Den isblå står åter
på sin plats under carportslängan och jag vandrar med min återvunna ryggsäck
ner mot min lägenhet. Klockan visar 02.49. Alla mina grannar verkar sova, det
är mörkt överallt.
Väl inne i lägenheten sätter jag mig i
vardagsrumssoffan, öppnar ryggsäcken och tar fram petflaskan med Coca
Colablandningen. Jag skakar på flaskan. Kolsyran bildar ett tjockt skum ovanpå
den bruna drycken.
Undrar hur många råttor 75 till 80 centiliter
råttgiftsblandning av den här styrkan skulle kunna ta kål på?
Eller hur många människor?
Jag har ju ingen som helst erfarenhet av att
döda vare sig råttor eller människor med gift. Och råttgiftet var ju relativt
gammalt.
Förresten, jag fick det ju av en flyktig
bekant för många år sedan, en gång när jag fick för mig att jag hade möss i
mitt förråd.
Jag lade ut lite bakom några kartonger, men
inget blev rört, så efter två veckor sopade jag upp högarna och satte in
förpackningen i städskåpet.
Och där hade den sedan dess stått.
Det måste ha varit minst 20 år sedan.
Giftet kanske var giftet så gammalt att det inte
längre hade någon effekt. Kanske klingade det med tiden av och blev till något
harmlöst och ofarligt. Det kunde väl knappast bli starkare med åren.
Men kanske triggade Coca Colan igång det,
gjorde det hundrafalt starkare?
Kanske skulle en deciliter av den blandning jag
åstadkommit kunna döda både en och två legitimerade tandläkare – plus en
tjugosjuårig vacker tandvårdspatient?
Kanske skulle det räcka med en kapsyl för att
åstadkomma det?
Den sista tanken gjorde mig nästan yr och lite
illamående.
Hade jag varit på väg att bli en massmördare? Var
jag så lumpen?
Om Börje eller Peter hade öppnat flaskan på
plats inne på tandvårdsmottagningen kanske bara ångorna från blandningen skulle
varit tillräckliga för att döda dem på bara några sekunder.
Flaskan skulle ha fallit ur Börjes händer och
ner på golvet för att där rinna ut över det och frigöra ännu mera livsfarliga ångor.
De vaktande poliserna utanför skulle handlöst fallit
till marken.
Alla förbipasserande!
Den åttiotreårige Malte Stjärnberg skulle på
sin sedvanliga morgonpromenad nåtts av ångorna, segnat ner och blivit hängande
över sin rollator.
Byrådisponent Kurt Stigberg, på
Glesbygdsverket, skulle nåtts av giftet genom sitt öppna bilfönster och med
förvirrad blick och vänsterfoten paralyserat nedtryckt på gaspedalen, i över
hundrafemtio kilometer i timmen, rammat det tomma förråd som stått i hans väg,
för att sedan stendöd bli sittande i sin totalt demolerade bil mot den tvära
brant som tar vid bakom förrådet.
Magda Eriksson, sjuksköterskan på den privata
hälsocentralen femtio meter längre bort, skulle cyklande förbi, på väg till
sitt dagliga värv, andats in giftet, därefter rejält omtöcknad, utan att förstå
varför och totalt överraskad, fortsatt rullande in genom den lilla
smyckesaffärens ”Inget pin, bara fin”
skyltfönster, och där avslutat sina många och strävsamma dagar i en hög av fönsterskärvor,
klockor och silver- och guldsmycken.
Kanske skulle hennes totalt giftbemängda
utandningsluft även ha dragit med sig butikens ägarinna, den ljuva men tråkiga
Andrea Lundquist, in i den smärtfria och totalt överraskande döden.
Kanske skulle giftångorna varit så starka att det
drabbat hela campusområdet med alla dess utbildningsinstitutioner?
All utbildad undervisnings- och
forskningspersonal, tillsammans med alla närvarande studenter, skulle på några
få minuter nått samma öde som den olycksaliga saneraren Börje nådde, när han totalt aningslös öppnade den djävulska
giftblandningen.
Decennier av viktig forskning och värdefull
utbildning skulle på några minuter varit som bortblåsta.
Bara för att jag blandat till, en som jag
trott, relativt harmlös giftblandning, bara för att jag haft med mig den till
tandvårdscentralen… bara för att jag glömde kvar den där… bara för att jag …
Stora tårar hotar att sakta trilla från mina
ögon. Min ångest över vad jag åstadkommit håller på att explodera i mitt bröst:
Vilken usel människa blev jag inte, bara för
att jag fåfängt en dag fick för mig att möta den berömmelse, som jag trodde en
extratand skulle kunna åstadkomma.
Dra ut… dra ut… dra ut… ekar det i min hjärna.
Dra ut!
Och för ett ögonblick förstår jag hur Bo
Holmström kände sig, när han skulle rapportera om det så kallade ambassaddramat
på den västtyska ambassaden 1975, strax innan explosionerna hördes.
När han i direktsändning desperat ropade: "Lägg ut, lägg ut, lägg ut!"
Ja, så hade han det då, tänker jag, och nu är
det min tur: att våndas över tillvarons förgänglighet.
Sorgsen, bedrövad och totalt övergiven
betraktar jag den olycksbådande Coca Cola light-flaskan.
Men?
Light?
Inte…?
Det var ju en vanlig Coca Cola-flaska jag glömde? Inte en light!?
To be
continued
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar