Här fortsätter jag berättelsen om
min 33:e tand, var existens såväl förvånat och skrämt som fascinerat och berusat
mig.
När den en kulen morgon för ett antal år sedan dök upp, nä, snarare dök ner,
nä, inte dök, utan snarare spräckte huden längst in innanför visdomstanden i
överkäken på min vänstra sida, visste jag inte vad jag skulle tro.
Min första reaktion var förundran
och lite rädsla:
Vad är nu detta? En … extratand? En
… tumör?
För några ögonblick stod världen
tillsammans med mig stilla. Jag tror till och med att jordens lutning fick sig
en törn, för det var inte för utan att jag kände mig lite, så kallat, yr.
Men så trevade jag än en gång med
tungan över det hårda som uppenbarat sig och … jag insåg att jag troligtvis
tillhörde ett av de större medicinska undren som världen nu skulle få skåda.
För vem hade tidigare kunnat
presentera en extratand? En extratand som absolut inte skulle finnas där och
som bäst var på väg ut för att få världen att häpna?
Inom mig växte en enorm stolthet
och förhoppningar om att nu jävlar var det Lars Persas tur att kunna göra sig
märkvärdig!
Lars Persa, den enda nu levande
människan med en extratand!
Jag kunde redan då se affischerna
braskande skrika ut sensationen.
Jag kunde höra, som i en storfilm
med Ingrid och Humphrey i huvudrollerna, tidningspojkarnas gälla skrik på New
York och San Fransiscos gator när de upphetsat meddelade:
”Extra,
extra, read all about it! The sensational swede, Lars Persa, with his extra
tooth, will arrive at Kennedy Airport Monday! Extra, Extra, read all about it!”
Hur folk då formligen slet
tidningarna ur deras händer, läste om miraklet, förundrades och lovprisade mig:
”Halleluja!
Ära vare Lars i Sweden!”
För att sedan brådstörtat boka bästa
ståplats på Kennedy Airport för att kunna stå längst fram och på nära håll få
bevittna min bejublade ankomst till det stora landet i väst.
Mina tankar gick också till
storheter som Beatles och Rolling Stones, för nu skulle jag äntligen få vara
med om det som de så många gånger upplevt: Folkets ohämmade jubel.
Men de bara för låtar som någon med lite röta kunde åstadkomma.
Medan jag däremot, medan svensken däremot,
medan Lars Persa däremot!
Inte hade någon varelse av något
slag någon gång kunnat visa upp, presentera eller sensationellt chockera världen
med något så märkvärdigt och unikt som en
extratand!
Och det längst in i överkäken på
vänster sida!
När den första euforin hade lagt
sig, gick jag med bestämda tangenttryckningar in på internet för att där planera
min framtid som kändis.
Jag googlade på de största och
dyraste husen som fanns till salu i Holly Wood. Funderade på vilka som jag då
skulle tillåta att bli mina grannar. Skulle jag kunna tänka mig Beckham? Julia
Roberts? Nja.
Den femton rum stora våningen i New
York. Hur många fanns det att välja mellan?
Gick det kanske att få en liten ateljé
uppe i Frihetsgudinnan? Skulle man kunna komplettera den med en
helikopterplattform?
Funderingarna var många och kanske
lite överdrivna, men ska man bli berömd måste man bli det med värdighet.
Men så slog det plötsligt mig, när
jag som bäst försökte nå New Yorks största fastighetsmäklare.
Ingen visste ju än om sensationen!
Jag hade gått händelserna, som man
säger, i förväg.
Först, före mitt luxuösa utsvävande
liv tog sin början, måste jag ju få världen att veta det sensationella! Hur
skulle berömmelsen annars vara möjlig? De hörde ju liksom ihop: sensationen och
berömmelsen.
Jag måste alltså skaffa och
publicera bilder, intyg och medicinska bevis som kunde styrka min unika ställning i världen
Professorer och experter måste
kontaktas, marknadsföringsföretag måste kontrakteras, extratandsförfalskare
måste listigt undgås och/eller avslöjas. Med mera!
Phu!
Men hur det gick med detta får ni
veta i nästa avsnitt av berättelsen om den 33:e tanden, alltså: to be continued
…
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar