Det var som…
Hur fan gick det här till?
Rätt ryggsäck men… fel flaska!
För det var ju min ryggsäck.
Revan bredvid blixtlåset fanns där, de slitna
axelbanden, plaststoppen som saknades …
En obehagskänsla vällde över mig.
För det innebar ju att någon, men vem? hade
hittat ryggsäcken, som jag trodde att jag listigt gömt under reservbilen,
dragit fram den och sedan bytt ut min Coca Colaflaska mot den som stod framför
mig.
Någon hade alltså förstått allt:
Att jag glömt flaskan på tandvårdscentralen,
att jag flera gånger försökt att få tag på den, att flaskan innehållit
giftblandad Coca Cola…
Och den här light-colan? Innehöll den
råttgift?
Lurade någon på att jag av oförstånd skulle
smaka på den – och sedan dö?!
Men vem?
Knappast sanerarna Börje och Peter. De hade ju
hjälpt mig vid det fejkade överfallet. Inte misstänkte de något.
Legitimerade tandläkaren Claes Svensson, och
hans intressanta tandvårdspatient, för att inte säga intressanta tandvårdsobjekt, fröken Andersson?
Men inte hade de obemärkt kunnat skugga mig
för att sedan sätta denna illvilliga plan i verket. Förresten, illvillig plan,
vad var meningen med allt det här?
Att byta ut flaskan och…?
Min mobils timba-trummor avbryter mina
funderingar, jag läser på skärmen:
”Hej.
Har du hunnit smaka?
Din, den ursprungliga blandningen, finns i
säkert förvar hemma hos mig.
Om du är intresserad av att få tillbaka den,
kan du få köpa den av mig för en större summa pengar, en femsiffrig sådan. Du
vill väl inte att drycken ska hamna i ’orätta’
(läs: kemilabbets) händer? ”
Dolt avsändarnummer.
Va’, fan? Vem?
Irakiern! Hade han av en slump hittat flaskan,
luktat på innehållet, förstått att colan varit förgiftad, kanske känt igen
lukten från alla råttsaneringsuppdrag och nu ville dryga ut sin månadslön, för
att i lyxig stil kunna hälsa på sina släktingar i Iran? Kanske för en gång
skull bjuda dem på en solresa till Egypten?
Men det spelade igen roll vem det var som nu försökte
skinna mig på pengar, jag satt ohjälpligt fjättrad i den personens eller de
personernas våld.
Den katastrofsituation med det hotande
massmordet på några tusen människor på campusområdet kändes med ens som en
bagatell i jämförelse med denna brutala och svåra utpressningssituation.
Jag skickar iväg mitt brutalt korta svar:
”Hur
mycket och var?”
Efter fem minuter kommer svaret:
”50.000:-
i en kvarglömd svart ryggsäck vid bordet längst in till höger på Svedvalls
konditori.
Lämna ryggsäcken där kl 11.00 i morgon, ta
nyckeln som siter fasttejpad under bordskivan och åk direkt ner till
järnvägsstationens bagageboxar. I den box där nyckeln passar finns den berömda
drycken. Blanda inte in några uniformerade typer om du vill att allt ska gå
smidigt till. ”
Och inte en smilis, det var snålt, tänker
jag där jag sitter i min vardagsrumssoffa klockan 03.07 en tidig fredagsmorgon och
känner sommarens utlandssemester krympa till en sommarrabatterad tur- och returfärd
med tåg till Åre för en gratispromenad till Åreskutans topp och där festa loss
på en medhavd mager och iskall lunchmacka.
Men hur vet jag att det är rätt blandning i rätt
flaska som kommer att ligga i boxen? Det är ju bara för den mörkhyade, vilket
det måste vara, att lägga dit en likadan och i morgon kväll komma med krav på en
ny summa som jag måste betala. Och nästa kväll, och nästa kväll … Hur säkrar
jag upp?
Min trötta hjärna går igång och når snart max.
Hur ska jag kunna få en hållhake på irakiern?
En hållhake som gör att han inte kan ta pengarna förrän jag försäkrat mig om
att det verkligen är rätt flaska?
Alternativ 1:
Smaka på innehållet? Livsfarligt! Om jag då
dör är det rätt flaska. Ingen bra idé.
Låta någon annan smaka, ett oskyldigt djur. En
råtta kanske? Köpa en råtta och låta den smaka. Det vore en möjlighet.
Alternativ 2:
Lukta? Hur luktade blandningen egentligen? Jag
hade ju bara tömt i giftet, satt på korken och skakat om flaskan. Inte hade jag
luktat på blandningen.
Köpa en Coca Cola och göra en ny blandning och
lukta – sedan jämföra med lukten från blandningen i första flaskan?
Jag hade fortfarande mycket kvar av giftet i
den gamla förpackningen i städskåpet. Men om man inte kunde känna lukten?
Svårt! Vilket av de bägge alternativen var det
bästa? Och hur skulle jag göra för att kunna kontrollera äktheten innan irakiern lade beslag på mina pengar?
Var fanns publiken som kunde tillfrågas? Var
fanns vännerna att ringa? Var fanns fifty-fifty-alternativet? Var fanns
livlinorna, som jag nu så desperat behövde?
Här behövdes en listig plan.
”Kör
för det.” blev mitt svar till utpressaren. Här behövdes betänketid.
to be
continued
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar