Två minuter går.
Lite rassel, gny och stök hörs från de lössläppta råttorna. Jag försöker med
hjälp av hörseln lokalisera åt vilket, eller snarare, åt vilka håll de begett
sig.
Plötsligt ser jag i töcknet en av råttorna
röra sig uppe på det ena bordet. Den trevar sig fram över Vetenskapen Värld,
nosar och luktar på den, tycks provsmaka i ena övre hörnet. Men så vänder den
och hoppar ner på en stolsits och ner på golvet igen. Tror jag, för jag ser den
bara försvinna från bordet.
En av råttorna verka vara i färd med att
försöka ta sig in någonstans, jag hör hur den krafsar mot någon yta. Kanske
vill den in till receptionen, in till toaletten eller in till korridoren där undersökningsrummen
ligger.
Så blir det tystare, som om de långsvansade
begett sig längre in i lokaliteterna. Kanske står någon dörr öppen och några av
dem, eller kanske alla, är på upptäcktsfärd längre in.
Snart hörs ingenting.
Men vad är det här? Är jag och mina nyköpta
vänner utsatta för en komplott? Varför får jag inte höra en viss fröken
Andersson ge ifrån sig ett gallskrik innan hon totalt paralyserad räddar sig
upp på någon stol eller något bord.
Och var är legitimerade tandläkaren Claes
Svensson? Är detta något billigt trick? Eller någon lömsk plan?
Råttorna verkar ha försvunnit. Det hörs
absolut ingenting. Inget krafs, inget småtassande, inget gny.
Jag skulle haft en ficklampa. Att tända
takbelysningen vore kanske en idé, men det skulle kunna dra till sig
uppmärksamheten från kvällsvandrare och annat löst folk, som kunde börja undra
vem som i skydd av mörkret efter stängningstid försöker ta sig in i
Folktandvårdens lokaler.
Jag måste hämta ficklampan från handskfacket i
bilen. Den är nästan nyinköpt så dess batterier borde vara helt okej. Jag kan
inte sitta här och vänta i all evighet.
Sakta och utan minsta ljud stänger jag den
inre dörren till vindfånget.
Råttorna går det nog ingen nöd på, och vad jag
i bästa fall kan hoppas på är att de snart stöter på en legitimerad tandläkare
och/eller en fröken Andersson som de kan sätta skräck i.
Jag lämnar dem åt sitt öde och är strax framme
vid min Hyundai, som står prydligt parkerad på en parkeringsruta 60 meter från
tandvårdscentralens ingång.
Jag har till och med betalat parkeringsavgiften
fram till 20.00, när gratisparkeringen tar vid. Man får inte slarva med
detaljerna när något så stort är på gång, som att man ska skrämma några
personer från vettet och eventuellt därefter, om nödvändigt, oskadliggöra dem.
Var hade jag nu den nyinköpta ficklampan?
Jag letar i handskfacket, men kan inte hitta
den. Kanske lade jag den i skuffen, i reservdelslådan med startkablarna,
bogseringslinan, fälgkorset och de andra bra-att-ha-grejerna? Vissa saker gör
man ju bara utan att tänka efter.
Men i reservdelslådan ligger den inte.
Konfunderad återvänder jag till
passagerarplatsen, där jag går igenom handskfacket en gång till.
Som vanligt … ”när man bäst behöver en ficklampa, då finns … ”
Längre hinner jag inte tänka, för då hör jag
en bil snabbt närma sig.
Med blinkande blåljus och i ganska hög fart passerar
den mig, innan den 60 meter längre fram tvärbromsar framför tandmottagningen
ytterdörr.
Två poliser hoppar vant och smidigt ut,
slänger igen bildörrarna och störtar med var sin starkt lysande ficklampa in på
den olåsta mottagningen.
Aha, aha! blir min första tanke. Vilka listiga
jävlar, det är ju så det räknat ut det.
Att jag skulle komma dit, ligga och lura ett tag,
smyga mig in, leta efter mina offer eller fiender, för att sedan bli ertappad för
inbrottsförsök av dessa poliser. Något som de blivit tipsade om av en strosande
”kvällsflanör” som vid kvartisjutiden sett något mystiskt vid Campusområdets
tandläkarmottagning.
Min nästa tanke blir: Sorti!
Jag ålar över till förarplatsen, startar bilen
och kör så försiktigt som möjligt ut från parkeringen och mot min bostad.
Det var nära.
Vilka lömska jävlar!
Men det här ska de få ångra, sanna mina ord!
Och det kanske redan i morgon bitti, när någon
eller några av de råttor som jag placerat dyker upp på mottagningen.
Med lite tur hittar inte poliserna alla fem,
utan några blir kvar. Och om de upptäcker några, kanske de inte ens förstår att
de placerats där, utan tror att de, så att säga, tillhör mottagningens lösa
inventarier. Inventarier vars olämpliga förekomst i Folktandvårdens lokaler
Claes Svensson och hans kollegor måste redogöra för i allvarliga samtal med
kommunens miljöskyddsnämnd. Kanske straffar synden sig själv fortare än man kan
ana?
Hmm, humm, ett anonymt tips till lokala medier
kanske vore på sin plats.
”Det
ryktas, det har hörts, det sägs, att råttor grasserar, ja, just det grasserar(!)
inne på en viss tandvårdsmottagning … ”
… to
be continued
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar