Triumfatoriskt
anländer jag till min lägenhet, efter, som man säger, väl förrättat värv.
Utpressningsförsöket
har, med hjälp av lite tur, misslyckats.
Irakiern, den klanten, hade gillrat fällan för
tidigt, det levande bytet upptäckte det och ”gillrade tillbaka”.
Åh, om man ändå hade fått se hans min.
Först när han kom ut från Svedvalls med
ryggsäcken och fick se att den inte alls innehöll några sedelbuntar utan en i
dagstidningar inlindad Claes Olsson-katalog från 2011, en katalog som jag
hittade när jag sökte efter det råttgift, som legat till sig under en
flyttkartong fylld med överblivna bra-att-ha-prylar nere i mitt förråd.
Sedan första förbannelsen och den första
tanken på att ringa polisen och sätta dit mig för mordförsök.
Hur han därefter upptäcker mitt meddelande
under katalogen:
”Det finns en nyckel till en viss bagagebox
fasttejpad under
bordet där den här ryggsäcken låg”
Hur han rusar in och hittar nyckeln, börjar
förstå att blivit lurad och vrålkör ner till järnvägsstationen för att där
finna en bagagebox, utan den giftblandningsfyllda petflaskan, men med mitt
nästa meddelande:
”Man ska inte ut något i förskott
hoppas du inte
redan hade köpt
biljetterna till din Iranresa.
Lars”
Hur han då vrålar rakt ut och river
meddelandet i tusen eller ännu flera bitar.
Hur han galen rusar runt bland de väntande
tågpassagerarna, rycker tag i några av dem, i tur och ordning trycker upp dem mot
väggen, stirrar dem stint i ögonen och bara vrålar: Djävlar, djävlar, djävlar …!
För att sedan rusa in på den i stationen
inhysta Pressbyråkiosken, riva ner hela deras breda utbud av så kallade
damtidningar, kasta kaffeautomaten och tillhörande pappmuggar i golvet så att
maskinens pulverinnehåll tillsammans med pappmuggarna sprids över halva lokalen
och – slutligen kasta sig ner i den gegga som då bildas och, likt en frustrerad
femåring som inte fått sitt lördagsgodis, gråtande och hamrande med sina nävar
mot golvet stöna:
”Buuuu… förbannade Lars, du har förstört mitt
liv… buuu, dumma Lars”
Hur sedan ABAB-vakterna, eller polisen själv,
svänger upp framför stationen för att resolut men varsamt ta hand om
vettvillingen och förse honom med både tvångströja och handfängsel.
Det måste ha varit en syn för gudar, när allt
detta utspelade sig.
Men Emma?
Hon skulle ju ta de där selfisarna och skicka
dem till mig? Vart tog de vägen? Hon kan väl inte ha glömt det? Jag måste
ringa… min tanke avbryts av min sms-trumsignal:
”Där hade du tur, förbannat tur,
men nästa gång
kommer jag på ett annat sätt
att sätta dit dig,
var så säker! Claes.”
to be continued.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar