Som ni kanske minns från mitt förra
inlägg betraktade jag uppnående av berömmelse med hjälp av min unika extratand i
det närmaste som en simpel promenadseger.
Det krävdes bara några odontologiska certifikat som intygade tandens äkthet,
låta sig inbjudas till diverse morgon- lunch- och kvällspratprogram i TV och i
dessa svamla om det unika med tanden, för att slutligen åka land och rike kring
i syfte att på alla offentliga torg, så stort gapande som möjligt, mot väl tilltagen
betalning förstås, stolt förevisa den knappt synliga emaljen på den då
världsberyktade 33:e tanden.
Förevisningen skulle givetvis föregås av en spektakulär show där en orkester vars medlemmar iförda tandfärgade kläder på en tandköttsfärgad scen framförde sånger med
anknytning till tänder och deras status.
Paradnummer skulle förstås vara Bornemarks Är du vaken Lars, Elvis Presley’s Lav me tänder och egenkomponerade och fram till då helt okända
klämkäcka sånger, som den Colgatesponsrade En
extratand kräver mera kräm, den dokumentärbaserade och romantiska Jag tänder på din tand, Lars samt den
lite ekivoka och vågade Tandsnusk me’
Lalla.
Efter denna orgie i egenkomponerat med tillhörande STIM-provision skulle
kvällen gå över i en halvtimmes tandgymnastik under vilken deltagarna fick
utföra diverse tand-yogaövningar, som tugg- och bett-yoga, borst- och slip-yoga
och den svåraste formen av ilnings-yoga.
Efter avslutat pass skulle alla intresserade erbjudas min nyutgivna
tand-yoga-bok:
Våga
yoga dina tänder, även om du bara har 32, till ett måttligt reducerat pris.
I förväg signerade exemplar skulle givetvis vara extremt dyra och
exklusiva.
De skulle vara numrerade, försedda med pärmar av svindyrt grisläder och
skrivna med kariesbeständig färg på bambupapper, vars råvara skulle vara
söndertuggad av inga mindre än de utrotningshotade pandorna som lever gömda i
de kinesiska bergen.
Sedan skulle det vara dags för själva höjdpunkten på kvällen:
tandförevisningen.
Riktigt hur den skulle arrangeras hade jag svårt att avgöra.
Jag vacklade mellan intim privat person till personvisning och
storbildsshow med obligatoriskt mastodontfyrverkeri tillsammans med hysterisk
allsång till ackompanjemang av fräna hårdrocksriff à la något namnkunnigt
hårdrocksband.
Idéer om att travestera någon känd Queen-hit med en ny text med
anknytning till den unika tilldragelsen dök upp. Kanske sno ihop en på Another one bites the dust. Den skulle
ju, så att säga, ligga perfekt i munnen för den uppgiften.
Brian Adams megahit Summer of 69
skulle man kunna transponera till Tooth
number 33, Beatleslåten When I’m 64
till When I have 33 och Stoneslåten Let’s spend the night together skulle
kunna bli Let’s watch the tooth together.
Och så vidare.
Jag fick också idéer om att projicera enorma röntgenbilder på den knappt
synliga tanden på storbildsskärmarna för att haussa upp mina fans förväntningar
på kommande förevisningar, när tanden trängt fram ytterligare och blivit mera
synlig för det vanliga ögat.
Tandgodis i stil med Ahlgrens bilar dök upp i min hjärna.
Tandpölsa och tandgröt, skonsam mat för dina tänder.
Tandpasta al dente 33.
En tandbank med tandkonton där man kunde sätta in sina tappade tänder.
Och kanske byta med andras tappade. En tandpantbank?
Tandikrundan?
Tandvårdsanläggningar där man som i automatiska biltvättar tvättade
tänderna och för en slant kunde välja till både underspolning och extra shine.
Som synes
saknades det inte idéer, snarare tvärtom.
Problemet var för mig att bestämma mig för vilka av alla dessa geniala
idéer jag ekonomiskt, kulturellt och praktiskt skulle orka genomföra.
Klockan hade nu nått midnatt under dessa framtidsfunderingar och jag
bestämde mig för att gå i säng och sova på saken.
Nästa morgon, när dagen randades skulle det ske, vid nästa gryning
skulle en ny tandtillvaro öppna sig för mig och jordens övrig befolkning, vid
nästa soluppgång skulle en ny tandera i världen inledas.
Hur det gick med det får ni veta i nästa avsnitt av den 33:e tanden,
alltså: to be contingued …
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar