kommer det
nog aldrig ens att bli tal om, så länge som hon måste hänga i den. Förstår ni,
det är kris!?
Mitt svar får receptionisten att rycka till.
Förvirrad tittar hon ömsom på sin dataskärm och ömsom på mig.
Jag ser att hon försöker tänka sig hur det jag
nu beskrivit skulle se ut när det utspelar sig i verkligheten, men hennes hjärna
verkar närma sig en mental härdsmälta, så fort hon kommer fram till
repställningen.
– Ja, det verkar ju… problematiskt det där …
hon trevar efter tänkbara repliker.
– Ni kanske har några råttsaneringsexperter
som jag kan få prata med. Var inte ni inblandade i den lite märkliga
råttsaneringen uppe på campusområdet? På den där tandvårdscentralen?
– Jo, det var ju Börje och Peter, jag kanske
ska ringa dom, det är kanske bäst det… så får ni prata med dom… förresten tror
jag att de sitter i fikarummet, ni kan själv gå dit och prata med dom …
korridoren rakt fram, fjärde till vänster… säga att ni pratat med mig, Louise…
blir det bra?
– Ja, perfekt, och tack ska du ha, säger jag,
innan jag med bestämda steg beger mig mot fikarummet.
Efter en distinkt knackning och utan att vänta
på något ”kom in” öppnar jag dörren och stövlar in.
I ena hörnet, vid ett tråkigt grått bord,
sitter två män, som jag bägge känner igen från morgonens rekognoseringsrunda.
to be
continued …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar