Jag stannar en
meter framför männen vid bordet. En av dem tittar upp:
– Hej, grabbar, jag skulle vilja fråga er om
en sak. Det är så att jag har problem med stora råttor i mitt garage, och
eftersom jag såg i ett inslag på lokal-tv att ni höll på med att sanera den där
tandvårdscentralen från råttor, tänkte jag kanske att ni kunde komma med några
tips?
Den yngre, den som tittat upp och tittar på
mig, börjar:
– Ja, det skulle väl…
Den andra som bara stirra ner i och slevar i
sig ur en lunchbox klipper av direkt:
– Ser du inte att vi äter, vänta därute, till
klockan ett, lunchen slutar då.
– Ja, just det… säger den förste, du kan vänta
ute på gården, vid bilarna, eller också borta utanför receptionen, där Louise
sitter.
Han pekar med tummen åt det håll jag kommit
från, tittar ner i sin matbox och ansluter till den andres slevande.
– Jaha, jag väntar här utanför, vid era bilar.
Ha ingen brådska, jag har ingen brådska. Ät i lugn och ro, avslutar jag, vänder
på klacken och tar vägen genom korridoren och ut genom den första dörren till
vänster.
På den lilla gårdsplanen utanför står två
identiska Volkswagen Caddy.
En måste vara råttsanerarnas och den andra
kanske är en reserv. Eller också tillhör den ett annat saneringsgäng.
Inte en människa syns till.
I en av dessa bilar, i en viss svart ryggsäck
finns det, i en petflaska, en märklig Coca Colablandning, tänker jag, om man nu
inte packat ur den tillsammans med de andra grejerna…
Jag ser mig omkring.
Fyra fönster på andra våningen vetter ut mot
gården, alltså kan jag vara observerad, någon kan ha lagt märke till att jag
står där, även om vinkeln från där jag står just nu är väldigt snäv upp mot
fönstren.
Men går jag fram till bilarna, är risken mer
än stor att någon däruppe får syn på mig, och börjar undra…
Vanlighet får bli min taktik.
Jag går strosande fram till bilarna, gör en
lite lov framför dem, tittar upp mot vårsolen, sedan på min klocka, låter
blicken avmätt svepa runt gården, som om jag väntar på någon, vilket jag ju
också gör.
Tio minuter kvar tills deras lunch är slut. Öka!
Jag gör sedan en liten större lov som avslutas
vid sidan av en av bilarna, som jag slött ointresserat låtsas granska, under
det att jag tänker på den, som en bil jag aldrig själv skulle köpa: för liten,
för mycket plåt, för lite drag, inget för långkörning.
Därefter känner jag på dörren, som om jag
prövar öppningsbarheten, öppnar den en gång, stänger, öppnar igen, tittar in,
kollar instrumentbrädan, sätter mig på förarplatsen utan att stänga dörren,
prövar körställningen, skjuter tillbaka förarstolen, kollar körställningen
igen, tittar bakåt i baksätet, och där … Den svarta ryggsäcken!
Ta det lugn nu.
Jag sneglar upp mot de fyra fönstren. Undrar om
någon ser mig, de borde ha lite svårt att se in i bilen.
Lägger så upp vänsterarmen på
passagerarstolens ryggstöd, låter den sedan glida vidare ner på baksätet till
min ryggsäck, greppar den, lyfter den så osynligt som möjligt och lägger ner
den på passagerarstolen.
Manöver ett klar.
Klockan på instrumentpanelen visar 12.57. Tre
minuter kvar.
Jag kliver ur bilen och stänger förardörren.
Ställer mig på knä och tittar under bilen, markerar att jag tycks se något på
andra sida bilen under, reser mig och går med lite bestämda steg till andra
sidan, hukar mig där, försvinner bakom bilen, så det ska se ut som om jag söker
efter det jag såg från förarsidan.
Försiktigt öppnar jag förardörren, men bara så
mycket att jag kan få tag på min ryggsäck och dra ut den genom den minimala
öppningen. Trycker försiktigt igen dörren.
Jag reser mig upp och blir stående mellan de
båda Caddyerna.
Snabbt nu. Ut genom den öppna grinden, runt
huset till framsidan och min bil, in i den och iväg…
Då kommer plötsligt en Caddy insvängande på
den lilla gården, och innan jag dyker ner mellan de bägge bilarna, uppfattar
jag att föraren i den Caddyn är en välbekant mörkhyad person.
To be
continued
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar