På väg mot bilen
med fröken Andersson i min famn.
Jag har räddat henne från besten och den
säkert olegitimerade tandläkaren Claes.
Vi är på väg mot en ny framtid, hon och jag.
Vår framtid.
Tillsammans.
För evigt.
Inte kanske på en vit springare, men väl i min
isblåa Hyundai I20.
Inte kanske på väg mot ett magnifikt slott
prytt med en mängd tinnar och torn, men väl mot en femtionio kvadratmeter
tvårumslägenhet prydd med en kvadratmeterstor balkong – med tak.
Inte på väg mot ett överdådigt och enormt
påkostat bröllop med all världens dignitärer inbjudna, men väl mot ett
någorlunda stabilt samboförhållande efter en intensiv kärleksnatt i min
enochtjugo-säng.
Men plötsligt är det inte fröken Andersson jag
håller i min famn längre.
Likt ett vildsint och retat sjölejon börjar
hon vrida sig och sprattla i mina armar. Och hur jag än försöker fatta ett
fastare grepp om detta, som jag nu känner, vilda monster, har jag inte en chans.
Efter fyra sekunder är jag tvungen att släppa vidundret
som med ett illvrål når den snö- och jordtäckta leriga vårmarken:
– Aaaahhh! gallskriker hon, Vad fan håller du
på med? Är du inte riktigt klok?
Hon kravlar sig lerig upp och blir med
blixtrande ögon och blottade, perfekta och sammanbitna tandrader stående
framför mig.
Nu tillhör hon inte kategorin världens
vackraste kvinnor längre och jag kan nyktert inse att såväl tillvaron som
kvinnor blicksnabbt kan anta nya skepnader. I det här fallet en något mindre
tilltalande.
Och var de verkligen så perfekta, de där
tandraderna? Medfödda? Knappast.
– Och det är tacken jag får för att jag
räddade dig undan en bestialisk fusktandläkare, en fusktandläkare som just var
i färd med att, ja jag vet inte vad, kanske våldföra sig på dig? Vad skulle du
sagt, om jag inte då rådigt sänkt denna falsklagare till golvet? Då hade du
stått där, eller snarare legat där och, och… jag vågar inte ens tänka tanken…
Inser du inte att jag just då blev ditt öde,
din livskamrat på den knaggliga stig som ibland kallas livet.
Jag sträcker mig hand emot henne:
– Ta min hand och stanna hos mig till tidens…
Just i detta ögonblick kommer Claes tandläkare
utrusande genom väntrummets ytterdörr och hans kroppsspråk och minspel avslöjar
med all tydlighet vad han just nu är beredd att göra med mig och min sköra
lekamen.
I ena handen har han tre sylvassa sonder i
högsta hugg och i den andra viftar han med en ordinär hammare.
Jag knuffar den rasande fröken Andersson mot
honom, så att hon än en gång faller till marken, något som i sin tur leder till
att Claes snubblar och hamnar på och över henne.
Hammaren flyger i en båge ur hans hand och de
tre tandsonderna tränger olyckligtvis ganska djup ner i utsidan av fröken
Anderssons vänstra lår, vilket leder till att hon ger ifrån sig ett vrål liknande det som
dinosaurier en gång för länge sedan sagts kunna åstadkomma.
Jag är inte dummare än att jag då inser att
min sorti från denna dramatiska situation borde vara nära förestående.
Jag rusar blixtsnabbt mot min tjugo meter
längre bort parkerade Hyundai, når den, kastar mig in, startar motorn för att med
en rivstart lämna denna tragiska plats, som jag med största sannolikhet aldrig
mera kommer att återvända till.
Phu, med blotta förskräckelsen, tänker jag
sakligt, medan jag kör min isblå Hyundai mot dess trygga carportplats.
Jag inser lite bittert att jag nog måste hålla
tand för tunga om min unika tand ett tag, om det ska gå mig väl här i världen.
Och grämelsen är stor över att jag i det avgörande ögonblicket inte har kunnat
hålla mig mera kylig. Besöket på besökstoaletten hade inte varit till min
fördel. Och varför blev jag så upprörd över att fröken Andersson…? Sammanfattningsvis:
Om om inte varit för handen, eller, om ett
annat om varit för handen, så skulle …
Just när jag stannat bilen på dess
carportsplats börjar min mobils karakteristika trumrytmer ljuda.
Jag stelnar till, inte kan… försiktigt tar jag
fram mobilen ur min ficka och läser:
”Lars
Persa! Om du inte vill ha besök av ett gäng uniformerade herrar, typ poliser,
inom de närmaste dagarna tar jag för givet att du återvänder till min
mottagning klockan 18.30 ikväll. Jag har bokat en tid för dig då! Missa inte
den tiden. Som du kanske förstår är det inte bara jag som kommer att vara där
för att träffa dig. Claes, leg tandl.”
Något svettig sitter jag där i bilen, läser
sms:et ett par tre gånger och undrar över hur det nu kommer att gå.
I
nästa avsnitt av Den 33:e tanden
kommer svaret. Alltså: to be continued.Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar