Jag föddes med 33 tänder. Utan att veta om det.
Jag trodde att jag som alla andra så småningom skulle få se
32 tänder växa fram i min breda uppkäftiga trut, men så blev det inte.
Fast till en början såg allt lugn ut.
Först kom det mjölktänder som sedan med tiden ersattes av
riktiga tänder.
Mjölktänder förresten, vem har hittat på det uttrycket? Jag
tycker det låter lite förnedrande för en kroppsdel att koppla ihop den med
begreppet mjölk.
Tänk dig själv att någon skulle kallat dig för mjölkgrabben
eller mjölkflickan, mjölkmannen eller mjölkkvinnan?! Hur skulle det ha känts?
Inte bra, va?
Nä, jag skulle upplevt begreppet mjölk som oerhört
förminskande. Man hade fått gå där och känt sig liten och ynklig, medan alla i
byn bakom ens rygg tisslat och tasslat om att:
”Där går mjölk-Lars,
ni vet han som det aldrig blir något av”.
Eller:
”Se till att mjölk-Lars
inte får reda på att vi ska ut på dans i kväll, för följer han med blir det
svårt att få tag på någon vacker jänta.”
Men då kanske någon skulle ha fått den briljanta idén, att
mjölk-Lars i början av kvällen kunde tussas ihop med mjölk-Stina, så skulle
bägge dessa misshagliga individer vara desarmerade inför kvällens partnerjakt.
Men mjölktänderna, de får stå ut med att bli förminskade,
var sig det vill eller inte.
Ända fram till den dag då deras rötter börjar upplösas och
de trillar eller på olika sofistikerade sätt dras ut och ersätts av riktiga
tänder.
De får heta riktiga
de. Rekorderliga tänder. Inget fusk
där inte.
Och tankarna går till forna tiders riktiga karlar och
rekorderliga fruntimmer; män och kvinnor som stod pall för det mesta och som
man kunde lita på även när åskan gick och den kalla nordanvinden, som mest låg
på från väst.
Nåväl. Tiden gick.
Och fyra visdomständer trängde sig fram längst inne i
munnens fyra hörn. Det tog sin tid men till slut var de framme.
Men inte kände man sig visare för det.
Vem gav dem då epitetet, vis?
Även här en helt felaktig benämning på dessa stackars tänder. Nog för att vissa
av dem brukar stå ut, men att alla gång på gång ska behöva stå ut med felaktiga
epitet, det är för mig en gåta.
Det om detta, jag ska vid tillfälle ta upp tandepiteten med
svenska språknämnden, men nu tar vi berättelsen om den 33:e tanden, den som
borde gjort mig till en både omtalad och mytomspunnen legendar.
Men om den får ni läsa om i mitt nästa inlägg, d v s … to be
continued.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar